Dénis Lindbohm, Evig exil (1986)

denis-lindbohm-evig-exil-1983
Dénis Lindbohm, Evig exil (1983 – Delta Science Fiction [190].
Just som jag skriver dessa rader sänks rymdsonden Rosetta ned mot kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Amatörastronomer och rymddiggare sitter säkert klistrade framför live-uppdateringarna, i spänd förväntan på vad Rosettas sista bilder skall avslöja innan den dammar ner i gruset och splittras i bitar. Ett sista bildkalas från en osedvanligt framgångsrik rymdresa i solsystemets tassemarker. Den riktiga rymden.

På något vis är denna händelse passande, eftersom jag igår avslutade Dénis Lindbohms åttiotalsroman som just avhandlar en närkontakt mellan mänskligheten och en asteroid (med namnet Chiron). Fast i det här fallet är asteroiden inte en vilsen stenbumling utan ett förklätt rymdskepp, fast i en bana som tar den förbi jorden med ett par decenniers mellanrum. Upptäckten att asteroiden seglar under falsk flagg upptäcks just med en satellit som istället för att landa istället ändrar bana och susar ut i rymden när den kommer för nära. Även nästa rymdsond gör samma oväntade manöver – och till slut när man med list skickar en sond med gasen i botten mot Chiron så smälls den i luften, men först efter det att den sänt ovedersägliga bevis om att det rör sig om ett förklätt rymdskepp.

Det är egentligen här romanen börjar, med besättningen som utses till kontaktstyrka. Bland de militärer och forskare som nominerats till resan hamnar – till synes godtyckligt – den svenske forskaren Dr Zandersson. Ett udda val på många sätt, eftersom han varken är astronom eller naturvetare utan forskat i psykosociala frågor med fokus på parasitära beteenden hos byråkrater och tjänsteklasser genom mänsklighetens historia. Knappast ett ämne för en rymdfarare – men möjligen ett av Dénis Lindbohms privata intressen.

Dr Zandersson är ganska osympatisk och varken övrig besättning eller jag som läsare känner något större band till honom. Självupptagen förståsigpåare skulle jag kalla honom, därtill något infantil och kverulantiskt lagd. Konstigt nog blir det han som väljs till expeditionens landstigningsperson och som senare också lyckas ta sig in i Chiron. Medelst list och en rymddräkt i plast.

Asteroiden är ett underverk. En kapsel full av människoliknande varelser, nedfrysta i färd genom universum på jakt efter ett nytt hem. Skeppet styrs av robotar och en skeppsdator och när Dr Zandersson väl kommit in får han relativt fria tyglar att se sig omkring och ta del av rymdmänniskornas överlägsna teknologier. Fast det finns ett aber: han får inte ta sig därifrån och han får inte göra något som äventyrar skeppets mål. Kort och gott, han är fången.

Större delen av boken är ett gafflande mellan Dr Zandersson och roboten. Ett ensidigt gafflande, eftersom roboten hyser varken ironi eller fantasi utan endast svarar på direkta frågor. Det är många utläggningar om byråkratins yttersta utpost och liknande mer eller mindre förtäckt samhällskritik i rymdsvid. En smula tröttsamt. Men där finns också passager som är riktigt bra och vackra. Om Lindbohm givit mindre utrymme till samhällskritiken och modifierat det endimensionella hos Dr Zandersson kunde den här boken lyft ordentligt. Nu tar den sig endast stundom, och det är för sällan. Jag har läst ett antal av Lindbohms böcker vid det här laget och lämnas ofta med känslan att ansatsen är bra, men att romanerna inte riktigt tar sig hela vägen fram – kanske främst för att människorna som skildras är för långt utdragna i tangentens riktning för att bli trovärdiga.

Betyg: (2,5 av 5)

Advertisements

Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985)

Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985 - Delta Science Fiction [180]).
Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985 – Delta Science Fiction [180]).
Ytterligare en i raden av gula böcker avklarade. En av många kan tilläggas. Av de dryga 200 titlar som utgavs på Delta Förlag stoltserar ungefär två tredjedelar med illgul kappa och pärm. Som en rad majskolvar bildar de gemensam front i bokhyllan. Ganska stiligt, på min ära – och smakligt!

