Robert Silverberg, The World Inside (1971)

 

Robert Silverberg, Innervärlden [The World Inside] (1975 – Delta Science Fiction [36])
Riktigt bra SF drar ut ett samhällsfenomen långt i tangentens riktning utan att tappa fotfästet. Det är en delikat avvägning: för långt bort från nuet riskerar handlingen att bli bisarr och abstrakt, och om för nära i tid kan den bli irrelevant och snabbt daterad. De riktiga duktiga författarna balanserar denna gräns mästerligt, men det är svårt. Riktigt svårt. En uppseglande favorit i mitt stall av SF-författare är Robert Silverberg. Hans Tidens fångar (Hawksbill Station) var förträfflig och därför var det med förväntan jag satte tänderna i Innervärlden (The World Inside, 1971).

Romanens utdragna tangent är en tilltagande befolkningsökning och hur mänskligheten parerar den inbyggda driften att bidra till släktets fortlevnad med ett begränsat fysiskt utrymme. I denna framtidsvision bor merparten av de 75 miljarderna människorna i urbmoner – gigantiska 1000-våningshus där varje våning kan husera flera tusen personer. Urbmonerna står sida vid sida i klungor, omgivna utav ändlösa automatiserade jordbruksområden. Innevånarna i urbmonerna – i innervärlden – anser sig leva i ett Utopia, präglade av en religiöst och samhällsbetingad drift att föröka sig. Det är signesamt att få barn. Lycka och framgång mäts dels i hur många barn man har och dels på vilket våningsplan man bor. Våningsplanen slås samman till olika städer, men inga begränsningar finns för rörelsefriheten. Men folket i det nedre våningsplanen, med namns som Warszawa och Prag, blandar sig sällan med folk från högre våningsplan (som har ”finare” amerikanska eller franska namn) – det är en social stratifiering som också sammanfaller med yrkesverksamhet, med arbetare på längre plan, tjänstemän på högre plan och ledningen allra överst.

Robert Silverberg skildrar livet i urbmon 116 genom en samling livsöden från olika våningsplan. Deras liv tangerar varandra, men den röda tråden är mer frågan om hur människan anpassar sig till detta artificiella liv. Hur vidmakthålls lyckan? Hur kan dessa samhällen fungera och utvecklas? För under känslan om det perfekta samhället, påstått frikopplat från de negativa effekterna av befolkningstillväxt, finns det skavanker som skaver. Hos vissa en längtan ut. Hos andra undertryckta känslor av svartsjuka och aggressivitet. Det är dock inte en roman om groende revolution, utan snarare om individer som inte passar in: helheten fortsätter sin framgångsmarsch i fertilitetens namn.

Robert Silverberg, The World Inside (1972), cover by Dean Ellis | credit ISFDB.

En ledande tes är att människan anpassat sig både kulturellt och genetiskt till inomhustillvaron. I den kulturella formen rör det sig om konfliktlösning genom ett nedmonterande av sexuella tabun. Även om giftermål och sexualdebut sker direkt efter könsmognad finns inga samhällsmässiga trohetskontrakt. När religionen är fertilitet och sexualiteten fri är det tvärt om osignesamt att förtrycka eller förneka sexuella kontakter. Män och kvinnor går nattgång – till och med förväntas att ha många partners. Inga dörrar är låsta och vem som helst kan komma in på natten och fråga om att få toppa eller skreva (nyord för ni vet vad). Kort sagt: ingen sociala tabun är kvar när det gäller sexualitet. Grundtesen är att detta förebygger antisociala tendenser och bidrar till ett stabilt samhälle. Mycket av romanen handlar just om detta: sexualitet som även om den är frigjord också blir mekaniserad och ett slags maktmedel. Vanligtvis sker nattgång inom städerna, men folk från de övre våningsplanen letar sig stundom ner till de lägre nivåerna och strebrar på väg uppåt kan ligga sig till framgång högre upp.

För de personer som bryter ihop finns bara två vägar. Antingen modifiering/omprogrammering med läkemedel och terapi, eller att åka med huvudet före i nedkastet och återanvändas som energi i de stora reaktorerna på bottenplanet.

