Robert Silverberg, The World Inside (1971)

 

Robert Silverberg, Innervärlden [The World Inside] (1975 – Delta Science Fiction [36])
Riktigt bra SF drar ut ett samhällsfenomen långt i tangentens riktning utan att tappa fotfästet. Det är en delikat avvägning: för långt bort från nuet riskerar handlingen att bli bisarr och abstrakt, och om för nära i tid kan den bli irrelevant och snabbt daterad. De riktiga duktiga författarna balanserar denna gräns mästerligt, men det är svårt. Riktigt svårt. En uppseglande favorit i mitt stall av SF-författare är Robert Silverberg. Hans Tidens fångar (Hawksbill Station) var förträfflig och därför var det med förväntan jag satte tänderna i Innervärlden (The World Inside, 1971).

Romanens utdragna tangent är en tilltagande befolkningsökning och hur mänskligheten parerar den inbyggda driften att bidra till släktets fortlevnad med ett begränsat fysiskt utrymme. I denna framtidsvision bor merparten av de 75 miljarderna människorna i urbmoner – gigantiska 1000-våningshus där varje våning kan husera flera tusen personer. Urbmonerna står sida vid sida i klungor, omgivna utav ändlösa automatiserade jordbruksområden. Innevånarna i urbmonerna – i innervärlden – anser sig leva i ett Utopia, präglade av en religiöst och samhällsbetingad drift att föröka sig. Det är signesamt att få barn. Lycka och framgång mäts dels i hur många barn man har och dels på vilket våningsplan man bor. Våningsplanen slås samman till olika städer, men inga begränsningar finns för rörelsefriheten. Men folket i det nedre våningsplanen, med namns som Warszawa och Prag, blandar sig sällan med folk från högre våningsplan (som har ”finare” amerikanska eller franska namn) – det är en social stratifiering som också sammanfaller med yrkesverksamhet, med arbetare på längre plan, tjänstemän på högre plan och ledningen allra överst.

Robert Silverberg skildrar livet i urbmon 116 genom en samling livsöden från olika våningsplan. Deras liv tangerar varandra, men den röda tråden är mer frågan om hur människan anpassar sig till detta artificiella liv. Hur vidmakthålls lyckan? Hur kan dessa samhällen fungera och utvecklas? För under känslan om det perfekta samhället, påstått frikopplat från de negativa effekterna av befolkningstillväxt, finns det skavanker som skaver. Hos vissa en längtan ut. Hos andra undertryckta känslor av svartsjuka och aggressivitet. Det är dock inte en roman om groende revolution, utan snarare om individer som inte passar in: helheten fortsätter sin framgångsmarsch i fertilitetens namn.

Robert Silverberg, The World Inside (1972), cover by Dean Ellis | credit ISFDB.

En ledande tes är att människan anpassat sig både kulturellt och genetiskt till inomhustillvaron. I den kulturella formen rör det sig om konfliktlösning genom ett nedmonterande av sexuella tabun. Även om giftermål och sexualdebut sker direkt efter könsmognad finns inga samhällsmässiga trohetskontrakt. När religionen är fertilitet och sexualiteten fri är det tvärt om osignesamt att förtrycka eller förneka sexuella kontakter. Män och kvinnor går nattgång – till och med förväntas att ha många partners. Inga dörrar är låsta och vem som helst kan komma in på natten och fråga om att få toppa eller skreva (nyord för ni vet vad). Kort sagt: ingen sociala tabun är kvar när det gäller sexualitet. Grundtesen är att detta förebygger antisociala tendenser och bidrar till ett stabilt samhälle. Mycket av romanen handlar just om detta: sexualitet som även om den är frigjord också blir mekaniserad och ett slags maktmedel. Vanligtvis sker nattgång inom städerna, men folk från de övre våningsplanen letar sig stundom ner till de lägre nivåerna och strebrar på väg uppåt kan ligga sig till framgång högre upp.

För de personer som bryter ihop finns bara två vägar. Antingen modifiering/omprogrammering med läkemedel och terapi, eller att åka med huvudet före i nedkastet och återanvändas som energi i de stora reaktorerna på bottenplanet.

