Nevil Shute, On the Beach (1957)

Neil Shute, On the Beach [På stranden, 1984]. Cover by Ulf Sandahl.
Det finns ett fåtal SF-böcker som på allvar tagit sig genom det litterära taket och nått en bredare läsekrets. Kanske det mest kända exemplet är 1984 av George Orwell. Andra kanske inte är så frekvent lästa, men som folk ändå kan name-droppa som Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Går vi längre tillbaks i tiden så var Världarnas krig av H. G. Wells och Triffidernas uppror av John Wyndham flitigt lästa. Och i Sverige har vi Kallocain av Karin Boye och Aniara av Harry Martinsson som del av en litterär kanon. Ytterligare en känd bok, om än något mer bortglömd är På stranden av Nevil Shute, utgiven 1957. Faktiskt en liten pärla.

Slutet av 1950-talet präglades av kalla kriget och hotet om kärnvapenkrig – eller atomkrig och atombomber som de benämndes då. I Neville Shutes roman har bomberna redan smällt; katastrofen är ett faktum. Hela det norra halvklotet är utplånat, inga levande väsen finns längre i Europa, USA eller Sovjetunionen. De få människor som finns kvar lever på södra halvklotet, i den lilla del av världen som ännu inte utsatts för dödliga strålningsdoser.

Men strålningen kryper närmare, buren av vindarna i en obeveklig men långsam process. Romanen kretsar kring några unga människor i Mellbourne, Australiens sydligaste stad, och det liv man väljer att leva när ens tid är utmätt och sanden i timglaset är på upphällningen. Nästan fram till slutet väljer folk att fortsätta i normala gängor. Man anpassar sig till sinande förråd av bensin, bygger om cyklar, sadlar hästar – men i princip lunkar livet vidare i förorter, på landet och i storstaden. Det finns en slags stoisk vilja att inte vika sig – den viktorianska kolonialismens patos, kanske – parad med en irrationell förnekelse om det oundvikliga slutet. Bonden lagar sitt staket; hemmafrun planterar lökar som skall ge blommor till nästa vår; studenterna går till universitetet; läkaren fortsätter att ta hand om sina patienter. Men på herrklubben sätter medlemmarna som mål att göra slut på de bättre årgångarna av sherryn och portvinet för säkerhets skull. Och ju närmare slutet kommer, desto fler förverkligar sina drömmar – som att fiska öring utanför säsong, eller ställa upp i racing med sportbilar. En och annan tar livet av sig, men de flesta väntar in slutet.

Ramen är det annalkande slutet, men handlingen bärs upp av det unga australiensiska paret med sitt nyfödda barn, deras mer stormiga stordrickande väninna och en strandsatt amerikans ubåtskapten. Utvecklingen speglas i deras relationer; de mer fatalistiskt lagda männen, den unga modern i förnekelse, och väninnan som i den amerikanske kaptenen finner en räddning undan ett gryende själsligt mörker. Det är en finstämd berättelse, med mycket undertryckt och outsagt; där strävan att vidmakthålla normaliteten gör livet värt att leva. De båda männen är båda med om att dra i det sista halmstrået: att undersöka radioekon från norra halvklotet. Men till syvende och sist finns inget hopp, bara en önskan om att gå i värdighet och att vara trogen sina ideal.

Boken har filmatiserats och det är lätt att förstå – här finns alla ingredienser till en känslosam film. Skall man ge någon försiktig kritik så är frågan om alltings slut i verkligheten skulle vara så städad lämplig att ställa. För även om det är sympatiskt med en postapokalyptisk skildring som saknar apokalyps, så kan man undra om samhällets struktur är tillräckligt stark för att buffra individernas desperation.

Betyg: (4 av 5)

På detta sista mötesställe

tränger vi oss samman

och undviker tal,

samlade vid den stigande flodens strand.

 

Så är det världen tar slut

Så är det världen tar slut

Så är det världen tar slut

Ej med en skräll, men ett gnäll

T. S. Elliot, The Hollow Men

 

 

Jack Vance – ett axplock

Jack Vance, Big Planet. Cover by Vincent di Fate

Vi har alla några författare som kittlar lite extra. En av mina är Jack Vance. När han är i bra form så är han lysande: en lekfull ordvrängare med ett aldrig sinande menageri av fantasifulla karaktärer, färger och dofter. När han är i dålig form är det fortfarande underhållande, om än betydligt mindre engagerande.