Den senaste majskolven jag spisat är Blå tornet. Författaren är Dénis Lindbohm, nestor för genren i Sverige och en av få etablerade svenska SF-författare under 1900-talet. Så långt allt väl.

Boken utspelar sig i en avlägsen värld, i ett isolerat samhälle helt präglat av kyrkan. Folket dyrkar Väktaren, en stor staty som ligger på en sarkofagliknande altare i den stora helgedomen. Väktaren kommer från Blå tornet, ett gigantiskt torn i metall som sträcker sin fulländade form mot himlavalvet och som enligt legenden är hem för gudarna. Kyrkans tolkning av vad som är rätt och fel baseras på böcker från gudarna, och ingen får häva sig utanför det som anges i dessa. Följaktligen ett samhälle under begränsad utvecklig, ett prästerskapets samhälle.

Ervin, en av de unga adepterna, börjar dock tvivla på innehållet i riterna och alla tabun. När han lämnas ensam för att vaka över Väktaren gör han det förbjudna: han rör honom! Denna oskyldiga handling är starten på ett gradvis sökande efter vad Väktaren egentligen är. När Ervin (med risk för dödsstraff) med block och talja vinschar upp Väktaren hittar han en oerhörd bokskatt i kistan Väktaren vilat på.

Som ni kanske förstår är Väktaren en robot, och Blå tornet ett rymdskepp. Faktum är att hela samhället kommit till som en misslyckad kolonisering. Rymdskeppet förde en besättning om sex man, frysta i tiden i ett stasisfält, ett knippe robotar och en rad könsceller för människor och andra djur. Tanken var att etablera en koloni av människor, artificiellt befruktade på skeppet, sedan uppfostrade av robotarna för att slutligen vägledda av den vuxna besättningen skapa en teleporter-grind mot jorden och därmed verka för en utvidgning av mänsklighetens livsrum.

Men någonting gick snett och de hundra barnen lämnades att utvecklas för sig själva när robotens batteri slutligen tog slut. Ur detta skapades religionen och ett samhälle av medeltida karaktär, om än ett fromt sådant.

Den bärande tanken i boken är den om frihetens pris. Vad skall Ervin göra, ensam med sanningen? Hur skall kunskapen förmedlas? Är kunskapen i sig tillräcklig för att ge frihet åt folket, eller skapar den kaos? Ervin bär först bördan själv, men involverar pö om pö fler personer och skapar ett hemligt ordenskap inom kyrkan som läser och tillgodogör sig sanningen (och därmed att hela den grundval kyrkan är byggd på är falsk). När rörelsen växer bildas två falanger: en som förespråkar en långsam förändring, med successivt kunskapsöverföring, och en som menar att kunskapen måste begränsas, och att ett fåtal upplysta despoter skall styra över resten av folket.

Första tredjedelen av boken är utmärkt. Sedan blir polariseringen mellan de olika lägren – i förlängningen fascisterna och demokraterna – tröttsam och något konstlad. Lindbohm är en god författare, men i beskrivningen av den kyrkliga miljön blir det till slut också något för mycket av ‘högt vördade fader’ och ‘kära son’. Därtill saknar jag kvinnornas berättelse, och berättelsen ur folkets perspektiv – i boken blir dessa bara en fond för klosterberättelsen.

Sammantaget tycker jag att det är hyfsad, bitvis utmärkt bok som borde ingå i en svensk SF-kanon. Lindbohms styrka är här att använda den fiktiva rymdkolonisationen som kanvas för att reflektera kring nutida fenomen.

Dénis Lindbohm, Eden utan Adam (1975)

Dénis Lindbohm, Eden utan Adam (1975 - Lindfors Förlag, Science Fiction Serien [20]).
Dénis Lindbohm, Eden utan Adam (1975 – Lindfors Förlag, Science Fiction Serien [20]). Lite underligt att en bok om universums sista man har TVÅ män på omslaget. I övrigt ett snyggt omslag: gillar det håriga kattögat.