Det är en lysande framtidsvision! Efter första kapitlet ställde jag mig tveksam till om konceptet skulle hålla, men i och med de olika facetterna på urbmonlivet skildrat genom en rad människoöden vävs trådarna ihop till en helhet. Vi får följa dataskötaren som smiter ut i jordbrukssamhället, den unge strebern som strävar upp mot administrationens höjder i Louisville, paret som undertrycker sina svartsjukekänslor, forskaren som studerar nittonhundratalet och den barnlösa kvinnans rädsla för att förflyttas till den nybyggda urbmon i grannskapet. Hopp, resignation och naivitet, allt i en smaklig mix.

I och med att det var länge sedan jag bloggade känner jag mig extra generös och ger denna roman högsta betyg. Väldigt signesamt.

(Betyg: 5 av 5)

 

Gianni Montanari, La sepoltura (1973)

23203907940_c13246de5d_k
Gianni Montanari, Jaktsäsong [La Sepoltura] (1978 – Delta Science Fiction [74]), cover art by Jack Gaughan.
Tänk dig Italien. Tvätt på linor mellan hus i trånga gränder. Citroner och god mat. Men också: damm, trängsel och en patina uppkommen av långvarigt slitage. Nedgånget och charmigt på en och samma gång. I Gianni Montanaris bok Jaktsäsong skildras ett Italien där den yttre bilden stämmer med Italien av idag, men där det under ytan för alltid förändrats. För landet är annorlunda: där finns psykfallen – de muterade som fått oförklarliga och oftast okontrollerade förmågor. Mutationerna kan uppstå när som helst och drabbar till synes slumpmässigt. Det kan vara tanten på hörnet, en känd politiker, eller din mamma. Förmågorna varierar från telepati, kinesi till självantändning. Oavsett vilket jagas de ifatt för att interneras och lobotomeras, allt förklätt som humanitärt medlidande.

Det finns en underliggande sorgsenhet i boken, en kollektiv resignation. För där hoppet lämnats förtvinar människan. Kvävs. Vad blir meningen med livet när man inte längre kan lite på varandra, där vem som helst kan ange vem som helst, när som helst. I ett sådant samhälle flackar man med blicken. Sluter sig inåt. Försöker glömma.

Det är sålunda en skildring av ett totalitärt samhälle, fast egentligen inte det klassiskt fascistiska eller kommunistiska. Nej, här är fienden mitt ibland folket. Vem är vem? Medmänniska eller psykfall? Vad är fasad respektive sanning? Där finns ingen bärande idé om revolution. Bara en strävan om återgång till status quo; att glömma. Huvudpersonen kan dock inte glömma. Han återvänder till Italien efter ett antal år i exil. Till minnen, personer och relationer – allt det som en gång drev honom på flykt.

Det är en roman där mycket är outtalat, där cigarettrök och sprit dövar känslorna. Men där historien hela tiden gör sig påmind, där tidigare svek och feghet inte glömts, men hatet försvagats. Den stora uppgörelsen är med hans far, det stora sveket hans mor.

Montanari lyckats väldigt väl i sitt uppsåt: det är en gripande berättelse, en dystopisk vision som blir dubbelt effektfull i och med att den händer här och nu – inte i en konstruerad framtida värld. Det finns korn av andra dystopiska romaner i det här verket, fast snarare i den sammantagna känslan än i handlingen. Starkast är aningen om det oundvikliga; det dystra crescendot – men också på något vis en förhoppning om något bättre.

Betyg: (4 av 5)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Arthur C. Clarke är klassiker, en av de allra mest välkända SF-författarna. Och visst tål han att läsas – han har ett gott handlag och är som bäst när han kombinerar en detaljrik men trovärdig teknisk skildring med hisnande perspektiv, gärna så kallade turning points för mänskligheten. Allra mest känd är de mystiska monoliterna från 2001 – En rymdodyssé, kvarlämnade som vaktposter av en okänd civilisation. Både filmen och boken blev internationella succéer. Dessa byggde i sin tur på novellen Vaktposten (1951), vilken också ingår i antologin Mörkret mur och andra noveller. Omslaget är charmigt i sin daterade ocharmighet: en bajsbrun botten överlagd med en pixlad bild av herr Clarke, lite grann åt frimärkshållet om ni förstår vad jag menar. Han ser inte så spännande ut – liknar mest en kamrer på ett statligt verk anno 1970. Men innehållet är bra – ett knippe noveller i urval av Sam J. Lundwall, med spännvidd från stora delar av Clarkes karriär.