Som SF-författare har han sin egen nisch, präglat av en drift att beskriva så många absurditeter och kulturer som möjligt. Skrivglädjen är påtaglig, men ramberättelsen enkel och återkommande: en resenär/upptäckare/hjälte, ofta strandsatt långt från hemplaneten, på äventyr i fantasirika världar i universums utkanter. I de berättelserna är det antingen rader av isolerade och besynnerliga befolkningar på en och samma planet eller dito på olika planeter – i båda fallen med sekter eller folkslag som flytt andra planeter och utvecklat nya särarter. När han är bäst begränsar han omfånget till en bok, eller skriver löst sammanhängande böcker kring ett tema – som exempelvis Den döende jorden (1950) och Cugels saga (1983) om livet på jorden vid solens sista svaga strålar, då magin återvänt. Dock är hans produktion späckad med serier om tre, fyra och till och med fem böcker (som serierna Planet of Adventure eller Demon Princes) och då tappar historien lätt bort sig i katalogen av etnografiska utsvävningar i text och i hans karakteristiska fotnoter.

Genom en riktad investering har jag lyckats lägga vantarna på en större mängd Jack Vance-böcker från DAW, ACE och Coronet. Bara omslagen är anledning till att bli tårögd av lycka – raden av bokryggar ger mig en inre frid närhelst jag passerar stringhyllan i vardagsrummet. Om ändå resten av familjen och bekantskapskretsen förstod den känslan.

Nedan kommer några korta reflektioner från den senaste Vance-läsningen.

Big Planet – Big Planet (1957), Showboat World (1975)

Dessa båda böcker delar egentligen ingenting annat än att de utspelar sig på samma planet: Big Planet. Denna jätte till planet är i sig en anomali: gigantisk i storlek, men uppbyggd av en myriad av särpräglade kulturer, var och en mer besynnerlig än den andra. Diversiteten är på Vance-vis en extrapolering in absurdum, där de små samhällena startats av olika frihetstörstande migranter som brutit sig loss från hegemonin i det terranska planetsamväldet men sedan utvecklats i isolering till bisarra kulturer. Reser man några mil hoppar man från amazoner till jordbrukare, eller från slavdrivande nomader till hedonistiska kommunister. Gemensamt för kulturerna är bristen på metaller; betalning sker i små gryn av järn och ett svärd är en rikedom. På detta vis kombineras en rymdfarande ramberättelse med en bisarr fantasypräglad världsbild.

Jack Vance, Big Planet. Cover by Vincent di Fate

Av de båda är Big Planet (1957) den enklaste berättelsen. Tidstypisk i äventyrsformen, med en hjälte från jorden som kraschlandar med sitt rymdskepp men som under sin resa tvärs över kontinenten inte bara undkommer diverse faror utan också lyckas nedkämpa en konspiratorisk gryende diktator i vardande. Likheten med Planet of Adventure-serien är slående, men ändock finns här anledning att roas av det etnografiska smörgåsbordet och den anande förekomsten av förrädare i kretsen av resenärer. En bok som rekommenderas främst för den som har barnasinnet kvar och som kan ha överseende med en bristande ramberättelse.

Betyg: 3 av 5

Jack Vance, Showboat World. Cover by Jim Burns

Showboat World (1975) däremot är Jack Vance i högform: färgstark, omtumlande och humoristisk. Vi är återigen på Big Planet, men handlingen kretsar kring livet på en omkringresande teaterbåt styrd av kaptenen Apollon Zamp. Teater skall tolkas brett i det här sammanhanget; det är mer en blandning av akrobatik, nycirkus och gycklande – spetsat med äventyr och flärdfullt ljugande. (Som parentes kan nämnas att President Trump – ironiskt nog – kallade den sparkade FBI-chefen Comey för en ’showboat’ i samband med att han sparkade densamme för att ha kommit för nära i sin jakt på ryskt-trumpskt vänslande). Dessa flytande teatrar seglar upp och ner för floden och i varje hamn sätter de upp sina föreställningar. Men eftersom Big Planet är en kakafoni av kulturer måste kaptenen ständigt anpassa uttryck efter vilken stad man befinner sig i. I vissa städer betraktas det som förolämpande att visa nyckelbenet, i andra att ha på sig färgen gult – en pikant balansgång. Berättelsen finner sin näring i konflikten mellan Appolon Zamp och den konkurrerande kaptenen Garth Asgale, var och en med flera rävar bakom öronen. Alla medel är tillåtna och trots att tonen är jovialisk är kampen dem sinsemellan utan pardon. Dialogen är typisk Vance; ordvrängande, tungvrickande men också otroligt underhållande! Det engelska språket är rikt, och Jack Vance frossar i sällan använda verb och adjektiv. Handlingen är mindre viktigt. Här finns förvisso en tävling med stort hägrande pris, dessutom en mystisk svårflörtad kvinna, men det är den omtumlande resan och ekvilibristiska inramningen som gör berättelsen. En till största delen humoristisk upplevelse.