Eden utan Adam kretsar kring tanken att vara sist, att vara ensam av sitt slag, en dinosaur bland hermelinerna. I Dénis Lindbohms bok är det huvudpersonen Tommy Lan som är ensam. Universums ensamaste man. Tillika universums enda man.

I bokens inledning vaknar Tommy upp ur sin kryosömn i sitt lilla rymdskepp, men i stället för att att sussat sött i trettio år som var planen, så har han varit utslagen i tiotusentals år. Under den tidsrymd som passerat har istider kommit och gått på jorden, och inget är sig likt. Någon gång har alla män försvunnit och kvar finns bara kvinnor. Kvinnor som förökar sig med partenogenes, eller så kallad jungfrufödsel.

Assexuell förökning förekommer faktiskt hos ganska många djurgrupper, i synnerhet enklare ryggradslösa kryp, exempelvis mikroskopiska hinnkräftor som som trivs i olika vattensamlingar. Fenomenet förekommer mer sällsynt hos ryggradsdjur, exempelvis olika ödlearter. Ibland kan djur varva könlig förökning och jungfrufödsel beroende på förutsättningarna i miljön – nackdelen med könlig förökning är att det tar tid, fördelen är att den skapar möjlighet för blandning av arvsanlag. I Lindbohms bok är alla varelser på planeten honor. Inga män. Inga hanar. Nope, nada, gone.

Vad händer då när en stilig manlig rymdresenär dimper ned i ett samhälle med bara kvinnor? Den kvinnliga befolkningen tror inte på Tommys förklaringar om att han är människa. Den växande hypotesen är att han är en parasit och hans sädesceller avsedda att infektera de riktiga människornas kroppar. Hans kön undersöks grundligt.

Visst låter det lite som manus till en nakenrulle? Och det blir lite tjatigt. Handlingen i korthet: En brilljant forskare kärar ner sig i Tommy, och de flyr i ett flygplan. Planet störtar i djungeln och Tommy blir räddad av en djungelstam som ser honom som en gudom. Han blir tvungen att befrukta stammens alla kvinnor på löpande band. När hans libido sviktar flyr han även detta, men blir fångatagen ånyo av mer civiliserade krafter. Tommy blir återigen räddad av den brilljanta forskaren och flykten återupptas.

Lindbohm har levererat en rad minnesvärda SF-böcker, med ett författarskap  präglat av experimentlusta och oväntade tankesprång, samt med en inbyggd kritik av samhällskroppen och bristen på människans frihet – klassiska SF-teman. Dock orkar han inte alltid hela vägen fram med handlingen och stilistiken. Eden utan Adam tillhör inte hans bästa böcker. Det blir lite mycket penis och dåndimpande damer. Jag förstår liksom inte varför alla dessa smarta kvinnor inte bara skjuter skallen av Tommy på en gång, och låter livet fortlöpa som vanligt.

Dénis Lindbohm, Soldat från Jorden (1973)

Dénis Lindbohm, Soldat från Jorden (1973 - Lindfors förlag, Sweden; Science Fiction Serien 5), uncredited cover artist.
Dénis Lindbohm, Soldat från Jorden (1973 – Lindfors förlag, Sweden; Science Fiction Serien 5), uncredited cover artist.

Det har blivit en hel del Dénis Lindbohm på sistone – denna förgrundsgestalt inom svensk SF. Hans produktion är varierande, lite ömsom vin, ömsom vatten, men alltid underhållande. Soldat från Jorden är en av hans tidigaste böcker, utgiven på Lindfors/Regals Science fiction-serie redan 1973. I viss mån är handlingen klassisk space drama, med duglig manlig huvudperson som ensam möter konstiga rymdvarelser och avgår med segern mot alla odds. Men samtidigt är Lindbohm inte en dussin SF-författare, så det finns inslag av större tankevärldar; i det här fallet om vad som sker när någon faller utanför sociala ramar och inte införlivar sig i en påtvingande gemenskap.