Det är en lysande framtidsvision! Efter första kapitlet ställde jag mig tveksam till om konceptet skulle hålla, men i och med de olika facetterna på urbmonlivet skildrat genom en rad människoöden vävs trådarna ihop till en helhet. Vi får följa dataskötaren som smiter ut i jordbrukssamhället, den unge strebern som strävar upp mot administrationens höjder i Louisville, paret som undertrycker sina svartsjukekänslor, forskaren som studerar nittonhundratalet och den barnlösa kvinnans rädsla för att förflyttas till den nybyggda urbmon i grannskapet. Hopp, resignation och naivitet, allt i en smaklig mix.

I och med att det var länge sedan jag bloggade känner jag mig extra generös och ger denna roman högsta betyg. Väldigt signesamt.

(Betyg: 5 av 5)

 

Gianni Montanari, La sepoltura (1973)

23203907940_c13246de5d_k
Gianni Montanari, Jaktsäsong [La Sepoltura] (1978 – Delta Science Fiction [74]), cover art by Jack Gaughan.
Tänk dig Italien. Tvätt på linor mellan hus i trånga gränder. Citroner och god mat. Men också: damm, trängsel och en patina uppkommen av långvarigt slitage. Nedgånget och charmigt på en och samma gång. I Gianni Montanaris bok Jaktsäsong skildras ett Italien där den yttre bilden stämmer med Italien av idag, men där det under ytan för alltid förändrats. För landet är annorlunda: där finns psykfallen – de muterade som fått oförklarliga och oftast okontrollerade förmågor. Mutationerna kan uppstå när som helst och drabbar till synes slumpmässigt. Det kan vara tanten på hörnet, en känd politiker, eller din mamma. Förmågorna varierar från telepati, kinesi till självantändning. Oavsett vilket jagas de ifatt för att interneras och lobotomeras, allt förklätt som humanitärt medlidande.

Det finns en underliggande sorgsenhet i boken, en kollektiv resignation. För där hoppet lämnats förtvinar människan. Kvävs. Vad blir meningen med livet när man inte längre kan lite på varandra, där vem som helst kan ange vem som helst, när som helst. I ett sådant samhälle flackar man med blicken. Sluter sig inåt. Försöker glömma.

Det är sålunda en skildring av ett totalitärt samhälle, fast egentligen inte det klassiskt fascistiska eller kommunistiska. Nej, här är fienden mitt ibland folket. Vem är vem? Medmänniska eller psykfall? Vad är fasad respektive sanning? Där finns ingen bärande idé om revolution. Bara en strävan om återgång till status quo; att glömma. Huvudpersonen kan dock inte glömma. Han återvänder till Italien efter ett antal år i exil. Till minnen, personer och relationer – allt det som en gång drev honom på flykt.

Det är en roman där mycket är outtalat, där cigarettrök och sprit dövar känslorna. Men där historien hela tiden gör sig påmind, där tidigare svek och feghet inte glömts, men hatet försvagats. Den stora uppgörelsen är med hans far, det stora sveket hans mor.

Montanari lyckats väldigt väl i sitt uppsåt: det är en gripande berättelse, en dystopisk vision som blir dubbelt effektfull i och med att den händer här och nu – inte i en konstruerad framtida värld. Det finns korn av andra dystopiska romaner i det här verket, fast snarare i den sammantagna känslan än i handlingen. Starkast är aningen om det oundvikliga; det dystra crescendot – men också på något vis en förhoppning om något bättre.

Betyg: (4 av 5)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Arthur C. Clarke är klassiker, en av de allra mest välkända SF-författarna. Och visst tål han att läsas – han har ett gott handlag och är som bäst när han kombinerar en detaljrik men trovärdig teknisk skildring med hisnande perspektiv, gärna så kallade turning points för mänskligheten. Allra mest känd är de mystiska monoliterna från 2001 – En rymdodyssé, kvarlämnade som vaktposter av en okänd civilisation. Både filmen och boken blev internationella succéer. Dessa byggde i sin tur på novellen Vaktposten (1951), vilken också ingår i antologin Mörkret mur och andra noveller. Omslaget är charmigt i sin daterade ocharmighet: en bajsbrun botten överlagd med en pixlad bild av herr Clarke, lite grann åt frimärkshållet om ni förstår vad jag menar. Han ser inte så spännande ut – liknar mest en kamrer på ett statligt verk anno 1970. Men innehållet är bra – ett knippe noveller i urval av Sam J. Lundwall, med spännvidd från stora delar av Clarkes karriär.

