Richard Saxon, The Stars Came Down (1964)

Richard Saxon, Mot okända mål [The Stars Came Down] (1976 – B. Wahlströms bokförlag, Kosmos [20]).
Jag brukar inte vara särskilt elak, men detta måste sägas: Mot stjärnornas okända mål är en styggelse till bok. Huvudpersonen verkar lida av megalomani; fullständigt självupptagen och övertygande om sin egen förträfflighet. Därtill lättkränkt och med fascistoida världsherraväldetendenser – eller förlåt, hela universum vill han styra över, fast oklart varför. Kort och gott en karaktär man inte kan känna det minsta sympati för. Dessvärre tror jag att författarens ambition snarare var att teckna ett porträtt om den komplexa förändring en människa står inför när man ser sig som ensam i universum, men resultatet är en person med Napoleonkomplex som man helst skulle vilja skicka till Gulag.

Richard Saxon, The Stars Came Down (1964) | credit ISFDB.

Richard Saxon (pseudonym för Joseph Lawrence Morrissey) är föga känd, med endast ett fåtal titlar utgivna. I denna roman tar han rejält med vatten över sitt huvud och istället för att välja en historia och gräva i den på djupet så ger han sig i kast med att kombinera ett tjog SF-teman i en och samma bok. Här finns:  ’sova flera tusen år och vakna ur kryosömn’, ’vad händer med robotar som utvecklar intelligens?’, lite allmän post-apokalyps, framtida ’jättefantasiunderbara civilisationer’, konstig rymdstrålning som ger honom nya förmågor (och gör honom radioaktiv så att folk som träffar honom dör), osynliga, okända men vänliga intelligenser, telepatiska samtal och telekinesi. Och både elaka och snälla robotar, samt robotkrig – allt på dryga 150 sidor. Jösses!

Som väntat blir det inte gott & blandat av detta, snarare glass med sillsmak toppat med lakrits. Mer än så orkar jag inte skriva – som tur är ligger en bra bok av Clifford D. Simak på nattduksbordet och väntar.

Betyg: (1 av 5 | en bok att undvika)

Richard Saxon, The Stars Came Down (1967) | credit ISFDB.

Spara

Advertisements

Peter Leslie, The Radioactive Camel Affair (1966)

Peter Leslie, Fallet med den radioaktiva kamelen (1967 – Wennerbergs förlag, Mannen från U.N.C.L.E [6]).
Få saker åldras så snabbt som populärkulturen. Mina barn kommer aldrig förstå storheten med Nöjesmassakern, Rulle eller Galenskaparna och Aftershave, och mina eventuella barnbarn kommer likaledes rulla med ögonen över Rainbow Dash och Amigo Grande. Tidens tand nöter obevekligen på tingen, gnager bort sammanhanget och lämnar små raukar av absurditeter i förgänglighetens hav.

När jag var liten repriserades Läderlappen på TV, ni vet den där tidiga serien när Läderlappen levererade moralkakor om vikten av att dricka mjölk och att använda säkerhetsbälte – ständigt flankerad av sin medhjälpare Robin,  båda iklädda liiiite för högt uppdragna trikåer. Vi tyckte den var hysteriskt fånrolig och skrattade oss igenom avsnitten. Men jag misstänker att när serien först sändes 1966-1968 så var den hipp, ball och spännande. The times they are a-changing, för att citera en annan artist i bortglömmandets nerförsbacke.

TV-serien Mannen från U.N.C.L.E är samtida med Läderlappen och även den en daterad succé. Den sändes i hela 105 avsnitt över fyra säsonger, med efterföljande franchise som tidningar och böcker. In alles kom det ut 25 böcker, varav ett drygt dussin översattes och utgavs på Wennerbergs förlag i slutet av 1960-talet. Jag kunde inte motstå dem när de dök upp på Tradera och nu står de och pryder bokhyllan. Jag är svag för dem – underbart härliga omslag!