De tre bästa novellerna i samlingen är Mörkrets mur, Vaktposten och Möte med Medusa – alla tre i något längre format, om än fortfarande relativt korta. Clarke lyckas i dessa texter bygga historier som tittar både bakåt och framåt och alla tre inbegriper också möten med med främmande kulturer/oförklarliga fenomen. Såtillvida är det SF av klassiskt snitt – klangbotten i verkligheten och parabel mot framtiden; bra, men kanske lite safe.

Sammantaget får antologin klart godkänt – samlat betyg: 3,5 av 5

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Mörkrets mur [Wall of Darkness – 1949] – Betyg: 4 av 5

Historien utspelar sig i ett universum med endast en sol och en planet. Samma sida av planeten är ständigt vänd mot solen, så på den ljusa sidan går solen aldrig ner medan den mörka är evigt svart. Mänskligheten bebor gränslandet mellan mörker och ljus där tillvaron trots allt är riktigt dräglig. Allt vore frid och fröjd om det inte var för Muren. Denna mur går som ett band runt planeten, skär genom hav och klättrar över berg. Den är mörk och tycks absorbera allt ljus i sin sträckning – och den är hög, sträcker sig hundratals meter mot himlen. Kort sagt, en mur som inte kan klättras över, som innesluter människorna.

På väg till universitetet viker unge Shervane av från farleden och tar sig fram till muren. Detta möte släpper honom inte och många år senare som rik medelålders man bestämmer han sig för att bygga en ramp för att ta sig upp och se vad som finns på andra sidan. Efter sju års byggnation kommer då dagen när han till sist kan ta sig upp och promenera till andra sidan. Men vad som till slut möter honom är återkomsten till ursprungspunkten – all förflyttning leder honom tillbaka till där han startade.

Det är en fin berättelse, med pojken som växer upp men vars dröm ändock består. En mystisk berättelse utan egentliga svar. Den har också gett upphov till diskussioner om Möbiusband som förklaringsmodell för förflyttningar i flera dimensioner.

Återförening [Reunion – 1971] – Betyg: 2 av 5

En två sidor lång lustifikation, tänkt att vara tankeväckande – ni vet en sådan där berättelse där sista meningen ställer allt på ända. Jag är inte jätteförtjust i det formatet, men visst lyckas ändå Clarke i sin ansats i detta korta verk när människorna på Jorden skall återförenas med sina rymdfarande kusiner som varit på vift sedan dinosauriernas tidsålder.

Korståg [Crusade – 1968] – Betyg: 3 av 5

Tänk er en iskall gasplanet, på drift mellan två galaxer. Inget solljus, men massa flytande helium. Trots den till synes karga miljön finns här liv i form av en datorcivilisation. Här finns nämligen ideala förhållanden (säger Clarke) för elektronisk kommunikation utan värmeförluster – hela världen är som en superserver nedsänkt i en supraledare. Men planeten är dömd att på sikt närma sig en galax och värmen från mötande solar – och därigenom hotas dess existens. Prober skickas ut mot galaxerna för att utröna om det kan finnas liv trots värmen. Ett klassiskt omvänt perspektiv.

Arthur C. Clarke, The Other Side of the Sky (1968), cover by Rob Coruzio | credit ISFDB.

Överlägsen seger [Superiority – 1951] – Betyg: 3 av 5

En amirals bekännelser från fängelset till varför rymdkriget förlorades. Svaret är: de var för överlägsna, vilket gjorde tilltron för stark på den egna förmågan. På grund utav teknologisk edge skulle de kunna utveckla än mer avancerade vapen. Vapen som skulle knäcka fienden utan att dra med sig stora förluster på den egna sidan. Ganska ljummen historia, snabbt bortglömd om än hantverksmässigt skriven.