Huvudpersonen är Leo Sall, diagnosticerad asocial, rent av sociopatisk person. I bokens inledning lyckas han smita ifrån en stundande arrestering och social omprogrammering och i stället glida iväg genom rymden i ett stulet rymdskepp till en asylplanet i det terranska väldets tassemarker. Han gömmer rymdskeppet i en underjordisk grotta, undviker med en hårsmån att bli uppäten av blinda jätterymdvarelser, checkar in på ett underligt psykolog-kloster, checkar ut från klostret ett par veckor senare, går en promenad där han möter en formskiftare (=urgammal rymdvarelseart), stöter ihop med en grupp desertörer men i stället för att införlivas i gemenskapen blir brutalt nedsparkad och misshandlad till döds, dock återupplivas han av tidigare nämnda formskiftare, samt av oklar anledning får ett unikt uppdrag från rymdsenaten att åka till Andromedagalaxen och infiltrera en insektsliknande rymdkultur i syfte att rädda universum. Allt detta i de tre första kapitlen, typ.

Plus i kanten för insekterna – har alltid gillat sådana rymdvarelser – och ett minus för användandet av omnipotenta formskiftare med gudslika krafter. Det sistnämnda må vara ett praktiskt kort för författaren att rätta till handlingen (Deus ex machina), men stilistiskt mindre kul för läsaren. Sammanfattningsvis inte Lindbohms bästa bok, men fortfarande läsvärd.

Dénis Lindbohm, A-ett (1980)

Dénis Lindbohm, A-ett (1980), uncredited cover artist.
Dénis Lindbohm, A-ett (1980), uncredited cover artist.

Sitter på ett hotellrum i Athens, Georgia, i sydöstra USA och päser efter några intensiva dagars konfererande på en internationell influensakonferens. Vägen hit var lång, med både tåg, flyg, buss och promenad. Men väl värd besväret, för Georgia är underbart försommargrönt och lummigt, maten cajunsk och het, och det amerikanska härligt amerikanskt. Överdådigt, you know.

Den långa resan innebar också tid till att läsa böcker. Den första i raden – påbörjad i England, avslutad över Grönland – var A-ett av Dénis Lindbohm. Boken gavs ut som en tunn pocket i serien Stella Nova från Jörgen Lindells förlag i Lund. Omslaget pryds av ett par sköna robotar – precis vad man behöver på en transatlantisk flygning.

En återkommande mardröm för många är att man dör. Ni vet, drömmar där man trillar ner för stup, krockar med en buss, eller blir uppäten av en orm. Kallsvettig vaknar man, flämtandes med hamrande hjärtklappning. I Lindbohms bok vaknar huvudperson till en annan slags mardröm: han dog, men har ändå inte dött.

Han dog under det stora kriget, när bomberna föll över jorden och där biologiska stridsmedel gödslades över folk och fä. Men han dog inte, för i hans kropp finns ett virus som gör att cellerna inte åldras (något oklart hur, men ändå). När han vaknar har det gått 43 år och han har inte åldrats en dag. Han ligger i en sjukhussäng i en modern kupolstad i en postapokalyptisk värld.

Det är här mardrömmen börjar. För under årens lopp har han hållits nersövd som ett studieobjekt av en grupp vetenskapsmän. Han är objekt A-ett, eller AET i dagligt tal. Vetenskapskulturen drivs strikt rationellt och utan känslor. Samhällets mål är att förbättra människan och ge henne bättre egenskaper; att omskapa samhället i grunden. Individens vilja är underordnat samhällets.

AET är inte det enda studieobjektet: där finns människor med fysiska eller psykiska förmågor, en person med fyra armar, en dvärg som ser musik, en kvinna utan skelett men med telepatisk förmåga. Men AET är deras mest prioriterade ägodel, för han förkroppsligar odödligheten, en biologisk vandrande graal. Vetenskapsmännen ägnar åtskillig tid till studium av honom, och kontrollerar hans känsloliv med hjälp av ett litet styrdon inplanterat i hans kranium.