U.N.C.L.E. är förkortningen av United Network Command for Law and Enforcement, en jättesuperhemlig  agentbyrå i de godas tjänst. Det hemliga högkvarteret nås genom coola lönndörrar i vanliga butiker som leder till hjärtat av byrån och den äldre brittiske gentlemannen Wesley – alltid sugandes på en pipa – som huserar över basen. Hjältarna i serien är amerikanen Napoleon Solo och sovjeten Illya Kuraykin som sänds ut på uppdrag av U.N.C.L.E., inte sällan för att kväsa ärkefienden T.H.R.U.S.H.

Vilka är då T.H.R.U.S.H.? Förkortning står för Technological Hierarchy for the Removal of Undesirables and the Subjugation of Humanity, och i boken Fallet med den radioaktiva kamelen beskriver Illya Kuraykin organisationen så här:

“Det är ett syndikat av vetenskapsmän, industriägare, matematiker, politiker och folk som drömmer om att bli framtidens diktatorer. Det står över nationerna. Alla anhängarna är lysande begåvningar och har respektabla civila arbeten men det hindrar inte att de alla arbetar i ondskans tjänst.” (s 38)

Riktigt farliga skurkar således. Vetenskapsmän och ondsinta matematiker, jo man tackar! Det måste varit hur kul som helst att skriva manus till den TV-serien. Som parentes kan nämnas att James Bonds pappa Ian Fleming hade ett finger med i spelet, särskilt i utformandet av karaktären Napoleon Solo. Därtill sägs Harlan Ellison ha skrivit vissa manus, och han har ju gjort en hel bra annorstädes.

Nå väl, i Fallet med den radioaktiva kamelen ställs U.N.C.L.E. återigen mot ärkerivalen T.H.R.U.S.H. Den här gången är det mystiska stölder av uran 235 som skett på olika atomanläggningar i olika delar av världen. En U.N.C.L.E.-agent är stölderna på spåren men hittas brutalt mördad i Casablanca. Napoleon och Illya beordras ut att ta vid där spåren slutar och det blir början på ett storslaget äventyr i Afrika. De båda agenterna är tjusiga, smarta och tillsynes omnipotenta – därtill ovanligt tursamma – och hittar ledtråd på ledtråd. Sökandet tar dem vidare genom Nordafrika, senare söderut medelst bland annat kamelkaravan (därav titeln) till Sydsudan där T.H.R.U.S.H. i stor hemlighet byggt upp en atomanläggning inuti en enorm naturlig grotta. Material fraktas dit med kameler eller flygplan (som landar på en hemlig, kamouflerad landningsbana) och i grottans inre har de ondskefulla vetenskapsmän samlat allt som behövs för att skapa skapa atom- och vätebomber.

Hur skall två agenter klara detta uppdrag tänker ni? Jo, det kan man undra. Ett tag ser det väldigt dystert ut, med båda agenterna tillfångatagna och tortyren inte långt från att startas. Men ack, då inträder magdansösen som Napoleon charmat under kamelkaravanen och tillhandahåller en väg ut. Efter lite fightande, pangande och allmänna förvecklingar lyckas Napoleon och Illya med att krossa motståndarna och slutligen spränga hela anläggningen.

Det är en ganska charmig historia som måste läsas med lagom dos förlåtelse för daterad form och kvinnosyn. Men tål man sådant så är den roande att läsa. Där till ingår den i litteraturkanon för alla som vill återknyta bekantskapen med 1960-talets populärkultur. Så varför inte, gott folk?

 

Donald A. Wollheim, Mike Mars, Astronaut (1961)

Donald A. Wollheim, Mike Mars, astronaut (1963 – B. Wahlströms Ungdomsböcker [1172]), cover by Albert Orbaan.
I ett hörn av min bokhylla står några B. Wahlströms ungdomsböcker uppradade. I gröna pärmar, märk väl – äventyrsserien. Merparten är böcker om indianen Hjortfot, skrivna av Edward S. Ellis runt 1920. Det är böcker som min far läste när han var grabb, och som jag sparar med ett visst mått av nostalgi. Det är mycket smygande mockasiner, vattenfallsfärder i kanoter och spännande av bågsträngar – kittlande för 1940-talisternas i deras späda ungdomsår och en tidsmarkör för oss andra. (För en utflikning lyssna på podden Snedtänkt där Kalle Lind ägnar B. Wahlströms ungdomsböcker en hel timme). Nyligen förstärktes samlingen med Donald A. Wollheims Mike Mars, astronaut genom en gåva (tack Marianne!). Ett tummat exemplar utgiven 1963, där en ung Göran med sneda bokstäver skrivit sitt namn i inlagan januari 1970. Nött, stött och älskat – precis som det skall vara.