Betyg: 4 av 5.

Durdane –  The Anome (1973), The Brave Free Men (1973),  The Asutra (1974).

Det är svårt att ge en kort beskrivning av det här bokverket för den liksom evolverar fram bok för bok. Frågan är om Vance själv hade tänkt ut slutet på serien när han skrivit klart första delen. I The Anome följer vi Gastel Etzwane under uppväxten, från liten pojke i en strikt religiös enklav till ung man i frihet. Varje människa har sin roll, hårt styrd av samhället och kontrollerad genom en torques – en styv halsring – med färger som talar om yrke och hemvist. Halsringen är dessutom försedd med en sprängladdning som kan detoneras och då dekapitera bäraren. Landet är löst sammansatt av olika enklaver med olika kulturer och regler, där straff regleras av the faceless man – the Anome. På så vis kan ett feodalt och repressivt system vidmakthållas trots de stora sociala och kulturella skillnaderna mellan kulturerna. Gastel Etzwane lyckas fly under den religiösa initieringen till vuxendomen och större delen av boken handlar om hans resa och vedermödor tills ett liv som kringresande musiker. I The Brave Free Men står landet Durdane inför en invasion av rogushkoi, ett slags människoliknande aggressiva varelser med svärd som plundrar byarna och för bort alla kvinnor. Gastel lyckas genom en rad manövrar identifiera vem som är Anome och tar över hans roll. Genom sitt nya ämbete styr han upp försvaret mot invasionsstyrkan och sakta men säkert slås de tillbaka – för att försvinna i ett rymdskepp. Det visar sig att rogushkoi styrs av en parasitisk livsform, som grodyngel med långa tentakler som integreras med värdens nervsystem. Tredje boken tar upp jakten på dessa varelser, först i en annan del av världen men senare också på deras hemplanet. I bakgrunden finns också en medlem av historiska institutet från jorden som opererar inkognito.

I mitt tycke är den första delen bäst. Skildringen av livet och den fatalitet som infaller närhelst en osynlig hand kan ända ens liv är fantasieggande och unik. Den andra delen har sina poänger, men även om det är kul med stridsscener är det inte alltid övertygande med hur en ensam person på ett sådant övergripande sätt kan ta över och styra ett rike helt utan förförståelse eller erfarenhet. Tredje delen har en starkare humoristisk ådra och lyckas trots att den är utdragen i tangentens riktning ändå att knyta ihop säcken för serien.

Betyg: 3,75 av 5

The Dragon Masters (1962)

Jack Vance, The Dragon Masters

Det här är en pärla! Återigen en typisk Jack Vance-miljö med en fantasy-artad medeltida värld vid universums kant där civilisationen regredierat från stjärnfarande till feodalsamhälle. Mänskligheten finns kvar i två små fickor, i var sin dalgång, med två ledare som ligger i luven på varandra, både nu och historiskt. Legenden gör gällande att den ena ledarens anfader en gång räddade planeten från invasion från rymden; med en blandning av hjältemod och list. Och här finns drakar! Olika drakar framodlade med olika egenskaper, allt från snabbhet till maximal styrka – och med namn som termagants, juggers, long-horned murderers och blue horrors. Konflikten mellan dalgångarna är på väg att kulminera och skärmytslingar med drakar planeras. Samtidigt finns en annalkande fara från rymden med en ny invasionsstyrka i antågande – i syfte att fånga befolkningen som genpool till avel. Det finns gott om tvära kast i handlingen och kontraster mellan planetbefolkningen och rymdfolket; varandras motsatser. Krydda det med strider mellan drakar och rymdskepp och ni har en smakrik karamell. I bakgrunden finns också de mystiska ’sacerdotes’ – en gömd kultur med sanningssägande människor. Dessa lever nakna i grottor och skrider fram tillsynes oberörda av de andra människornas förehavande, som om resten av mänskligheten endast är en parentes. Novellen belönades med Hugo Award för Short Fiction år 1962.

