Dénis Lindbohm, Evig exil (1986)

denis-lindbohm-evig-exil-1983
Dénis Lindbohm, Evig exil (1983 – Delta Science Fiction [190].
Just som jag skriver dessa rader sänks rymdsonden Rosetta ned mot kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Amatörastronomer och rymddiggare sitter säkert klistrade framför live-uppdateringarna, i spänd förväntan på vad Rosettas sista bilder skall avslöja innan den dammar ner i gruset och splittras i bitar. Ett sista bildkalas från en osedvanligt framgångsrik rymdresa i solsystemets tassemarker. Den riktiga rymden.

På något vis är denna händelse passande, eftersom jag igår avslutade Dénis Lindbohms åttiotalsroman som just avhandlar en närkontakt mellan mänskligheten och en asteroid (med namnet Chiron). Fast i det här fallet är asteroiden inte en vilsen stenbumling utan ett förklätt rymdskepp, fast i en bana som tar den förbi jorden med ett par decenniers mellanrum. Upptäckten att asteroiden seglar under falsk flagg upptäcks just med en satellit som istället för att landa istället ändrar bana och susar ut i rymden när den kommer för nära. Även nästa rymdsond gör samma oväntade manöver – och till slut när man med list skickar en sond med gasen i botten mot Chiron så smälls den i luften, men först efter det att den sänt ovedersägliga bevis om att det rör sig om ett förklätt rymdskepp.

Det är egentligen här romanen börjar, med besättningen som utses till kontaktstyrka. Bland de militärer och forskare som nominerats till resan hamnar – till synes godtyckligt – den svenske forskaren Dr Zandersson. Ett udda val på många sätt, eftersom han varken är astronom eller naturvetare utan forskat i psykosociala frågor med fokus på parasitära beteenden hos byråkrater och tjänsteklasser genom mänsklighetens historia. Knappast ett ämne för en rymdfarare – men möjligen ett av Dénis Lindbohms privata intressen.

Dr Zandersson är ganska osympatisk och varken övrig besättning eller jag som läsare känner något större band till honom. Självupptagen förståsigpåare skulle jag kalla honom, därtill något infantil och kverulantiskt lagd. Konstigt nog blir det han som väljs till expeditionens landstigningsperson och som senare också lyckas ta sig in i Chiron. Medelst list och en rymddräkt i plast.

Asteroiden är ett underverk. En kapsel full av människoliknande varelser, nedfrysta i färd genom universum på jakt efter ett nytt hem. Skeppet styrs av robotar och en skeppsdator och när Dr Zandersson väl kommit in får han relativt fria tyglar att se sig omkring och ta del av rymdmänniskornas överlägsna teknologier. Fast det finns ett aber: han får inte ta sig därifrån och han får inte göra något som äventyrar skeppets mål. Kort och gott, han är fången.

Större delen av boken är ett gafflande mellan Dr Zandersson och roboten. Ett ensidigt gafflande, eftersom roboten hyser varken ironi eller fantasi utan endast svarar på direkta frågor. Det är många utläggningar om byråkratins yttersta utpost och liknande mer eller mindre förtäckt samhällskritik i rymdsvid. En smula tröttsamt. Men där finns också passager som är riktigt bra och vackra. Om Lindbohm givit mindre utrymme till samhällskritiken och modifierat det endimensionella hos Dr Zandersson kunde den här boken lyft ordentligt. Nu tar den sig endast stundom, och det är för sällan. Jag har läst ett antal av Lindbohms böcker vid det här laget och lämnas ofta med känslan att ansatsen är bra, men att romanerna inte riktigt tar sig hela vägen fram – kanske främst för att människorna som skildras är för långt utdragna i tangentens riktning för att bli trovärdiga.

Betyg: (2,5 av 5)

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983)

Jack Vance, Cugels saga [Cugel’s Saga] (1986 – Delta Science Fiction [187])

På Cugels tid har solen åldrats till en röd, nyckfull, nästan levande gestalt. Den är trött, blinkar till ibland och bidrar till en allmän undergångsstämning. Jordens befolkning har även den förändrats med tiden, eller snarare sjunkit ner i en mångfacetterad brokig medeltidsartad värld där vetenskapen ersatts av magi. I denna agrara fantasivärld traskar Cugel runt, ständigt på jakt efter nya pengar och förlustelser. Genom ett (välförtjänt?) spratt av den skrattande trollkarlen Iucounu har Cugel medelst demon transporterats bort från hans hem i Almeri till fjärran stränder och okänt land. Boken är sagan om hans resa hem, och hans önskan att hämnas oförrätten.