Mike Mars, astronaut gavs ut i original 1961, bara ett par år efter det att NASA grundats och under en tid då siktet var satt mot rymden, mot stjärnorna. En tid då allt var möjligt. Det märks också i boken, vilken skildrar samtiden sedd från insidan på en flygskola. Här möter vi Michael Alfred Robert Samson, eller Mike Mars som han kallas av sina vänner. Mike Mars och hans kamrater har precis fått sina examina från flygskolan och är redo att tjänstgöra som reaplans-piloter då ett anslag om att ansöka till Operation Kvicksilver anslås – en möjlighet att bli astronaut. En svindlande tanke:

– Du har antagligen alldeles rätt, sade han. Världen kommer nog att se annorlunda ut om tjugo, trettio år. Och det är ju en fantastisk tanke att vi – du och jag – kanske kommer att höra till dem som var med att förändra världen. Det är en hisnande tanke och man känner sig faktiskt lite liten, när man tänker på vad som kan ligga framför oss. Hela universum, gosse! Oändligheten! (s. 20)

”- Vi kommer att välja sju män ur den här gruppen, sade han. Dessa sju kommer därefter att utbildas till astronauter, det nyaste yrket i världen. Astronaut. Det betyder bokstavligen talat en som flyger bland stjärnorna. Den titeln kommer att kunna bäras med stolthet av dem som blir utvalda. Sju av er här ska bli det första att få den.” (s. 44-45)

Temat med ungdomar under utbildning har berättats många gånger. Men även om boken är relativt förutsägbar, så är berättelsen fin med en lagom dos präktighet och en större dos äventyr. Förvånansvärt mycket spänning! Allt är dessutom grundligt researchat av Wollheim, med ingående beskrivningar av de olika test som en astronaut in spe kan tänkas gå igenom, både vad gäller medicinska, psykologiska och fysiska test. Konkurrens ställs mot kamratskap, men flygkårsandan är stark – hos alla utom Rod Hargers, vars korrupte far städslar en vandal för att glesa leden och beredda plats för Rod. Även om Rod inte kan knytas direkt till de illdåd – maskerade som olyckor – som drabbar truppen så riktas misstankarna åt det hållet. Mike Mars är dock en god kamrat, som har svårt att se det onda i folk:

”- Jag gillar inte att anklaga nån, grabbar, sade han till slut. Rod är en fin flygare och jag har alltid trott att han känner och håller på flygvapnets traditioner lika mycket som vi andra. Nej, jag tror inte att han gjorde det med flit.” (s. 49)

Sammantaget är det en ungdomsbok som lyckas att bereda läsaren spänning samtidigt som att den är en riktig mätare av den rådande tidsandan. Ett tidsdokument om ideal och möjligheter, komplett med den lätta amerikanska hybrisen och 1950-talspräktigheten. På något vis klarar den att balansera på gränsen till pekoral utan att riktigt tippa över. Det är också första boken i en serie, varav ytterligare två finns utgivna på Wahlströms förlag.

Till sist, några ord om författaren. Donald A. Wollheim var en portalfigur, främst för sin gärning som redaktör i olika SF-magasin och bokserier. Tillsammans med sin fru Elsie B. Wollheim startade han under tidigt 1970-tal förlaget DAW-books som snabbt utvecklades till en drivande kraft med en våg av SF- och fantasy-böcker i pocketformat. Många stora författare gavs ut på DAW, exempelvis favoriter som Tanith Lee och Jack Vance.

Betyg: (3 av 5 | Läsvärd för både unga och gamla ungdomar)

Donald A. Wollheim, Mike Mars, Astronaut (1966) cover by Ted Hanke | credit ISFDB.