Vaktposten [The Sentinel – 1951] – Betyg 4,5 av 5

Ett riktigt månäventyr – det är kul! Förgrundsberättelse till 2001 – En rymdodyssé och en av Clarkes mest berömda noveller. Jag får även vibbar av SOS från törstens hav av denna novell. Nu var det förvisso år och dar sedan jag läste den, men jag minns beskrivningarna av månens sandöknar, stora som havsbottnar, med flikiga bergstoppar fulla med kratrar. Och det tunna lager av teknik som är skillnaden mellan liv och död. I den här historien följer vi en expedition på rutinuppdrag – samla sten, göra mätningar, ja det vanliga. Men så plötsligt ser en av deltagarna en reflektion från ett berg, en liten formation som i kikaren ser annorlunda ut – tillräckligt avvikande för att ligga till grund för en månvandringsupptäckarfärd. Naturligtvis är det en kvarlämnad artefakt från en annan rymdfarande civilisation. Inte en mäktigt monolit som i Clarkes uppföljande rymdepos, men en abstrakt artefakt som i ett slag förändrar mänsklighetens syn på sig själva: vi är inte ensamma. Sådant är Clarke bra på.

Till bristningsgränsen [Breaking Strain – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Två ensamma män i ett fraktfartyg på väg till Venus. Ett rutinuppdrag. Men plötsligt händer det oförutsedda: en liten rymdmeteorit slår hål på syrgastanken och luften sipprar ut. Kvar blir endast luft för 20 dagar, men den återstående färden är beräknad till 30 dagar. Vad händer när dödsdomen är förkunnad, hur förvandlas man? Fernissan krackelerar, men kanske finns ändå en inre kompass som håller uppe moralen. Men… om det bara fanns en person då borde luften räcka hela vägen…

Rapport om tredje planeten [Report on Planet Three – 1972] – Betyg: 3 av 5

Återigen en novell om det omvända perspektivet. Istället för spekulationer om liv på Mars – ett klassiskt ämne under 1930- till 1960-talen – så berättar Clarke om marsianernas spekulationer om eventuellt liv på Jorden, eller den tredje planeten som den omnämns i det enda kvarvarande dokument som har återfunnits i ruinerna av marsianernas civilisation.

Stranden [Transience – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Vågen spolar alltid bort spåren i sanden, tills den dag de inte längre finns några spår för vågen att sudda ut. I den här korta texten använder Clarke tidvattenvågornas obeveklighet och barnens tidlösa fascination för strandlek till att teckna en kondenserad sammanfattning över mänsklighetens uppgång och fall. Så länge det finns barn finns det fotspår i sanden. Vacker, men kort.

Stjärnan [The Star – 1956] – Betyg: 4 av 5

Här möts kristendomen och astronomin, supernovor och stjärnan över Betlehem. Belönad med Hugo för Best Short Story.

Möte med medusa [A Meeting With Medusa – 1971] – Betyg: 4 av 5

Hinderbergs luftfärd sammanflätas i den här historien med framtidens rymdexploatering. Med ett tematiskt grepp från höjdpunkt till fall (bokstavligen krasch) och sedan revansch berättas om en kapten som blir den som slutligen skall knäcka Jupiters gåta. Med en atomdriven luftgondol ger han sig ner i gasjättens inre och möter en ny värld och fantastiska rymdvarelser. Detta är Clarke i sitt esse. Tekniskt bevandrat utan att vara konstlat. Svirlande fantasifullt och storslaget. Hade gärna sett att han utökat denna novell till en fullängdsroman.

Philip José Farmer, The Other Log of Phileas Fogg (1973)

Philp José Farmer, Phileas Foggs hemliga dagbok [The Other Log of Phileas Fogg] (1974 – Delta Scienc Fiction [11]), cover by Jack Gaughan.
Philip José Farmer seglar stadigt uppåt på min lista av favoritförfattare. Stundtals är han briljant, som i den här underbara kontrafaktiska och lätt urflippade boken om vad som egentligen hände på Phileas Foggs världsberömda resa runt jorden.