Betyg: 4,5 av 5.

Spara

Robert Silverberg, The World Inside (1971)

 

Robert Silverberg, Innervärlden [The World Inside] (1975 – Delta Science Fiction [36])
Riktigt bra SF drar ut ett samhällsfenomen långt i tangentens riktning utan att tappa fotfästet. Det är en delikat avvägning: för långt bort från nuet riskerar handlingen att bli bisarr och abstrakt, och om för nära i tid kan den bli irrelevant och snabbt daterad. De riktiga duktiga författarna balanserar denna gräns mästerligt, men det är svårt. Riktigt svårt. En uppseglande favorit i mitt stall av SF-författare är Robert Silverberg. Hans Tidens fångar (Hawksbill Station) var förträfflig och därför var det med förväntan jag satte tänderna i Innervärlden (The World Inside, 1971).

Romanens utdragna tangent är en tilltagande befolkningsökning och hur mänskligheten parerar den inbyggda driften att bidra till släktets fortlevnad med ett begränsat fysiskt utrymme. I denna framtidsvision bor merparten av de 75 miljarderna människorna i urbmoner – gigantiska 1000-våningshus där varje våning kan husera flera tusen personer. Urbmonerna står sida vid sida i klungor, omgivna utav ändlösa automatiserade jordbruksområden. Innevånarna i urbmonerna – i innervärlden – anser sig leva i ett Utopia, präglade av en religiöst och samhällsbetingad drift att föröka sig. Det är signesamt att få barn. Lycka och framgång mäts dels i hur många barn man har och dels på vilket våningsplan man bor. Våningsplanen slås samman till olika städer, men inga begränsningar finns för rörelsefriheten. Men folket i det nedre våningsplanen, med namns som Warszawa och Prag, blandar sig sällan med folk från högre våningsplan (som har ”finare” amerikanska eller franska namn) – det är en social stratifiering som också sammanfaller med yrkesverksamhet, med arbetare på längre plan, tjänstemän på högre plan och ledningen allra överst.

Robert Silverberg skildrar livet i urbmon 116 genom en samling livsöden från olika våningsplan. Deras liv tangerar varandra, men den röda tråden är mer frågan om hur människan anpassar sig till detta artificiella liv. Hur vidmakthålls lyckan? Hur kan dessa samhällen fungera och utvecklas? För under känslan om det perfekta samhället, påstått frikopplat från de negativa effekterna av befolkningstillväxt, finns det skavanker som skaver. Hos vissa en längtan ut. Hos andra undertryckta känslor av svartsjuka och aggressivitet. Det är dock inte en roman om groende revolution, utan snarare om individer som inte passar in: helheten fortsätter sin framgångsmarsch i fertilitetens namn.

Robert Silverberg, The World Inside (1972), cover by Dean Ellis | credit ISFDB.

En ledande tes är att människan anpassat sig både kulturellt och genetiskt till inomhustillvaron. I den kulturella formen rör det sig om konfliktlösning genom ett nedmonterande av sexuella tabun. Även om giftermål och sexualdebut sker direkt efter könsmognad finns inga samhällsmässiga trohetskontrakt. När religionen är fertilitet och sexualiteten fri är det tvärt om osignesamt att förtrycka eller förneka sexuella kontakter. Män och kvinnor går nattgång – till och med förväntas att ha många partners. Inga dörrar är låsta och vem som helst kan komma in på natten och fråga om att få toppa eller skreva (nyord för ni vet vad). Kort sagt: ingen sociala tabun är kvar när det gäller sexualitet. Grundtesen är att detta förebygger antisociala tendenser och bidrar till ett stabilt samhälle. Mycket av romanen handlar just om detta: sexualitet som även om den är frigjord också blir mekaniserad och ett slags maktmedel. Vanligtvis sker nattgång inom städerna, men folk från de övre våningsplanen letar sig stundom ner till de lägre nivåerna och strebrar på väg uppåt kan ligga sig till framgång högre upp.

För de personer som bryter ihop finns bara två vägar. Antingen modifiering/omprogrammering med läkemedel och terapi, eller att åka med huvudet före i nedkastet och återanvändas som energi i de stora reaktorerna på bottenplanet.