Edmond Hamilton, The Weapon from Beyond (1967)

Edmond Hamilton, Vapnet från det okända [The Weapon from Beyond] (1970 – Lindqvist Pocket Science Fiction no 14), uncredited cover artist.
Science fiction-serien från Lindqvists förlag är en enda orgie av hederliga rymdäventyr i klassisk pojkrumsstil. Bok efter bok. När man läser dessa böcker nu, så där 45 år sedan de utgavs, känns böckerna obönhörligt passé. Genren är förutsägbar och banal, men ändå till viss del roande i sin enfald. Den främsta ingrediensen är tuffa män, gärna lite outsiders-typer. I den mån kvinnor förekommer är det sällan i några framträdande positioner; i vissa böcker räddas de, i andra saknas de helt – i linje med den prepubertala pojkens ömsom vördade hänförelse och ömsom skräckslagenhet för det motsatta könet. Anrättningen kokas naturligtvis ihop efter ett recept med snabba rymdskeppsjakter samt laserfajter med utomjordingar, för att slutligen kryddas med lite rymdpirater och hemliga planeter/skatter/vapen.

Ovanstående stycke säger egentligen allt ni behöver veta om Vapnet från det okända av Edmond Hamilton. Boken faller nämligen precis i mallen. I detta fallet är männen inte bara tuffa, de är jättetuffa. Där finns Rymdvargar, de tuffaste av dem alla – en samling rymdpirater från en planet med hög gravitation som plågar resten av den civiliserade rymden med sina räder och nålstick. Där finns också Legos – coola yrkessoldater från Jorden, kända för att stå för sitt ord och för sitt mod i strid. Bokens huvudperson Morgan Chane är en rymdvarg, men inte till släktskap (de är håriga humanoider) utan på grund av sin uppväxt hos rymdvargarna som enda överlevande från en missionärsfamilj från Jorden. Men i boken har han hamnat i onåd hos vargarna och är nu i stället ett jagat villebråd. *trumvirvel*

Småningom förde de fram en mager vhollan med lärt utseende i en skrynklig blå tunika. Han betraktade Legos med en högdragenhet som var blandad med den rädsla en akademiker känner när han plötsligt konfronteras med storväxta, våldsamma män.

Genom snille och våghalsighet lyckas Morgan Chane undkomma de jagande rymdvargarna och plockas upp av en besättning Legos. Motvilligt accepteras han som en del i besättningen, men han måste hela tiden dölja sin fysiska överlägsenhet och sina rymdvargsrötter – för alla utom befälhavaren som vet vem han är och emellanåt använder den kunskapen som hävstång för att få Chane att utföra vissa extra akrobatiska spionuppdrag. Besättning tar sig an ett uppdrag från planeten Kharalis att undersöka ryktena om att deras nemesis Vhollan skaffat sig ett hemligt rymdvapen. Detta uppdrag får Legos och Chane att visa alla sina manliga förmågor, inklusive rymdstrider och överlägsna fysiska prestationer, innan de möter en överlägsen rymdkultur från en annan galax som ställer allt på ända. Och kvinnor? Inte en enda nämns. Men väl rymdpirater en masse!Hamiltons rymdbygge är stundom roande, särskilt hans förklaring till förekomsten av olika människokulturer på olika planeter i universum (som andas både L. Ron Hubbardsk scientologi och kreationism), här i en passage beskrivande befolkningen på Kharalis:

De var verkligen människor, förstås, liksom folken på många andra stjärnvärldar. Detta hade blivit en stor överraskning för de första forskningsresandena från jorden sedan stjärndriven uppfunnits… det faktum att det fanns så många världar befolkade av människor. Det hade visat sig att jordmänniskorna inte varit de första , att många system hade befolkats av en ras mänskliga stjärnresenärer så avlägsen i tiden att bara vaga myter om dem fanns kvar. Men denna mänskliga ras hade förändrats på olika vis genom det evolutionära trycket genom tidsåldrarna, och kharalis var resultatet här.

Men i övrigt är detta lättuggad underhållning. Snabbt bortglömd och saknad av ingen.

Betyg: (2 av 5 | den går i alla fall snabbt att läsa)

 

Edmond Hamilton, さすらいのスターウルフ (1970) [The Weapon from Beyond] | credit ISFDB. Really cool Japanese cover.
Edmond Hamilton, Il Lupi dei Cieli (1968) [The Weapon from Beyond] cover by Karel Thole | credit ISFDB.

