Nevil Shute, On the Beach (1957)

Neil Shute, On the Beach [På stranden, 1984]. Cover by Ulf Sandahl.
Det finns ett fåtal SF-böcker som på allvar tagit sig genom det litterära taket och nått en bredare läsekrets. Kanske det mest kända exemplet är 1984 av George Orwell. Andra kanske inte är så frekvent lästa, men som folk ändå kan name-droppa som Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Går vi längre tillbaks i tiden så var Världarnas krig av H. G. Wells och Triffidernas uppror av John Wyndham flitigt lästa. Och i Sverige har vi Kallocain av Karin Boye och Aniara av Harry Martinsson som del av en litterär kanon. Ytterligare en känd bok, om än något mer bortglömd är På stranden av Nevil Shute, utgiven 1957. Faktiskt en liten pärla.

Slutet av 1950-talet präglades av kalla kriget och hotet om kärnvapenkrig – eller atomkrig och atombomber som de benämndes då. I Neville Shutes roman har bomberna redan smällt; katastrofen är ett faktum. Hela det norra halvklotet är utplånat, inga levande väsen finns längre i Europa, USA eller Sovjetunionen. De få människor som finns kvar lever på södra halvklotet, i den lilla del av världen som ännu inte utsatts för dödliga strålningsdoser.

Men strålningen kryper närmare, buren av vindarna i en obeveklig men långsam process. Romanen kretsar kring några unga människor i Mellbourne, Australiens sydligaste stad, och det liv man väljer att leva när ens tid är utmätt och sanden i timglaset är på upphällningen. Nästan fram till slutet väljer folk att fortsätta i normala gängor. Man anpassar sig till sinande förråd av bensin, bygger om cyklar, sadlar hästar – men i princip lunkar livet vidare i förorter, på landet och i storstaden. Det finns en slags stoisk vilja att inte vika sig – den viktorianska kolonialismens patos, kanske – parad med en irrationell förnekelse om det oundvikliga slutet. Bonden lagar sitt staket; hemmafrun planterar lökar som skall ge blommor till nästa vår; studenterna går till universitetet; läkaren fortsätter att ta hand om sina patienter. Men på herrklubben sätter medlemmarna som mål att göra slut på de bättre årgångarna av sherryn och portvinet för säkerhets skull. Och ju närmare slutet kommer, desto fler förverkligar sina drömmar – som att fiska öring utanför säsong, eller ställa upp i racing med sportbilar. En och annan tar livet av sig, men de flesta väntar in slutet.

Ramen är det annalkande slutet, men handlingen bärs upp av det unga australiensiska paret med sitt nyfödda barn, deras mer stormiga stordrickande väninna och en strandsatt amerikans ubåtskapten. Utvecklingen speglas i deras relationer; de mer fatalistiskt lagda männen, den unga modern i förnekelse, och väninnan som i den amerikanske kaptenen finner en räddning undan ett gryende själsligt mörker. Det är en finstämd berättelse, med mycket undertryckt och outsagt; där strävan att vidmakthålla normaliteten gör livet värt att leva. De båda männen är båda med om att dra i det sista halmstrået: att undersöka radioekon från norra halvklotet. Men till syvende och sist finns inget hopp, bara en önskan om att gå i värdighet och att vara trogen sina ideal.

Boken har filmatiserats och det är lätt att förstå – här finns alla ingredienser till en känslosam film. Skall man ge någon försiktig kritik så är frågan om alltings slut i verkligheten skulle vara så städad lämplig att ställa. För även om det är sympatiskt med en postapokalyptisk skildring som saknar apokalyps, så kan man undra om samhällets struktur är tillräckligt stark för att buffra individernas desperation.

Betyg: (4 av 5)

På detta sista mötesställe

tränger vi oss samman

och undviker tal,

samlade vid den stigande flodens strand.

 

Så är det världen tar slut

Så är det världen tar slut

Så är det världen tar slut

Ej med en skräll, men ett gnäll

T. S. Elliot, The Hollow Men

 

 

Advertisements