Det är en lysande framtidsvision! Efter första kapitlet ställde jag mig tveksam till om konceptet skulle hålla, men i och med de olika facetterna på urbmonlivet skildrat genom en rad människoöden vävs trådarna ihop till en helhet. Vi får följa dataskötaren som smiter ut i jordbrukssamhället, den unge strebern som strävar upp mot administrationens höjder i Louisville, paret som undertrycker sina svartsjukekänslor, forskaren som studerar nittonhundratalet och den barnlösa kvinnans rädsla för att förflyttas till den nybyggda urbmon i grannskapet. Hopp, resignation och naivitet, allt i en smaklig mix.

I och med att det var länge sedan jag bloggade känner jag mig extra generös och ger denna roman högsta betyg. Väldigt signesamt.

(Betyg: 5 av 5)

 

Gianni Montanari, La sepoltura (1973)

23203907940_c13246de5d_k
Gianni Montanari, Jaktsäsong [La Sepoltura] (1978 – Delta Science Fiction [74]), cover art by Jack Gaughan.
Tänk dig Italien. Tvätt på linor mellan hus i trånga gränder. Citroner och god mat. Men också: damm, trängsel och en patina uppkommen av långvarigt slitage. Nedgånget och charmigt på en och samma gång. I Gianni Montanaris bok Jaktsäsong skildras ett Italien där den yttre bilden stämmer med Italien av idag, men där det under ytan för alltid förändrats. För landet är annorlunda: där finns psykfallen – de muterade som fått oförklarliga och oftast okontrollerade förmågor. Mutationerna kan uppstå när som helst och drabbar till synes slumpmässigt. Det kan vara tanten på hörnet, en känd politiker, eller din mamma. Förmågorna varierar från telepati, kinesi till självantändning. Oavsett vilket jagas de ifatt för att interneras och lobotomeras, allt förklätt som humanitärt medlidande.

Det finns en underliggande sorgsenhet i boken, en kollektiv resignation. För där hoppet lämnats förtvinar människan. Kvävs. Vad blir meningen med livet när man inte längre kan lite på varandra, där vem som helst kan ange vem som helst, när som helst. I ett sådant samhälle flackar man med blicken. Sluter sig inåt. Försöker glömma.

Det är sålunda en skildring av ett totalitärt samhälle, fast egentligen inte det klassiskt fascistiska eller kommunistiska. Nej, här är fienden mitt ibland folket. Vem är vem? Medmänniska eller psykfall? Vad är fasad respektive sanning? Där finns ingen bärande idé om revolution. Bara en strävan om återgång till status quo; att glömma. Huvudpersonen kan dock inte glömma. Han återvänder till Italien efter ett antal år i exil. Till minnen, personer och relationer – allt det som en gång drev honom på flykt.

Det är en roman där mycket är outtalat, där cigarettrök och sprit dövar känslorna. Men där historien hela tiden gör sig påmind, där tidigare svek och feghet inte glömts, men hatet försvagats. Den stora uppgörelsen är med hans far, det stora sveket hans mor.

Montanari lyckats väldigt väl i sitt uppsåt: det är en gripande berättelse, en dystopisk vision som blir dubbelt effektfull i och med att den händer här och nu – inte i en konstruerad framtida värld. Det finns korn av andra dystopiska romaner i det här verket, fast snarare i den sammantagna känslan än i handlingen. Starkast är aningen om det oundvikliga; det dystra crescendot – men också på något vis en förhoppning om något bättre.

Betyg: (4 av 5)

Dénis Lindbohm, Evig exil (1986)

denis-lindbohm-evig-exil-1983
Dénis Lindbohm, Evig exil (1983 – Delta Science Fiction [190].
Just som jag skriver dessa rader sänks rymdsonden Rosetta ned mot kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Amatörastronomer och rymddiggare sitter säkert klistrade framför live-uppdateringarna, i spänd förväntan på vad Rosettas sista bilder skall avslöja innan den dammar ner i gruset och splittras i bitar. Ett sista bildkalas från en osedvanligt framgångsrik rymdresa i solsystemets tassemarker. Den riktiga rymden.

På något vis är denna händelse passande, eftersom jag igår avslutade Dénis Lindbohms åttiotalsroman som just avhandlar en närkontakt mellan mänskligheten och en asteroid (med namnet Chiron). Fast i det här fallet är asteroiden inte en vilsen stenbumling utan ett förklätt rymdskepp, fast i en bana som tar den förbi jorden med ett par decenniers mellanrum. Upptäckten att asteroiden seglar under falsk flagg upptäcks just med en satellit som istället för att landa istället ändrar bana och susar ut i rymden när den kommer för nära. Även nästa rymdsond gör samma oväntade manöver – och till slut när man med list skickar en sond med gasen i botten mot Chiron så smälls den i luften, men först efter det att den sänt ovedersägliga bevis om att det rör sig om ett förklätt rymdskepp.