Lester del Rey, Badge of Infamy (1963)

Lester del Rey, Revolt på Mars [Badge of Infamy] (1985) cover by Alan Gutierrez.
För att ett samhälle skall fungera krävs gemensamma regler – en sorts moraliska gränser vilka alla inblandade vet att inte överskrida. Ett mindre småfifflande kan kanske tillåtas. Exempelvis kan vi rationalisera behovet att ta med en kulspetspenna hem från jobbet, eller att norpa en jordgubbe från ett jordgubbsfält – men få skulle stjäla en arbetskamrats lunchlåda eller slanga diesel från bondens traktor. Men om det istället för egen vinning är privilegierna för en grupp som står på spel, hur långt är man beredd att gå? Att slira lite på sanningen, frisera siffrorna? Att aktivt motarbeta eller mörklägga? Eller extremen: låta folk dö genom att underlåta att handla?

I Lester del Reys Revolt på Mars står sådana frågor i centrum när de fattiga kolonisatörerna på Mars drabbas av en dödlig rymdfeber. I denna värld är yrkestillhörigheten – eller skrået – det fundament varpå samhällskroppen vilar. Där finns läkarskrået, rymdskrået med flera, och skråindelningen har till stor del ersatt statens maktapparat. Exempelvis har läkarskrået förutom sjukvårdspersonal även läkarpoliser och viss lagförande makt. Och en helsickes massa regler – som att folk endast får behandling på sjukhus och endast av en skråmedlem; att ge medicinsk hjälp utan dessa förutsättningar är straffbart, till och med med döden. Kort sagt så är samhället statiskt, bakåtsträvande och konservativt.

Bokens huvudperson Daniel Feldman är en före detta läkare som bröt med kodex. Istället för att se sin vän förblöda så opererade han honom i fält och orsakade därigenom sitt eget fall. Och fallet blev stort: från påläggskalv förlovad med läkarordförandens dotter, till ett liv som paria, letandes fimpar i rännstenen. Någonstans där i botten är uppgivenheten nära, ett förestående accepterande av ödet. Men då sker ett oväntat dödsfall i det härbärge han sökt skydd för natten och Feldman kommer ut med några sedlar på fickan, samt ett ID som tillhör rymdskrået. This is his ticket to Mars!

Men även om han kommer fram till Mars är det knappast någon storstilad entré. Han anländer misshandlad, urfattig och trasig. Men sedan börjar resan uppåt, om än långsamt. Kolonierna är små och utspridda på Mars yta, där varje mindre samhälle har sina egna styrkor och svagheter, men där skråens roll är begränsad. Här hittar han tillbaks till medicinen, först ofrivilligt, men senare som en medicinsk vigilante på jakt efter botemedlet till rymdfebern – en galopperande farsot som hotar inte bara Mars utan hela mänskligheten! Och det blir en kamp mot klockan samtidigt som han är jagad av läkarskråets lakejer – och inte minst, hans tidigare trolovade som är ledare för läkarskrået på Mars och inställd på hämnd.

Det är mestadels en äventyrsroman, även om del Rey lägger visst krut på att utveckla den konceptuella delen också. Som gängse – tyvärr – i många äventyrsromaner faller personporträtten ner i standardkaraktärer: den onda, den goda, den fule, den fine. Jämfört med Skugga över Mars av Leigh Brackett som jag recenserade härom dagen så är Revolt på Mars betydligt bättre – men det har mer med att göra att sagda bok var osedvanligt kass än att föreliggande bok är ovanligt bra. För egentligen är det en ganska medioker historia och inget man minns någon längre tid, även om själva hantverket är hyfsat. Det skall bli intressant att se hur övriga titlar i Galax-serien är – två böcker in i serien kan man inte påstå att det blixtrar om den. Men än är hoppet inte ute.

Betyg: (2,5 av 5 | lite för lättuggad)

Lester del Rey, Badge of Infamy (1976), cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Lester del Rey, Badge of Infamy (1963), cover by Virgil Finlay | credit ISFDB.