Det är en historia om identitet och fri vilja, om samhällsdilemmat individ och kollektiv. AET försöker skapa sin egen frihet genom att fly, men dras fram och tillbaks mellan olika krafter, ofta orkestrerad av styrdonet i hans hjässa. Jag skall inte avslöja hur den slutar, annat än att det är explosivt. Jag har stor respekt för Dénis Lindbohm, som en av få riktiga uttolkare inom svensk SF. Att skriva en bok klarar de flesta, men att som Lindbohm skriva mer än 60 SF-böcker på svenska imponerar. Jag har läst några stycken, och har fler i hyllan som väntar. Helt klart är detta den bästa bok jag läst av Lindbohm, välskriven med bra tempo och intressanta tankeexperiment – en bok som borde läsas av fler SF-frälsta. Just denna pocket är dock någorlunda sällsynt, men snubblar du på den på ett antikvariat tycker jag att du skall slå till. I vart fall fick den min transatlantiska resa att bli något kortare.

Dénis Lindbohm, Stjärnpesten (1975)

Dénis Lindbohm, Stjärnpesten (1975 - Bokförlaget Regal, Science Fiction serien 17, Sweden), uncredited cover artist. Spooky cover with magician, mutated pterodcatylus out on a parcour jump, and giant staring bat. Awesome! Sadly, none of these fellows appear in the book.
Dénis Lindbohm, Stjärnpesten (1975 – Bokförlaget Regal, Science Fiction serien 17, Sweden), uncredited cover artist. Spooky cover with magician, mutant parkour pterodcatylus, hovering witch face, and giant bat with saucer eyes. Awesomeness! Sadly, none of these fellas appear in the book.

Virus, atombomber, invaderande robotar – SF-litteraturen är full av postapokalyptiska skildringar. Frågan om vad som händer EFTER katastrofen är en spännande tankelek som fortsätter att inspirera. Genom att utrota alla människor utom ett selektivt fåtal får man som författare en möjlighet att starta civilisationen på nytt, och därigenom utforska vårt förhållande till naturen och till varandra.

I boken Stjärnpesten från 1975 tar Dénis Lindbohm sig an postapokalypsen med hull och hår. Pesten har svept över jorden och allt som återstår är 20,000 människor i en underjordisk bunker. Utanför är allting dött och öde. Pesten är så total att den dödat alla djur och växter, till och med bakterierna – inga livsprocesser finns kvar, inte ens liken ruttnar. Men inuti bunkern hankar sig livet fram, till en början välordnat och följsamt, men med tiden alltmer kaotiskt.

Bunkern är en slags ark, nerborrad i berget och försedd med vattenfyllda magasin för fiskodling, stora ljusrörsmatade växthus som förutom matproduktion också har samlat diverse djur att släppa ut den dagen pesten helt försvunnit. Det är oklart hur urvalsprocessen gått till, men de som bor i bunkern verkar vara utbildat och dugligt folk; ett embryo att återstarta en civilisation med. Men den demokratiska ledningen förskjuts mer och mer i totalitär riktning och till slut ligger makten i händerna på en stark ledare. Säkerheten är hans överhängande motto, men med tiden glider säkerhetstänket in i paranoian och en eskalerande övervakning med mikrofoner och kameror, propaganda och censur. En motreaktion kommer naturligtvis, och efter ett par revolutioner och kontrarevolutioner brakar samhället ihop i mindre enklaver, centrerade till olika livsuppehållande funktioner som kraftverket, reningsverket, eller matproduktionen. Förutom samhällets förändringar skildrar Lindbohm också  hur en individ förändras i förhållande till samhället och hur långt ens principer kan töjas.

Det tematiska greppet, som också blir en uppgörelse med styrelseskick, känns igen från flera framgångsrika böcker de senaste åren. Dels tänker jag på Hugh Howey och trilogin Wool, Shift, och Dust, där de kvarvarande spillrorna av mänskligheten lever i specialbyggda silos, övervakade och styrda av en liten elit för att se till att överleva till dess jorden kan återerövras. En annan framgångsrik författare är Dmitry Glukhovsky och hans romaner om överlevarna i den ryska tunnelbanan (Metro 2033), där varje station utvecklas till en egen liten värld. Ytterligare ett exempel är Under the Dome av Stephen King, där ett litet rymdmonster roar sig med att innesluta ett samhälle i en ogenomtränglig kupol och där King skildrar samhällets snabba förfall in i anarki. Gemensamt för alla dessa böcker är att de är betydligt bättre berättade än Lindbohms Stjärnpesten, i synnerhet komplexiteten i personligheterna. Som professor i sjukdomsekologi så kan jag dessutom radda upp en rad argument emot det biologiskt rimliga i beskrivningen av själva pesten. Men genom att hänga förleden stjärn framför pesten så öppnar det upp möjligheten för ett rymdvirus. Och det är klart: aliens kan ju göra många elaka saker, så varför inte ett omnipotent mördarvirus?