Det är egentligen här romanen börjar, med besättningen som utses till kontaktstyrka. Bland de militärer och forskare som nominerats till resan hamnar – till synes godtyckligt – den svenske forskaren Dr Zandersson. Ett udda val på många sätt, eftersom han varken är astronom eller naturvetare utan forskat i psykosociala frågor med fokus på parasitära beteenden hos byråkrater och tjänsteklasser genom mänsklighetens historia. Knappast ett ämne för en rymdfarare – men möjligen ett av Dénis Lindbohms privata intressen.

Dr Zandersson är ganska osympatisk och varken övrig besättning eller jag som läsare känner något större band till honom. Självupptagen förståsigpåare skulle jag kalla honom, därtill något infantil och kverulantiskt lagd. Konstigt nog blir det han som väljs till expeditionens landstigningsperson och som senare också lyckas ta sig in i Chiron. Medelst list och en rymddräkt i plast.

Asteroiden är ett underverk. En kapsel full av människoliknande varelser, nedfrysta i färd genom universum på jakt efter ett nytt hem. Skeppet styrs av robotar och en skeppsdator och när Dr Zandersson väl kommit in får han relativt fria tyglar att se sig omkring och ta del av rymdmänniskornas överlägsna teknologier. Fast det finns ett aber: han får inte ta sig därifrån och han får inte göra något som äventyrar skeppets mål. Kort och gott, han är fången.

Större delen av boken är ett gafflande mellan Dr Zandersson och roboten. Ett ensidigt gafflande, eftersom roboten hyser varken ironi eller fantasi utan endast svarar på direkta frågor. Det är många utläggningar om byråkratins yttersta utpost och liknande mer eller mindre förtäckt samhällskritik i rymdsvid. En smula tröttsamt. Men där finns också passager som är riktigt bra och vackra. Om Lindbohm givit mindre utrymme till samhällskritiken och modifierat det endimensionella hos Dr Zandersson kunde den här boken lyft ordentligt. Nu tar den sig endast stundom, och det är för sällan. Jag har läst ett antal av Lindbohms böcker vid det här laget och lämnas ofta med känslan att ansatsen är bra, men att romanerna inte riktigt tar sig hela vägen fram – kanske främst för att människorna som skildras är för långt utdragna i tangentens riktning för att bli trovärdiga.

Betyg: (2,5 av 5)

Richard Saxon, The Stars Came Down (1964)

Richard Saxon, Mot okända mål [The Stars Came Down] (1976 – B. Wahlströms bokförlag, Kosmos [20]).
Jag brukar inte vara särskilt elak, men detta måste sägas: Mot stjärnornas okända mål är en styggelse till bok. Huvudpersonen verkar lida av megalomani; fullständigt självupptagen och övertygande om sin egen förträfflighet. Därtill lättkränkt och med fascistoida världsherraväldetendenser – eller förlåt, hela universum vill han styra över, fast oklart varför. Kort och gott en karaktär man inte kan känna det minsta sympati för. Dessvärre tror jag att författarens ambition snarare var att teckna ett porträtt om den komplexa förändring en människa står inför när man ser sig som ensam i universum, men resultatet är en person med Napoleonkomplex som man helst skulle vilja skicka till Gulag.

Richard Saxon, The Stars Came Down (1964) | credit ISFDB.

Richard Saxon (pseudonym för Joseph Lawrence Morrissey) är föga känd, med endast ett fåtal titlar utgivna. I denna roman tar han rejält med vatten över sitt huvud och istället för att välja en historia och gräva i den på djupet så ger han sig i kast med att kombinera ett tjog SF-teman i en och samma bok. Här finns:  ’sova flera tusen år och vakna ur kryosömn’, ’vad händer med robotar som utvecklar intelligens?’, lite allmän post-apokalyps, framtida ’jättefantasiunderbara civilisationer’, konstig rymdstrålning som ger honom nya förmågor (och gör honom radioaktiv så att folk som träffar honom dör), osynliga, okända men vänliga intelligenser, telepatiska samtal och telekinesi. Och både elaka och snälla robotar, samt robotkrig – allt på dryga 150 sidor. Jösses!