Egentligen borde inte formatet fungera, men det gör det. Bitande bra underhållning rakt igenom. Historien baseras på en jämförande läsning av Jules Vernes bok Jorden runt på 80 dagar – som här anses vara en sann reseskildring förklädd till roman – och en hitintills okänd, hemlig loggbok från Phileas Fogg hittad gömd i ett dolt utrymme i en engelsk herrgård. Loggboken är skriven på ett okänt språk, men när den dechiffreras visar den sig dölja svindlande hemligheter.

Jules Vernes bok förkroppsligar äventyrsromanen, skriven på en tid då gentlemän var gentlemän och världen utanför det koloniala England ett gytter av fantasieggande kulturer. En tid då kartan fortfarande hade vita fläckar och folk mumsades till döds av hungriga tigrar. En tid då man drack eftermiddagste.

Farmer fångar tidsandan på ett lysande sätt. Tonen är förträffligt lik 1800-talsprosan, om än mindre omständlig. Den jämförande, stundtals akademiska läsningen av de två dokumenten är konsekvent utförd. Och aldrig tråkig, konstigt nog. Man kunde tänka sig att det skulle vara konstlat eller tröttsamt, men icke! Han förvaltar dessutom karaktärerna som Verne skapade på ett fint sätt. Det är stilistiskt och elegant. Fogg är alltjämnt gentlemannen ut i fingerspetsarna, maskinlik i sin inrutade personlighet.

Jag skall inte gå för djupt in i handlingen, för detta är en roman ni verkligen borde läsa (om ni inte redan gjort det). Berättelsen är känd: vadslagningen, bankrånet, resan genom Europa, Indien, Asien och Amerika och slutligen tillbaka till England – allt på 80 dagar – inklusive bihandlingarna med räddandet av den indiska skönheten från bålet, den jagande detektiven m.m. Med detta som bas brer Farmer ut sig i mellanrummen, i glappet mellan de kända scenerna, eller ibland med förklarande nyanseringar av beskrivna händelser. I detta skapar han konflikten mellan Eridianerna och Capellanerna, två rymdkulturer som i skymundan krigar om Jordens herravälde. Den ena god, den andra ond, men båda påfallande lika i det att de är fåtaliga, hemliga och ständigt konspirerande. De flesta av rymdvarelserna – även kallade de Gamla – har gått hädan, strandade på Jorden i det långa krig som pågått dem sinsemellan. Kriget fortsätter dock, drivet av mänskliga underhuggare vilka genom blodtransfusion fått kraftigt förlängda livsspann (upp mot tusen år) och grundlig träning.

Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout är båda Eridianer och resan är inte en plötslig ingivelse utan en order från en högra stående Eridian, delvis för att få tag i en teleportör (det behövs två för att fungera) och delvis för att undgå en stundande cappellansk attack. Capellanerna är dock Fogg och Passepartout i hälarna och resan blir en jakt, hela tiden interfolierad med äventyr och kraftmätningar. Boken är en del i en större ansats i vad som ibland kallas World Newton Universe, där fiktiva karaktärer som Tarzan, kapten Nemo, Moriarty och Sherlock Holmes binds ihop. Har ingen aning om hur bra de övriga böckerna är, men givet Farmes övriga kvaliteter är de säkert läsvärda.

Slutligen kan nämnas att den svenska översättaren Gunnar Gällmo bidragit med ytterligare faktakoll och i både fotnoter och slutord i detalj pekar på underlåtelser i Eyvind Johnssons tidigare översättning samt lyfter frågan huruvida diskrepanserna i de olika texterna är en del i en större sammansvärjning. En ovanlig och roande ansats. I en ovanlig bok. Läs den!

Betyg: (5 av 5 | förtrollande charmig)

Thomas Page, The Hesphaestus Plague (1973)

Thomas Page, Skalbaggarna [The Hesphaestus Plague] (1976 – Delta Science Fiction [44]).
Det finns något skönt gammaldags i den här romanen. Dels i miljöbeskrivningar av den amerikanska landsbygden och den äldre tidens akademiska liv på campus, men också i det faktum att det är till synes vardagliga ting – skalbaggar – som plötsligt blir farliga.