Och det är en mustig saga, skriven av en Jack Vance i högform. Det är sprittande galet, stundtals genialt fantasifullt – och framförallt underhållande. Cugel är en blandning av skälmsk småfifflare och gentleman, en sol-och-vårare med fina vanor. Hans personlighet gör också att resan är ständiga pendlingar mellan uppgång och fall. Genom list, ränker och framfusighet undslipper han diverse givna dödsfällor, oftast glatt visslande med en stulen pung terciner i bältet, för att i nästa ögonblick mer eller mindre rättmätigt bli av med pengarna och fly hals över huvud mot nya destinationer. Kort och gott: han är en charmig vandrande katastrof.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Boken rymmer ingen större livsvisdom. Inga underliggande filosofiska spörsmål eller rotande i för mänskligheten brännande frågor. På sätt och vis är det befriande för det tillåter Vance att spinna sina historier som ett knippe lustifikationer, löst sammansatta i ramberättelsen om resan. Egentligen skiljer sig inte detta så värst från Vances övriga verk; det är snarare skrivlusta och ordvrängeri än viljan att analysera sin samtid som driver hans författargärning. Men jag är svag för hans stil, dras lätt med i absurditeterna och somnar med ett leende på läpparna när jag lägger ifrån mig hans böcker på nattduksbordet.

Cugels saga bygger tillsammans med Den döende Jorden och ett antal kortare noveller ett större epos om den yttersta tiden, och den förra börjar ungefär där den senare slutar. Båda är väl värda att läsa, särskilt om man uppskattar mer än en nypa fantasy och humor – ett sätt att skriva som senare plockats upp av bland annat Terry Pratchett och J. K. Rowling (och för all del även av Michael Moorcock, med då kanske mer influenserna av en civilisation i sakta förfall). Förutom inslagen av magi inbegriper handlingen både levande och döda demoner, bevingade pelgraner med vassa näbbar och diverse fabelkreatur. Dock tar dessa inte över, utan det är kring Cugels persona som boken kretsar och hans spetsfundiga överlevnadsförmåga i en okänd och inte alltför vänligt sinnad värld. Vance har en unik förmåga att förnya berättelsen även om de olika kapitlen egentligen alla följer samma mönster: Cugel anländer till en ny ort, gör grand entré följt av snöplig sorti. Bidragande till detta är Vance uppenbara etnologiska faiblesse, där varje ort är som en egen konklav, med sina egna egenheter och kultur. Och han är en mästare att ge folk, fä och orter trovärdiga namn.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Som vanligt i Vances böcker är det en mansdominerad historia. Så här på slutet av boken kan jag inte påminna mig något endaste utpräglat kvinnoporträtt; däremot finns där 17 jungfrur som Cugel sätts att vakta (och varav endast tre är jungfrur när Cugel så småningom blir avslöjad), en demon i kvinnogestalt som äter upp medpassagerare på ett flygande skepp, samt åtskilda grötkokande hustrur i ensliga stugor.

Och hur går det då för Cugel? Det vet jag, men det tänker jag inte avslöja för er…

Betyg: (4 av 5 | riktigt bra)

 

Nova Science Fiction (1982-1987)

Klassisk svensk SF-tidning från 1980-talet utgiven av förlaget Laissez faire. Förgrundsgestalterna och tillika redaktörer var John-Henry Holmberg och Per W. Insulander och de gick ut hårt med höga ambitioner. Målet var att ge ut en relevant tidning där det bästa och senaste av engelskspråkig SF skulle erbjudas till en svensk publik, men också vara en arena där inhemska talanger kunde möta en större publik. Samma förlag gav senare ut serien Nova Pocket med ett gäng mycket bra titlar. Trots ambitionen klarade inte tidningen den långsiktiga utgivningen och verkar ha dött sotdöden då den gick över till att bli en prenumerationstidskrift 1987. Noterbart är att den återuppstod 2004 och gavs ut i ytterligare 16 feta nummer, det senaste (sista?) 2014. För den inbitne fantasten serverar jag en komplett förteckning av noveller för perioden 1982-1987 längst ner på sidan. Dessutom fanns i varje nummer ledare, recensioner och andra typer av fördjupningar i ämnen kring SF.

An ambitious but rather short-lived Swedish science fiction magazine. The aim was to present translations of the best current UK/US SF and to allow some domestic writers an outlet for a wider audience. A complete table of content can be found below.