Harlan Ellison, I Have No Mouth and I Must Scream (1967)

Harlan Ellison, Det tysta ropet [I Have No Mouth and Must Scream] (1978 – Delta Science Fiction)
Harlan Ellison var en enfant terrible – begåvad men föga salongsfäig. Hans prosa var ofta mörk och hans teman egensinniga. Men han var försedd med en vass penna som gjord för noveller. För det är just i det korta formatet han gör sig bäst – som en stark espresso snarare än en kanna te, eller som en iskall snaps till maten. Eller som ett slag i magen.

Antologin Det tysta ropet kom ut som del E i Science Fiction ABC, en liten mini-antologiserie samtida med floden av Delta SF-böcker under tidigt 1970-tal. Boken är en rak översättning från I Have No Mouth and I Must Scream som författaren själv sammanställde 1967. Det murriga sjuttiotalsomslaget och de handsprättade bladen bidrar till att förstärka intrycket av en ruff, kärv och oputsad litteratur. Jag gillar det, men det är bara ungefär hälften av berättelserna som är egentlig SF, resten är mer djupdykningar i människans – och oftast mannens – mer sjukliga delar där spriten är trösten och kvinnorna dikotomt indelade i jungfru/hora. Långt ifrån snyggt.

Trots allt håller jag den här antologin förvånansvärt högt och tycker att den i sina bästa stunder är riktigt, riktigt bra. Tycker också att författarens egen röst kommer fram, inte minst i de förvirrade mellansnack som binder ihop kapitlen. För han verkar inte helt frisk, Harlan Ellison. Men han kunde skriva som en svindlande naturkraft. Och är det inte ofta så att det är galningarna som är de högst begåvade?

Samlat betyg: (3,75 av 5 | en hård käftsmäll)

—————————————————————-

Det tysta ropet [I Have No Mouth and I Must Scream] (1967) – 5 av 5

Titelnovellen är en osedvanligt motbjudande men samtidigt berörande novell. Det är en mardrömsskildring av fyra människors plågade vandring inuti en galen dators fantasivärld. Fantasierna går ut på att plåga, söndra och långsamt dra isär deras sista värdighet. Datorn är arg, nej hatisk. Den hatar människan så starkt att det är fysiskt och vallar därför runt de sista i en evig och vansinnig hämndorgie. Men hur skall man skrika när man inte längre har någon mun? Stark, mörk och vidrig novell.

Store Sam var min vän [Big Sam Was My Friend] (1958) – 3 av 5

Tiparcirkusen far mellan planeterna och ger föreställningar med svindlande nummer. De flesta utförs av människor med särskilda förmågor, som klärvoajans eller förmåga att kommunicera med (och därmed kontrollera) djur. En glittrig fasad till trots är detta en loppig skara artister; en olycksalig samling avdankande existenser på irrfärd genom universums tassemarker. En dag dyker Store Sam upp – en fantastisk teleportör! Sam gjuter nytt liv i föreställningarna. Men han är emotionellt död, väntar bara på att återse sin älskade i himmelen. Så lunkar livet fram till den dag då han återser henne – med huvudet nedsänkt på huggkubben under bödelns bila. Historien drar mer åt mellanmjölkshållet inklämd som den är mellan två beckmörka och säregna noveller.

Ögon av damm [Eyes of Dust] (1959) – 5 av 5

I en värld driven av skönhet finner den fule ingen ro. Undanskuffade lever paret ett tillbakadraget liv. Men det passar dem, för de hyser en hemlighet: i ett rum utan fönster bor en vanskapt pojke, dold för världen. Denna pojke har inget namn, men har ögon av damm. Ögon som ser, och som kan förändra. En kort, mörk, men vacker berättelse.

Mytens värld [World of the Myth] (1964) – 3 av 5

Ett skepp kraschlandar på en okänd planet och de tre besättningsmedlemmarna kravlar sig ut, levande om än omtumlade och tilltörnade. Det är ingen lycklig liten hop. Där finns ett sjukligt och våldsamt par som ömsom dras till varandra, och ömsom kantrar över i misshandel och våldtäkt. Där finns också en självuppfylld försvarare, fast vars ryggrad inte är fullt så styv som han tror. Stämningen är inte på topp och räddningen minst ett par veckor bort. Vad gör man då? Och hur hanterar man de sinnesprojicerande myrorna som likt en levande matta omger skeppet?