En lokal jordbävning öppnar upp en spricka i marken ur vilken skalbaggarna kommer upp. Först märks de inte alls, möjligen hör man deras läten – som cikador, fast mitt på dagen och inte som brukligt för cikador på natten. Men sedan börjar bränderna. Först en bondgård, sedan en persikolund och därefter i vidare och vidare cirklar tills dess att bränderna når storstäderna. När man väl kopplat samman bränderna med skalbaggarna är det redan för sent att isolera dem. Skalbaggarna har liftat i bilarnas avgasrör i alla riktningar och sprids över landet. Det brinner överallt.

Skalbaggarna liknar inget som tidigare har skådats. De är hårda, verkar sakna mun och är svåra att döda. Hade det inte varit för att de kan generera eld och att de äter aska hade det inte varit så farligt, men elden är deras sätt att skapa livsmiljöer och skadeverkningarna eskalerar. Samtidigt som civilsamhället sätts i beredskap börjar också jakten på ett sätt att hejda deras framfart. Vetenskapsmän över hela Amerika sätts in i kampen. Skalbaggarna motstår alla sorters gifter och ingen av alla de djur som testas som predatorer fungerar – skalbaggarna motstår det mesta och använder förmågan att göra eld med bakdelarna som ett vapen. Inte ens antibiotika biter mot de bakterier som skalbaggen har som symbionter för att smälta askan.

Men en man – en särling till entomolog – lyckas där de andra misslyckas. Genom sin stora kunskap om skalbaggar och idoga experiment hittar han ett sätt att ta död på skalbaggarna. Och här kunde romanen slutat: i stor triumf, människans påhittighet brädar evertebraternas horder. Det är bara det att vår udda hjälte blir allt mer besatt av sitt arbete. När alla andra är uppfyllda av utrotningsarbetet drar han sig tillbaka till sitt hem och påbörjar egna studier: vad händer om man korsar skalbaggarna med vanliga kackerlackor? Hur skall man få dem att fortplanta sig?

Romanen imponerar stundtals. Dels som tidigare nämnts i den generella autentiska tidskänslan. Utan andra liknelser i övrigt så fick jag lite associationer till John Wyndhams Triffidernas uppror. Man kan känna jordbrukarens resignerande missmod och undertryckt raseri inför skalbaggarnas härjningar. Det känns genuint. Genuint känns också beskrivningen av forskarnas arbete. Inte minst de initierade beskrivningarna av skalbaggarnas anatomi och beteenden. Lukten av desinficeringsmedel och tweedkavajer med läderlappar på armbågarna. Av piprök och svett. Därtill är det trevligt med romankaraktärer som är otrevliga och introverta, men inte på ett poserande sätt.

Thomas Page verkar vara relativt okänd som författare. ISFDB listar endast tre romaner och på wikipedia saknas han helt. Med tanke på romanens kvaliteter så undrar man varför han stannade vid dessa alster – den senaste är publicerad 1980. Jag skulle tro att Skalbaggarna gått många förbi, men för den som är hugad finns åtminstone 10 exemplar att finna på Bokbörsen och då och då fladdrar den förbi i flödet på Tradera.

Boken gav också upphov till en filmatisering. På engelska blev titeln Bug och på svenska den mer svårförklarliga titeln Det får inte vara sant. Utan att ha sett den misstänker jag att det är en skräckfilmspastich, med horder av kackerlackor svärmandes över folk och fä. Inget för den insektsrädde. Boken är dock inte i enbart en skräckskildring – även om där finns ett undergångstema – utan rymmer också spännande (om än skruvat tillspetsade) biologiska spörsmål. Jag tänker särskilt på det att skalbaggarnas bakterier nämns som en drivande del i deras beteenden. Detta måste varit långt utanför tankesfären under tidigt 1970-tal, men faktum är att vi idag mer och mer intresserar oss för hur bakterierna i oss (mikrobiomet) påverkar vår hälsa och till och med huruvida vissa av våra drag påverkas av dem.