Jag gillar Lindbohm och som historia betraktad är Stjärnpesten både underhållande och tankeväckande. Där finns en bärande tanke som leder igenom boken.

Dénis Lindbohm, Stjärnvargen (1978)

Dénis Lindbohm, Stjärnvargen (1978 - Grafiska Förlaget, Skandinavisk Förening för Science Fiction, Sweden).
Dénis Lindbohm, Stjärnvargen (1978 – Grafiska Förlaget, Skandinavisk Förening för Science Fiction, Sweden). Vito Laird in the Sun Guard goes on a personal quest for vengeance in this SF booklet. It has not been translated – and likely never will be.

 

Dénis Lindbohm var en nyckelfigur i framväxten av svensk science-fiction under nittonhundratalet. Dels var han en drivande person i föreningslivet och tillkomsten av SF-fandom, men han är också en av de svenska SF-författarna med flest förlagstitlar. Bland annat utkom hela 9 titlar av Lindbohm i Delta Science Fiction-serien, denna riktlikare för SF på svenska. Jag har en del av hans böcker i bokhyllan, men hittills har de bara stått på jäsning i väntan på rätt tillfälle. Men när jag för en tid sedan hittade den svart-gul-röda lilla pocketen Stjärnvargen för en ynka tjugolapp kunde jag inte hålla mig längre. Ett sådant fantastiskt omslag borgar väl för ett smakfullt innanmäte, eller hur?

Det var därför med viss spänning som jag satte tänderna i den 135 sidor långa texten. Och man måste hålla i sig, för här går det undan. Vito Laird är agent i Solgardet men blir undanskuffad till statistikavdelningen efter en mindre lyckad fältoperation. Laird slickar såren ett tag, men sedan ger han sig i kast med att rentvå sig själv och i samma sväng ge universums alla bad guys på tafsen.

Och det finns många bad guys: rymdpirater, maffia, elaka typer som infiltrerat Solgardet, och en vetenskapsman som uppfunnit en tidsmaskin. Av förståeliga skäl är ritningarna till tidsmaskinen hett eftertraktade och romanen kretsar mycket kring jakten på dessa. Under resans lopp hamnar Laird i otaliga kniviga situationer, men hans lilla arsenal av behändiga vapen, som en hypnosmaskin, en disintigrator och en liten atombomb, parat med osedvanligt våghalsigt hjätemod fixar honom lätt ur alla knipor. En oväntad allians uppstår också mellan Laird och en före detta diktator, androiden Siljita. Alliansen är i högsta grad köttslig, där de hett omslingrade flappar runt i rymden i hastigheter som är en bra bit snabbare än ljusets.

Folk dör till höger och vänster, genomskjutna av disintigratorer, sprängda av rymdstrålar från rymdskepp, eller rent av faller framstupa med en hederlig pil i ryggen (för säkerhets skull doppad i avföring för bästa effekt). Flyger man runt med rymdskepp fulla med atomvapen och andra pjäser så hör det ju till saken att folk också trillar av pinn. Needless to say: vår vän Laird klarar sig ur alla knipor.

Min favorit är kalordyfen, ett slags blandning mellan skarpa tandrader, flygande matta och gullig svart katt. Detta lilla djur har en glupande aptit på kött och är Siljita eget husdjur.

Om jag förstått det hela rätt kom det aldrig någon uppföljare på Stjärnvargen, även om det flaggas för det i slutet av boken (där omnämns till och med nästa bok, Rymdpiraterna). Någon större succé lär den alltså inte ha varit ens under sin egen tid. Även om karaktärerna är enkla har boken ett underhållningsvärde, inte minst att det händer något på varenda sida. Action.

Och omslaget är ju väldigt snyggt!