Som väntat blir det inte gott & blandat av detta, snarare glass med sillsmak toppat med lakrits. Mer än så orkar jag inte skriva – som tur är ligger en bra bok av Clifford D. Simak på nattduksbordet och väntar.

Betyg: (1 av 5 | en bok att undvika)

Richard Saxon, The Stars Came Down (1967) | credit ISFDB.

Spara

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Arthur C. Clarke är klassiker, en av de allra mest välkända SF-författarna. Och visst tål han att läsas – han har ett gott handlag och är som bäst när han kombinerar en detaljrik men trovärdig teknisk skildring med hisnande perspektiv, gärna så kallade turning points för mänskligheten. Allra mest känd är de mystiska monoliterna från 2001 – En rymdodyssé, kvarlämnade som vaktposter av en okänd civilisation. Både filmen och boken blev internationella succéer. Dessa byggde i sin tur på novellen Vaktposten (1951), vilken också ingår i antologin Mörkret mur och andra noveller. Omslaget är charmigt i sin daterade ocharmighet: en bajsbrun botten överlagd med en pixlad bild av herr Clarke, lite grann åt frimärkshållet om ni förstår vad jag menar. Han ser inte så spännande ut – liknar mest en kamrer på ett statligt verk anno 1970. Men innehållet är bra – ett knippe noveller i urval av Sam J. Lundwall, med spännvidd från stora delar av Clarkes karriär.

De tre bästa novellerna i samlingen är Mörkrets mur, Vaktposten och Möte med Medusa – alla tre i något längre format, om än fortfarande relativt korta. Clarke lyckas i dessa texter bygga historier som tittar både bakåt och framåt och alla tre inbegriper också möten med med främmande kulturer/oförklarliga fenomen. Såtillvida är det SF av klassiskt snitt – klangbotten i verkligheten och parabel mot framtiden; bra, men kanske lite safe.

Sammantaget får antologin klart godkänt – samlat betyg: 3,5 av 5

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Mörkrets mur [Wall of Darkness – 1949] – Betyg: 4 av 5

Historien utspelar sig i ett universum med endast en sol och en planet. Samma sida av planeten är ständigt vänd mot solen, så på den ljusa sidan går solen aldrig ner medan den mörka är evigt svart. Mänskligheten bebor gränslandet mellan mörker och ljus där tillvaron trots allt är riktigt dräglig. Allt vore frid och fröjd om det inte var för Muren. Denna mur går som ett band runt planeten, skär genom hav och klättrar över berg. Den är mörk och tycks absorbera allt ljus i sin sträckning – och den är hög, sträcker sig hundratals meter mot himlen. Kort sagt, en mur som inte kan klättras över, som innesluter människorna.

På väg till universitetet viker unge Shervane av från farleden och tar sig fram till muren. Detta möte släpper honom inte och många år senare som rik medelålders man bestämmer han sig för att bygga en ramp för att ta sig upp och se vad som finns på andra sidan. Efter sju års byggnation kommer då dagen när han till sist kan ta sig upp och promenera till andra sidan. Men vad som till slut möter honom är återkomsten till ursprungspunkten – all förflyttning leder honom tillbaka till där han startade.

Det är en fin berättelse, med pojken som växer upp men vars dröm ändock består. En mystisk berättelse utan egentliga svar. Den har också gett upphov till diskussioner om Möbiusband som förklaringsmodell för förflyttningar i flera dimensioner.

Återförening [Reunion – 1971] – Betyg: 2 av 5

En två sidor lång lustifikation, tänkt att vara tankeväckande – ni vet en sådan där berättelse där sista meningen ställer allt på ända. Jag är inte jätteförtjust i det formatet, men visst lyckas ändå Clarke i sin ansats i detta korta verk när människorna på Jorden skall återförenas med sina rymdfarande kusiner som varit på vift sedan dinosauriernas tidsålder.

Korståg [Crusade – 1968] – Betyg: 3 av 5

Tänk er en iskall gasplanet, på drift mellan två galaxer. Inget solljus, men massa flytande helium. Trots den till synes karga miljön finns här liv i form av en datorcivilisation. Här finns nämligen ideala förhållanden (säger Clarke) för elektronisk kommunikation utan värmeförluster – hela världen är som en superserver nedsänkt i en supraledare. Men planeten är dömd att på sikt närma sig en galax och värmen från mötande solar – och därigenom hotas dess existens. Prober skickas ut mot galaxerna för att utröna om det kan finnas liv trots värmen. Ett klassiskt omvänt perspektiv.