Betyg: (4 av 5 | eldsprutande kackerlackor åt folket)

 

Thomas Page, De Plaag [The Hephaestus Plague] (1976), cover by Bob van Blommestein
Thomas Page, Les insectes de feu [The Hephaestus Plague] (1978) cover by D. Vernet

Film poster for Bug, a movie based on Thomas Page’s novel.

Svensk utgivning av SF-bokserier

En portalsida för pocketserier utgivna i Sverige under 1900-talet. Ej komplett, men jag jobbar på det – den bygger på vad jag har hamstrat i bokhyllorna där hemma.

On this page I will list SF series published in the 20th century. Each series is presented more in depth on separate pages (follow the links) and most of the covers are also available on my Flickr page. It is not a complete listing, but not a too bad one either – and it gives me an excuse to buy more vintage SF to fill the gaps.

 

Rymdböckerna, Wennbergs förlag (1957-1960)

Rymdböckerna från Wennbergs förlag är en av de tidigaste SF-bokserierna på svenska (tillsammans med Atomböckerna från Pingvinförlaget).  Första boken i serien är Återkomst till morgondagen av Scientologikyrkans grundare L. Ron Hubbard. Omslagen är helt briljanta! Klicka här för en fullständig lista och alla omslag!

Rymdböckerna (The Space Books) is one of the earliest SF pulp series in Sweden. In all 20 books were published 1957-1960, including titles by several well-known authors. Click here for a complete list and covers!

 

Atom-boken, Pingvinförlaget (1957-1959)

Neil Charles, Döden tur och retur [Twentyfour Hours] (1957 - Pingvinförlaget, Atom-boken [10])Omskriven som Sveriges genom tiderna absolut sämsta SF-serie. Sammanlagt 22 böcker, de flesta skrivna av David O’Brien eller Dennis Hughes under ett antal olika pseudonumer. Klicka här för en fullständig list och ett antal av de störstköna omslagen!

Originally published in the early 1950s by the UK publishing house Curtis Warren, and translated into Swedish by Pingvinförlaget 1957-59. Mainly written under house names, and of poor quality. Click here for a complete list and some of the covers!

Lindqvists LP-Pocket, Lindqvist förlag (1969-1971)

Lindqvists förlag gav ut sammanlagt 18 titlar i sin SF-serie. Titlar och författare är en riktig blandning av högt och lågt, men framsidorna är rakt igenom fantastiska! Klicka här för en fullständig lista och alla omslag!

The LP-Pocket series from Lindqvist Publishers comprises 18 titles published 1969-1971. Although some of the titles come from respected authours (including Jack Vance, Clifford D. Simak, and Michael Moorcock) the translations are generally poor. However, the covers are great! Click here for a complete list and covers!

 

Delta Science Fiction (1972-1988)

Delta Science Fiction – Svensk SF:s största och bästa gärning framburet av förläggaren Sam J. Lundwall. Vilken bedrift! Runt 206 titlar utgivna, med en bredd som imponerar! Klicka här för en ofullständig kavalkad av omslag!

Under the name Delta Science Fiction, the publisher Sam J. Lundwall published a staggering 206 titles of SF translated to Swedish. Although the list contains the names of conventional SF giants, there are also rare gems interspersed, especially by Russian and Swedish authors, as well as a number of short fiction anthologies. Click here for covers!

 

Science Fiction Serien, Lindfors/Regal förlag (1973-1975)

Utgiven i sladdriga pocketband och med förkärlek för titlar riktad till pojkar i yngre tonåren. Visst finns ett och annat guldkorn, som van Vogts Slan, men merparten är massfabricerad dynga. Typ Fantomen, i rymden. De första 16 titlarna i serien utkom på Lindfors Förlag AB, medan nummer 17-20 gavs ut på Bokförlaget Regal AB. Klicka här för en fullständig lista och alla omslag!

Science Fiction Serien from Lindfors/Regal is a cheap pulp SF series published in 1973-1975. The series is dominated by Gregory Kern’s Kap Kennedy novels, but also contains a few nuggets, like van Vogt’s Slan. And some golden covers! Click here for a complete list and covers!