De tre bästa novellerna i samlingen är Mörkrets mur, Vaktposten och Möte med Medusa – alla tre i något längre format, om än fortfarande relativt korta. Clarke lyckas i dessa texter bygga historier som tittar både bakåt och framåt och alla tre inbegriper också möten med med främmande kulturer/oförklarliga fenomen. Såtillvida är det SF av klassiskt snitt – klangbotten i verkligheten och parabel mot framtiden; bra, men kanske lite safe.

Sammantaget får antologin klart godkänt – samlat betyg: 3,5 av 5

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Mörkrets mur [Wall of Darkness – 1949] – Betyg: 4 av 5

Historien utspelar sig i ett universum med endast en sol och en planet. Samma sida av planeten är ständigt vänd mot solen, så på den ljusa sidan går solen aldrig ner medan den mörka är evigt svart. Mänskligheten bebor gränslandet mellan mörker och ljus där tillvaron trots allt är riktigt dräglig. Allt vore frid och fröjd om det inte var för Muren. Denna mur går som ett band runt planeten, skär genom hav och klättrar över berg. Den är mörk och tycks absorbera allt ljus i sin sträckning – och den är hög, sträcker sig hundratals meter mot himlen. Kort sagt, en mur som inte kan klättras över, som innesluter människorna.

På väg till universitetet viker unge Shervane av från farleden och tar sig fram till muren. Detta möte släpper honom inte och många år senare som rik medelålders man bestämmer han sig för att bygga en ramp för att ta sig upp och se vad som finns på andra sidan. Efter sju års byggnation kommer då dagen när han till sist kan ta sig upp och promenera till andra sidan. Men vad som till slut möter honom är återkomsten till ursprungspunkten – all förflyttning leder honom tillbaka till där han startade.

Det är en fin berättelse, med pojken som växer upp men vars dröm ändock består. En mystisk berättelse utan egentliga svar. Den har också gett upphov till diskussioner om Möbiusband som förklaringsmodell för förflyttningar i flera dimensioner.

Återförening [Reunion – 1971] – Betyg: 2 av 5

En två sidor lång lustifikation, tänkt att vara tankeväckande – ni vet en sådan där berättelse där sista meningen ställer allt på ända. Jag är inte jätteförtjust i det formatet, men visst lyckas ändå Clarke i sin ansats i detta korta verk när människorna på Jorden skall återförenas med sina rymdfarande kusiner som varit på vift sedan dinosauriernas tidsålder.

Korståg [Crusade – 1968] – Betyg: 3 av 5

Tänk er en iskall gasplanet, på drift mellan två galaxer. Inget solljus, men massa flytande helium. Trots den till synes karga miljön finns här liv i form av en datorcivilisation. Här finns nämligen ideala förhållanden (säger Clarke) för elektronisk kommunikation utan värmeförluster – hela världen är som en superserver nedsänkt i en supraledare. Men planeten är dömd att på sikt närma sig en galax och värmen från mötande solar – och därigenom hotas dess existens. Prober skickas ut mot galaxerna för att utröna om det kan finnas liv trots värmen. Ett klassiskt omvänt perspektiv.

Arthur C. Clarke, The Other Side of the Sky (1968), cover by Rob Coruzio | credit ISFDB.

Överlägsen seger [Superiority – 1951] – Betyg: 3 av 5

En amirals bekännelser från fängelset till varför rymdkriget förlorades. Svaret är: de var för överlägsna, vilket gjorde tilltron för stark på den egna förmågan. På grund utav teknologisk edge skulle de kunna utveckla än mer avancerade vapen. Vapen som skulle knäcka fienden utan att dra med sig stora förluster på den egna sidan. Ganska ljummen historia, snabbt bortglömd om än hantverksmässigt skriven.

