Thomas Page, The Hesphaestus Plague (1973)

Thomas Page, Skalbaggarna [The Hesphaestus Plague] (1976 – Delta Science Fiction [44]).
Det finns något skönt gammaldags i den här romanen. Dels i miljöbeskrivningar av den amerikanska landsbygden och den äldre tidens akademiska liv på campus, men också i det faktum att det är till synes vardagliga ting – skalbaggar – som plötsligt blir farliga.

En lokal jordbävning öppnar upp en spricka i marken ur vilken skalbaggarna kommer upp. Först märks de inte alls, möjligen hör man deras läten – som cikador, fast mitt på dagen och inte som brukligt för cikador på natten. Men sedan börjar bränderna. Först en bondgård, sedan en persikolund och därefter i vidare och vidare cirklar tills dess att bränderna når storstäderna. När man väl kopplat samman bränderna med skalbaggarna är det redan för sent att isolera dem. Skalbaggarna har liftat i bilarnas avgasrör i alla riktningar och sprids över landet. Det brinner överallt.

Skalbaggarna liknar inget som tidigare har skådats. De är hårda, verkar sakna mun och är svåra att döda. Hade det inte varit för att de kan generera eld och att de äter aska hade det inte varit så farligt, men elden är deras sätt att skapa livsmiljöer och skadeverkningarna eskalerar. Samtidigt som civilsamhället sätts i beredskap börjar också jakten på ett sätt att hejda deras framfart. Vetenskapsmän över hela Amerika sätts in i kampen. Skalbaggarna motstår alla sorters gifter och ingen av alla de djur som testas som predatorer fungerar – skalbaggarna motstår det mesta och använder förmågan att göra eld med bakdelarna som ett vapen. Inte ens antibiotika biter mot de bakterier som skalbaggen har som symbionter för att smälta askan.

Men en man – en särling till entomolog – lyckas där de andra misslyckas. Genom sin stora kunskap om skalbaggar och idoga experiment hittar han ett sätt att ta död på skalbaggarna. Och här kunde romanen slutat: i stor triumf, människans påhittighet brädar evertebraternas horder. Det är bara det att vår udda hjälte blir allt mer besatt av sitt arbete. När alla andra är uppfyllda av utrotningsarbetet drar han sig tillbaka till sitt hem och påbörjar egna studier: vad händer om man korsar skalbaggarna med vanliga kackerlackor? Hur skall man få dem att fortplanta sig?

Romanen imponerar stundtals. Dels som tidigare nämnts i den generella autentiska tidskänslan. Utan andra liknelser i övrigt så fick jag lite associationer till John Wyndhams Triffidernas uppror. Man kan känna jordbrukarens resignerande missmod och undertryckt raseri inför skalbaggarnas härjningar. Det känns genuint. Genuint känns också beskrivningen av forskarnas arbete. Inte minst de initierade beskrivningarna av skalbaggarnas anatomi och beteenden. Lukten av desinficeringsmedel och tweedkavajer med läderlappar på armbågarna. Av piprök och svett. Därtill är det trevligt med romankaraktärer som är otrevliga och introverta, men inte på ett poserande sätt.

Thomas Page verkar vara relativt okänd som författare. ISFDB listar endast tre romaner och på wikipedia saknas han helt. Med tanke på romanens kvaliteter så undrar man varför han stannade vid dessa alster – den senaste är publicerad 1980. Jag skulle tro att Skalbaggarna gått många förbi, men för den som är hugad finns åtminstone 10 exemplar att finna på Bokbörsen och då och då fladdrar den förbi i flödet på Tradera.

Boken gav också upphov till en filmatisering. På engelska blev titeln Bug och på svenska den mer svårförklarliga titeln Det får inte vara sant. Utan att ha sett den misstänker jag att det är en skräckfilmspastich, med horder av kackerlackor svärmandes över folk och fä. Inget för den insektsrädde. Boken är dock inte i enbart en skräckskildring – även om där finns ett undergångstema – utan rymmer också spännande (om än skruvat tillspetsade) biologiska spörsmål. Jag tänker särskilt på det att skalbaggarnas bakterier nämns som en drivande del i deras beteenden. Detta måste varit långt utanför tankesfären under tidigt 1970-tal, men faktum är att vi idag mer och mer intresserar oss för hur bakterierna i oss (mikrobiomet) påverkar vår hälsa och till och med huruvida vissa av våra drag påverkas av dem.

Betyg: (4 av 5 | eldsprutande kackerlackor åt folket)

 

Thomas Page, De Plaag [The Hephaestus Plague] (1976), cover by Bob van Blommestein
Thomas Page, Les insectes de feu [The Hephaestus Plague] (1978) cover by D. Vernet

Film poster for Bug, a movie based on Thomas Page’s novel.
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s