 

Nova Science Fiction, Laissez Faire produktion AB (1982-1987)

Nova Science Fiction 1985-3Svensk SF-tidning från 1980-talet utgiven av förlaget Laissez faire. Ambitiös utgivning med både namnkunniga och mer okända författare, inklusive svenska författare. Sammanlagt utkom 21 nummer. Samma förlag gav senare ut serien Nova Pocket. Klicka här för en fullständig lista och alla omslag!

An ambitious but rather short-lived Swedish science fiction magazine. The aim was to present translations of the best current UK/US SF and to allow some domestic writers an outlet for a wider audience. Click here for a complete list and covers!

 

Galax, Laissez Faire produktion AB (1985-1986)

Eric Frank Russel, Agent i rymden (1985) [Next of Kin – 1958] (Laissez faire, Galax [3])Kortvarig utgivning av mestadels äventyrsbaserad SF som var 20-30 år daterad redan vid tidpunkten för publicering. Förlaget var Laissez faire produktion AB, vilket också gav ut de mer högkvalitativa Nova Science Fiction och Nova Pocket. Klicka här för alla omslag och titlar!

Galax was a short-lived SF series with only 9 titles published 1985-1986. It mainly focused on adventurous SF originally written in the 1950s-1960s and of limited literary quality. The same publishers also produced the journal Nova Science Fiction and the novel series Nova Pocket. Click here for a complete list and covers!

Fritz Leiber, The Big Time (1958)

Fritz Leiber, Den högre tiden [The Big Time] (1982 – Delta Science Fiction [157])
Romanen är som ett litet kammarspel i en bubbla utanför tiden. Den Högre Tiden närmare bestämt, i motsats till den tidslinje som löper genom resten av universum. Scenen är Stället, en rastplats dit tidssoldaterna i Förändringskriget vänder kosan för att ta igen sig, dricka drinkar och vänslas med damer. Berättelsen berättas genom Greta Forzane, en så kallad värdinna vid Stället, och utgörs av hennes upplevelse av förloppet då en handfull soldater och värdinnor blir isolerade i tiden, utan möjlighet att ta sig någonstans – och där en stor atombomb ligger i en koffert mitt på golvet. Som upplagt för intriger.

Greta tar ingen plats, hon smälter in i inredningen medan hon observerar de andra allt medan en inre monolog rullar på. Just det, jag glömde att säga att där fanns några rymdvarelser också, allierade aliens i kampen mellan Spindlarna och Skorpionerna. Och just det, ett antal nerfrysta spöken och en dyngfull läkare också. Men låt oss återgå till handlingen. Få se nu, var var vi? Liten kapsel, soldater, kurtisaner, atombomb, konstiga rymdvarelser – alla inblandade i ett krig där de två fraktionerna (Spindlarna och Skorpionerna) förändrar historiska skeenden genom att skicka soldater från den Högre Tiden till den vanliga tiden och intervenera. Biff, boff, bang och tjoff – en massa slagsmål och strider. Fast det får vi som läsare inte uppleva, för allt handlar ju om kammarspelet på Stället. Men Förändringskriget är Väldigt Viktigt får vi förstå, dock förklarar Leiber inte varför. Istället är det en massa gallimatias om de olika typer av människor som blir kvar när deras rötter bakåt (eller framåt) i tiden ryckts bort. Man kan vara spöke, gast eller demon, beroende på hur man blev bortklippt ur tidslinjen.

En kort sammanfattning av handlingen: en massa poserande, ivrigt deklamerande av monologer, mer poserande, lite obegriplig filosofi, fler monologer, avslutas med intervention från Högre Ort och toppat med Fantastik Förklaring av Det Oförklarliga. Ridå. Applåder. Där till Hugopris anno 1958.

Enligt omslaget anses hans ”science fiction vara kultiverad och intelligent, utan att för den skull ge avkall på spänning och fantasirikedom”. Trist då att denna roman upplevs konstlad, gubbig och omständlig. Helt obegripligt att den hyllats så som den gjorts. Det roligaste är det flitiga användandet av Stor Bokstav i romanen. Nej, använd er tid till något bättre än Den Högre Tiden.

Betyg: (2 av 5 | passerat bäst-före-datum)