Vaktposten [The Sentinel – 1951] – Betyg 4,5 av 5

Ett riktigt månäventyr – det är kul! Förgrundsberättelse till 2001 – En rymdodyssé och en av Clarkes mest berömda noveller. Jag får även vibbar av SOS från törstens hav av denna novell. Nu var det förvisso år och dar sedan jag läste den, men jag minns beskrivningarna av månens sandöknar, stora som havsbottnar, med flikiga bergstoppar fulla med kratrar. Och det tunna lager av teknik som är skillnaden mellan liv och död. I den här historien följer vi en expedition på rutinuppdrag – samla sten, göra mätningar, ja det vanliga. Men så plötsligt ser en av deltagarna en reflektion från ett berg, en liten formation som i kikaren ser annorlunda ut – tillräckligt avvikande för att ligga till grund för en månvandringsupptäckarfärd. Naturligtvis är det en kvarlämnad artefakt från en annan rymdfarande civilisation. Inte en mäktigt monolit som i Clarkes uppföljande rymdepos, men en abstrakt artefakt som i ett slag förändrar mänsklighetens syn på sig själva: vi är inte ensamma. Sådant är Clarke bra på.

Till bristningsgränsen [Breaking Strain – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Två ensamma män i ett fraktfartyg på väg till Venus. Ett rutinuppdrag. Men plötsligt händer det oförutsedda: en liten rymdmeteorit slår hål på syrgastanken och luften sipprar ut. Kvar blir endast luft för 20 dagar, men den återstående färden är beräknad till 30 dagar. Vad händer när dödsdomen är förkunnad, hur förvandlas man? Fernissan krackelerar, men kanske finns ändå en inre kompass som håller uppe moralen. Men… om det bara fanns en person då borde luften räcka hela vägen…

Rapport om tredje planeten [Report on Planet Three – 1972] – Betyg: 3 av 5

Återigen en novell om det omvända perspektivet. Istället för spekulationer om liv på Mars – ett klassiskt ämne under 1930- till 1960-talen – så berättar Clarke om marsianernas spekulationer om eventuellt liv på Jorden, eller den tredje planeten som den omnämns i det enda kvarvarande dokument som har återfunnits i ruinerna av marsianernas civilisation.

Stranden [Transience – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Vågen spolar alltid bort spåren i sanden, tills den dag de inte längre finns några spår för vågen att sudda ut. I den här korta texten använder Clarke tidvattenvågornas obeveklighet och barnens tidlösa fascination för strandlek till att teckna en kondenserad sammanfattning över mänsklighetens uppgång och fall. Så länge det finns barn finns det fotspår i sanden. Vacker, men kort.

Stjärnan [The Star – 1956] – Betyg: 4 av 5

Här möts kristendomen och astronomin, supernovor och stjärnan över Betlehem. Belönad med Hugo för Best Short Story.

Möte med medusa [A Meeting With Medusa – 1971] – Betyg: 4 av 5

Hinderbergs luftfärd sammanflätas i den här historien med framtidens rymdexploatering. Med ett tematiskt grepp från höjdpunkt till fall (bokstavligen krasch) och sedan revansch berättas om en kapten som blir den som slutligen skall knäcka Jupiters gåta. Med en atomdriven luftgondol ger han sig ner i gasjättens inre och möter en ny värld och fantastiska rymdvarelser. Detta är Clarke i sitt esse. Tekniskt bevandrat utan att vara konstlat. Svirlande fantasifullt och storslaget. Hade gärna sett att han utökat denna novell till en fullängdsroman.

Philip José Farmer, The Other Log of Phileas Fogg (1973)

Philp José Farmer, Phileas Foggs hemliga dagbok [The Other Log of Phileas Fogg] (1974 – Delta Scienc Fiction [11]), cover by Jack Gaughan.
Philip José Farmer seglar stadigt uppåt på min lista av favoritförfattare. Stundtals är han briljant, som i den här underbara kontrafaktiska och lätt urflippade boken om vad som egentligen hände på Phileas Foggs världsberömda resa runt jorden.