 

Utgivning Nova Science Fiction

1982:1

  • George R. R. Martin, Korsets och drakens väg (1979 – The Way of Cross and Dragon)
  • Poul Anderson, Jägarnas måne (1978 – Hunter’s Moon)
  • Clifford D. Simak, De dansande hjortarnas grotta (1980 – Grotto of the Dancing Deer)
  • John Varley, Flygraid (1977 – Air Raid)
  • James Tiptree, Jr., Vi som stal drömmen (1978 – We Who Stole the Dream)

1982:2

  • Kate Wilhelm, Staras flonderan (1966 – Staras flonderans)
  • Spider Robinson & Jeanne Robinson, Stjärndans (1979 – Stardance)
  • Bertil Mårtensson, Rock & Roll och marsianer (1982)
  • Robert A. Heinlein, Pionjären (1949 – Delilah and the Space Rigger)
  • Gene Wolfe, Hjälten som varulv (1975 – The Hero as Werwolf)

1982:3

  • Poul Anderson, Kyrie (1968 – Kyrie)
  • George R. R. Martin, En sång till Lya (1975 – A Song for Lya)
  • John Varley, Omvänd sommar (1975 – Retrograde Summer)
  • Inger Edelfeldt, Lidandebäraren (1982)
  • Damon Knight, Främlingsstationen (1956 – Stranger Station)

 1982:4

  • Samuel R. Delany, Tiden sedd som en spiral av halvädelstenar (1968 – Time Considered as a Helix of Semi-Precious Stones)
  • Ray Bradbury, Duefast! (1978 – Gotcha!)
  • Sven Christer Swahn, Rymdhund – sällan (1982)
  • Robert A. Heinlein, Lyft dig i håret! (1941 – By His Bootstraps)
  • Larry Niven, Hålslaget (1974 – The Hole Man)

1983:1

  • James Tiptree, Jr., Arvslott (1969 – Your Haploid Heart)
  • Jack Williamson, Djupdykning (1976 – The Highest Dive)
  • George R. R. Martin, Överstyrning (1973 – Override)
  • Isaac Asimov, Minnas (1982 – Lest We Remember)
  • øyvind Myhre, Australhunden (1975 – Australhunden)
  • Clifford D. Simak, Godnatt, herr James (1951 – Good Night, Mr James)

1983:2

  • Robert A. Heinlein, Eldprovet (1948 – Ordeal in Space)
  • Marta Randall, Hemlig rytttare (1976 – Secret Rider)
  • Robert Sheckley, Specialisten (1953 – Specialist)
  • Vonda N. McIntyre, Azteker (1977 – Aztecs)
  • Sven Christer Swahn, Skeppsbrutna i tiden (1983)
  • R. A. Lafferty, I vårat kvarter (1965 – In Our Block)

1983:3

  • øyvind Myhre, John Henry (1983)
  • Evan Storm, Andras drömmar (1983)
  • Eric Frank Russell, ..och så var det ingen kvar (1951 – …And Then There Were None)
  • Bertil Mårtensson, Flygande katedraler (1983)
  • Leo Kramar, Inspiration (1983)
  • Spider Robinson, Melankoliska elefanter (1982 – Melancholy Elephants)

1983:4

  • Donald Kingsbury, Att hämta hem stålet (1978 – To Bring in the Steel)
  • Börje Crona, Omtankar (1983)
  • Ursula K. le Guin, Rosens dagbok (1976 – The Diary of the Rose)
  • Lewis Padgett, Dykter blev var bogaläfs (1943 – Mimsy Were the Borogoves)
  • David Nessle, Den slutgiltiga lösningen (1983)

1983:5

  • Poul Anderson, Vinstmarginal (1956 – Margin of Profit)
  • Robert A. Heinlein, De andra (1941 – They)
  • Lewis Padgett, Det var en gnom (1941 – A Gnome There Was)
  • Avram Davidson, Golem (1955 – The Golem)
  • Kjell Rynefors, På andra sidan porten (1983)
  • Clifford D. Simak, Gröna fingrar (1954 – Green Thumb)

1983:6

  • Timothy Zahn, Pjäsbyte (1982 – Pawn’s Gambit)
  • Bob Shaw, Andra dagars ljus (1966 – Light of Other Days)
  • Jörgen Danielsson, Teleskopbyggarna (1983)
  • George R. R. Martin, På morgonen faller dimmorna (1973 – With Morning Comes Mistfall)
  • James Tiptree, Jr., Planen är kärlek, planen är döden (1973 – Love Is the Plan the Plan Is Death)
  • øyvind Myhre, Bull Runnings krig (1983)