Ensamhetsvärk [Lonelyache] (1964) – 3,5 av 5

Ytterligare en obehaglig novell, men den här gången skildrande det moraliska moras som följer en uppslitande skilsmässa. Elison beskriver en Charles Bukowski-lik nedåtgående spiral där den manlige huvudpersonen försöker supa sig bort och vars ångest dämpas med utsvävande och opersonligt sexliv. Det är smutsigt, föga vackert, och stundtals rent av äcklande läsning. Och i lägenhetens hörn tar sig ångesten kropp – en gestalt som växer i storlek allt längre nedåt spiralen går.

Drakdräparens dröm [Delusions for a Dragon Slayer] (1966) – 4 av 5

Warren Glazer Griffin är en kamrertyp, helt vanlig och med helt vanliga vanor. Men när han på grund av ett krånglande rakblad blir försenad i sin morgontoalett bestämmer han sig för att gena till arbetet. Men det var dumt, för med osannolik otur träffas han uppifrån av stålkulan från en rivningskran. I dödsögonblick återfinner han sig i en ny värld, i en ny kropp och med en möjlighet att skapa sin egen framtid. Men för att nå dit måste han likt en Odysseus föra ett skepp genom skummande bränningar, kravla genom en djungel och pröva sitt mod mot en skuggkonung – och då möta den vackra jungfrun. Storyn blandar således en del serendipitet, en del grekisk mytologi och två delar ungdomsfantasy. Men efter att Ellison skakat om påsen så ställs allting på ända och det som kunde vara ljust vänds till mörker, och det som kunde varit vackert dras i smutsen. Det är hallucinogent och galet berättat, stilistiskt vasst.

Vackra Maggie Penningblick [Pretty Maggie Moneyeyes] (1967) – 2 av 5

Så här långt in i antologin har mättnaden infunnit sig, och jag orkar inte riktigt med den sista novellen. Den kanske är bra, men jag skummade igenom den utan att bry mig.

Harlan Ellison, I Have no Mouth and I Must Scream (1972) | credit ISFDB.

 

Jack Vance, The Palace of Love (1967)

Jack Vance, The Palace of Love (1979 – DAW books [325]).
Having read close to ten Jack Vance books the last year I am close to getting a Vance overdose. And that’s a pity, because I like his rich universe filled with wonders. But there is just so much wonders one can take before being overwhelmed. Hence, I cannot really muster the spirit to report the Palace of Love other than in an offhandedly-short review.

It is the third of five books in the Demon Princes series and it pretty much follows the template of the earlier books: Kirth Gersen gets a lead to where a Demon Prince may be hiding and use all his smartness to get there and tick off one of his the archenemies. In this case the prince is Viole Falushe, known for his lusty hunger for pleasures and his Palace of Love where all things mortal can happen. A palace for the flesh and the sins.

The book is executed in traditional Vance style, filled with seldom used but lovely words. It is musty, rich and flamboyant – but also somehow give the impression of having been written with his left hand while his right hand was busy playing tennis. Simply, it doesn’t really come across as a genuinely wholehearted story. There is some sloppiness I cannot understand, for instance why he wanders away from the alien-breed origins of the Demon Princes and instead plant a story of a bullying boy turned maniac.

Moreover, our angry hero doesn’t really seem that angry anymore, just stubborn and single minded. Despite being awfully rich after the bank swindle in the last book he continues his quest, and in so doing also turn two beautiful women down – one in the beginning of the book and one in the end – both that wants to follow him on his travel. But he does kill Falushe. In style.

I probably should take a Vance break now. Probably, but perhaps not likely.

(2.5 out of 5 | sometimes wordsmithery isn’t enough)

Jack Vance, The Palace of Love (1968) cover by Richard Weaver
Jack Vance, The Palace of Love (1968) cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Jack Vance, The Palace of Love (1967) cover by Richard Powers
Jack Vance, The Palace of Love (1967) cover by Richard Powers | credit ISFDB.