Arthur C. Clarke, The Other Side of the Sky (1968), cover by Rob Coruzio | credit ISFDB.

Överlägsen seger [Superiority – 1951] – Betyg: 3 av 5

En amirals bekännelser från fängelset till varför rymdkriget förlorades. Svaret är: de var för överlägsna, vilket gjorde tilltron för stark på den egna förmågan. På grund utav teknologisk edge skulle de kunna utveckla än mer avancerade vapen. Vapen som skulle knäcka fienden utan att dra med sig stora förluster på den egna sidan. Ganska ljummen historia, snabbt bortglömd om än hantverksmässigt skriven.

Vaktposten [The Sentinel – 1951] – Betyg 4,5 av 5

Ett riktigt månäventyr – det är kul! Förgrundsberättelse till 2001 – En rymdodyssé och en av Clarkes mest berömda noveller. Jag får även vibbar av SOS från törstens hav av denna novell. Nu var det förvisso år och dar sedan jag läste den, men jag minns beskrivningarna av månens sandöknar, stora som havsbottnar, med flikiga bergstoppar fulla med kratrar. Och det tunna lager av teknik som är skillnaden mellan liv och död. I den här historien följer vi en expedition på rutinuppdrag – samla sten, göra mätningar, ja det vanliga. Men så plötsligt ser en av deltagarna en reflektion från ett berg, en liten formation som i kikaren ser annorlunda ut – tillräckligt avvikande för att ligga till grund för en månvandringsupptäckarfärd. Naturligtvis är det en kvarlämnad artefakt från en annan rymdfarande civilisation. Inte en mäktigt monolit som i Clarkes uppföljande rymdepos, men en abstrakt artefakt som i ett slag förändrar mänsklighetens syn på sig själva: vi är inte ensamma. Sådant är Clarke bra på.

Till bristningsgränsen [Breaking Strain – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Två ensamma män i ett fraktfartyg på väg till Venus. Ett rutinuppdrag. Men plötsligt händer det oförutsedda: en liten rymdmeteorit slår hål på syrgastanken och luften sipprar ut. Kvar blir endast luft för 20 dagar, men den återstående färden är beräknad till 30 dagar. Vad händer när dödsdomen är förkunnad, hur förvandlas man? Fernissan krackelerar, men kanske finns ändå en inre kompass som håller uppe moralen. Men… om det bara fanns en person då borde luften räcka hela vägen…

Rapport om tredje planeten [Report on Planet Three – 1972] – Betyg: 3 av 5

Återigen en novell om det omvända perspektivet. Istället för spekulationer om liv på Mars – ett klassiskt ämne under 1930- till 1960-talen – så berättar Clarke om marsianernas spekulationer om eventuellt liv på Jorden, eller den tredje planeten som den omnämns i det enda kvarvarande dokument som har återfunnits i ruinerna av marsianernas civilisation.

Stranden [Transience – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Vågen spolar alltid bort spåren i sanden, tills den dag de inte längre finns några spår för vågen att sudda ut. I den här korta texten använder Clarke tidvattenvågornas obeveklighet och barnens tidlösa fascination för strandlek till att teckna en kondenserad sammanfattning över mänsklighetens uppgång och fall. Så länge det finns barn finns det fotspår i sanden. Vacker, men kort.

Stjärnan [The Star – 1956] – Betyg: 4 av 5

Här möts kristendomen och astronomin, supernovor och stjärnan över Betlehem. Belönad med Hugo för Best Short Story.

Möte med medusa [A Meeting With Medusa – 1971] – Betyg: 4 av 5

Hinderbergs luftfärd sammanflätas i den här historien med framtidens rymdexploatering. Med ett tematiskt grepp från höjdpunkt till fall (bokstavligen krasch) och sedan revansch berättas om en kapten som blir den som slutligen skall knäcka Jupiters gåta. Med en atomdriven luftgondol ger han sig ner i gasjättens inre och möter en ny värld och fantastiska rymdvarelser. Detta är Clarke i sitt esse. Tekniskt bevandrat utan att vara konstlat. Svirlande fantasifullt och storslaget. Hade gärna sett att han utökat denna novell till en fullängdsroman.