1984:1

  • Bertil Mårtensson, Androider tänker inte (1983)
  • Jack Williamson, Med knäppta händer (1947 – With Folded Hands)
  • John Christopher, Julrosor (1949 – Christmas Roses)
  • Poul Anderson, Smärtans problem (1973 – The Problem of Pain)
  • Walter M. Miller, Jr., Testamentet (1954 – The Will)

1984:2

  • Vonda N. McIntyre, Screwtop (1976 – Screwtop)
  • C. L. Moore, Shambleu (1933 – Shambleu)
  • David Nessle, Stadsliv (1984)
  • Robert A. Heinlein, Jerry var en människa (1947 – Jerry Was a Man)

1984:3

  • Joanna Russ, När det hände (1972 – When It Changed)
  • Jörgen Danielsson, Återkomsten (1984)
  • George R. R. Martin, Sandkungar (1979 – Sandkings)
  • Joanna Russ, Användbara fraser för turisten (1972 – Useful Phrases for the Tourist)
  • Joseph Greene, Liksom jag förlorad (1983 – And Be Lost Like Me)
  • R. A. Lafferty, En seg tisdagsnatt (1965 – Slow Tuesday Night)
  • J. G. Ballard, Slutstranden (1964 – The Terminal Beach)

1984:4

  • David Nessle, Världsräddaren (1984)
  • Orson Scott Card, Men vi försöker att inte uppföra oss så (1979 – But We Try Not to Act Like It)
  • Edmond Hamilton, Hur är det där ute? (1952 – What’s It Like Out There?)
  • Kate Wilhelm, Det milslånga rymdskeppet (1957 – The Mile-Long Spaceship)
  • Larry Niven, Alla miljarder sätt (1968 – All the Myriad Ways)
  • Bruce McAllister, När fäderna ger sig av (1982 – When the Fathers Go)
  • James Tiptree, Jr., Houston, Houston, hör ni mig? (1976 – Houston, Houston, Do You Read?)

1985:1

  • Bertil Mårtensson, Dummast i universum (1985)
  • Edward Bryant, Partikelteori (1977 – Particle Theory)
  • John W. Campbell, Vem där? (1938 – Who Goes There?)
  • Connie Willis, Brevet från Clearys (1982 – A Letter from the Clearys)
  • Harlan Ellison, En pojke och hans hund (1969 – The Beast That Shouted Love at the Heart of the World)

1985:2

  • Börje Crona, Söndagsutflykt (1985)
  • Poul Anderson, Mannen som kom för tidigt (1956 – The Man Who Came Early)
  • James Tiptree, Jr., Lövskogsnunnans lösning (1977 – The Screwfly Solution)
  • Clifford D. Simak, Jordens alla fällor (1960 – All the Traps of Earth)
  • Michael Moorcock, Se människan! (1966 – Behold the Man!)

1985:3

  • R. A. Lafferty, Besökstid (1965 – Guesting Time)
  • George R. R. Martin, Bildvisning (1973 – Slide Show)
  • Poul Anderson, Blodsbröder (1968 – The Sharing of Flesh)
  • Avram Davidson, Haven fyllda av ostron (1958 – Or All the Seas with Oysters)
  • Bob Shaw, Fullvärdig medlem (1974 – Full Member of the Club)
  • James White, Gisslet (1982 – The Scourge)

1985:4

  • Octavia Butler, Talljud (1983 – Speech Sounds)
  • Murray Leinster, Första kontakten (1945 – First Contact)
  • Terry Carr, Liv på skilda plan (1973 – They Live on Levels)
  • Jack Vance, Månmalen (1961 – The Moon Moth)
  • Cordwainer Smith, Balladen om den förlorade K’Mell (1962 – The Ballad of Lost C’Mell)

1986:1

  • Poul Anderson, En lätt lektion i att vara etnisk (1973 – How to Be Ethnic in One Easy Lesson)
  • David Langford, Kubikrot (1985 – Cube Root)
  • Harlan Ellison, På jakt efter Kadak (1974 – I’m Looking for Kadak)
  • Barry B. Longyear, Min fiende (1979 – Enemy Mine)

1987:1

  • Theodore Sturgeon, Hit och till staffliet (1973 – To Here and the Easel)
  • Bertil Mårtensson, Sång till operativsystem (1987)
  • Michael Swanwick & William Gibson, Envig (1985 – Dogfight)
  • Jayge Carr, Nätryttare (1984 – Web Rider)

1987:2

  • George R. R. Martin, Detta torn av aska (1976 – The Tower of Ashes)
  • John Crowley, Snö (1985 – Snow)
  • Charles Sheffield, Mannen som stal månen (1980 – The Man Who Stole the Moon)
  • James Tiptree, Jr., Kvinnorna som männen inte ser (1973 – The Women Men Don’t See)
  • Joanna Russ, Ingen är hemma (1972 – Nobody’s Home)

Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985)

Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985 - Delta Science Fiction [180]).
Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985 – Delta Science Fiction [180]).
Ytterligare en i raden av gula böcker avklarade. En av många kan tilläggas. Av de dryga 200 titlar som utgavs på Delta Förlag stoltserar ungefär två tredjedelar med illgul kappa och pärm. Som en rad majskolvar bildar de gemensam front i bokhyllan. Ganska stiligt, på min ära – och smakligt!

Den senaste majskolven jag spisat är Blå tornet. Författaren är Dénis Lindbohm, nestor för genren i Sverige och en av få etablerade svenska SF-författare under 1900-talet. Så långt allt väl.

Boken utspelar sig i en avlägsen värld, i ett isolerat samhälle helt präglat av kyrkan. Folket dyrkar Väktaren, en stor staty som ligger på en sarkofagliknande altare i den stora helgedomen. Väktaren kommer från Blå tornet, ett gigantiskt torn i metall som sträcker sin fulländade form mot himlavalvet och som enligt legenden är hem för gudarna. Kyrkans tolkning av vad som är rätt och fel baseras på böcker från gudarna, och ingen får häva sig utanför det som anges i dessa. Följaktligen ett samhälle under begränsad utvecklig, ett prästerskapets samhälle.

Ervin, en av de unga adepterna, börjar dock tvivla på innehållet i riterna och alla tabun. När han lämnas ensam för att vaka över Väktaren gör han det förbjudna: han rör honom! Denna oskyldiga handling är starten på ett gradvis sökande efter vad Väktaren egentligen är. När Ervin (med risk för dödsstraff) med block och talja vinschar upp Väktaren hittar han en oerhörd bokskatt i kistan Väktaren vilat på.

Som ni kanske förstår är Väktaren en robot, och Blå tornet ett rymdskepp. Faktum är att hela samhället kommit till som en misslyckad kolonisering. Rymdskeppet förde en besättning om sex man, frysta i tiden i ett stasisfält, ett knippe robotar och en rad könsceller för människor och andra djur. Tanken var att etablera en koloni av människor, artificiellt befruktade på skeppet, sedan uppfostrade av robotarna för att slutligen vägledda av den vuxna besättningen skapa en teleporter-grind mot jorden och därmed verka för en utvidgning av mänsklighetens livsrum.

Men någonting gick snett och de hundra barnen lämnades att utvecklas för sig själva när robotens batteri slutligen tog slut. Ur detta skapades religionen och ett samhälle av medeltida karaktär, om än ett fromt sådant.

Den bärande tanken i boken är den om frihetens pris. Vad skall Ervin göra, ensam med sanningen? Hur skall kunskapen förmedlas? Är kunskapen i sig tillräcklig för att ge frihet åt folket, eller skapar den kaos? Ervin bär först bördan själv, men involverar pö om pö fler personer och skapar ett hemligt ordenskap inom kyrkan som läser och tillgodogör sig sanningen (och därmed att hela den grundval kyrkan är byggd på är falsk). När rörelsen växer bildas två falanger: en som förespråkar en långsam förändring, med successivt kunskapsöverföring, och en som menar att kunskapen måste begränsas, och att ett fåtal upplysta despoter skall styra över resten av folket.

Första tredjedelen av boken är utmärkt. Sedan blir polariseringen mellan de olika lägren – i förlängningen fascisterna och demokraterna – tröttsam och något konstlad. Lindbohm är en god författare, men i beskrivningen av den kyrkliga miljön blir det till slut också något för mycket av ‘högt vördade fader’ och ‘kära son’. Därtill saknar jag kvinnornas berättelse, och berättelsen ur folkets perspektiv – i boken blir dessa bara en fond för klosterberättelsen.

Sammantaget tycker jag att det är hyfsad, bitvis utmärkt bok som borde ingå i en svensk SF-kanon. Lindbohms styrka är här att använda den fiktiva rymdkolonisationen som kanvas för att reflektera kring nutida fenomen.