Egentligen borde inte formatet fungera, men det gör det. Bitande bra underhållning rakt igenom. Historien baseras på en jämförande läsning av Jules Vernes bok Jorden runt på 80 dagar – som här anses vara en sann reseskildring förklädd till roman – och en hitintills okänd, hemlig loggbok från Phileas Fogg hittad gömd i ett dolt utrymme i en engelsk herrgård. Loggboken är skriven på ett okänt språk, men när den dechiffreras visar den sig dölja svindlande hemligheter.

Jules Vernes bok förkroppsligar äventyrsromanen, skriven på en tid då gentlemän var gentlemän och världen utanför det koloniala England ett gytter av fantasieggande kulturer. En tid då kartan fortfarande hade vita fläckar och folk mumsades till döds av hungriga tigrar. En tid då man drack eftermiddagste.

Farmer fångar tidsandan på ett lysande sätt. Tonen är förträffligt lik 1800-talsprosan, om än mindre omständlig. Den jämförande, stundtals akademiska läsningen av de två dokumenten är konsekvent utförd. Och aldrig tråkig, konstigt nog. Man kunde tänka sig att det skulle vara konstlat eller tröttsamt, men icke! Han förvaltar dessutom karaktärerna som Verne skapade på ett fint sätt. Det är stilistiskt och elegant. Fogg är alltjämnt gentlemannen ut i fingerspetsarna, maskinlik i sin inrutade personlighet.

Jag skall inte gå för djupt in i handlingen, för detta är en roman ni verkligen borde läsa (om ni inte redan gjort det). Berättelsen är känd: vadslagningen, bankrånet, resan genom Europa, Indien, Asien och Amerika och slutligen tillbaka till England – allt på 80 dagar – inklusive bihandlingarna med räddandet av den indiska skönheten från bålet, den jagande detektiven m.m. Med detta som bas brer Farmer ut sig i mellanrummen, i glappet mellan de kända scenerna, eller ibland med förklarande nyanseringar av beskrivna händelser. I detta skapar han konflikten mellan Eridianerna och Capellanerna, två rymdkulturer som i skymundan krigar om Jordens herravälde. Den ena god, den andra ond, men båda påfallande lika i det att de är fåtaliga, hemliga och ständigt konspirerande. De flesta av rymdvarelserna – även kallade de Gamla – har gått hädan, strandade på Jorden i det långa krig som pågått dem sinsemellan. Kriget fortsätter dock, drivet av mänskliga underhuggare vilka genom blodtransfusion fått kraftigt förlängda livsspann (upp mot tusen år) och grundlig träning.

Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout är båda Eridianer och resan är inte en plötslig ingivelse utan en order från en högra stående Eridian, delvis för att få tag i en teleportör (det behövs två för att fungera) och delvis för att undgå en stundande cappellansk attack. Capellanerna är dock Fogg och Passepartout i hälarna och resan blir en jakt, hela tiden interfolierad med äventyr och kraftmätningar. Boken är en del i en större ansats i vad som ibland kallas World Newton Universe, där fiktiva karaktärer som Tarzan, kapten Nemo, Moriarty och Sherlock Holmes binds ihop. Har ingen aning om hur bra de övriga böckerna är, men givet Farmes övriga kvaliteter är de säkert läsvärda.

Slutligen kan nämnas att den svenska översättaren Gunnar Gällmo bidragit med ytterligare faktakoll och i både fotnoter och slutord i detalj pekar på underlåtelser i Eyvind Johnssons tidigare översättning samt lyfter frågan huruvida diskrepanserna i de olika texterna är en del i en större sammansvärjning. En ovanlig och roande ansats. I en ovanlig bok. Läs den!

Betyg: (5 av 5 | förtrollande charmig)

Thomas Page, The Hesphaestus Plague (1973)

Thomas Page, Skalbaggarna [The Hesphaestus Plague] (1976 – Delta Science Fiction [44]).
Det finns något skönt gammaldags i den här romanen. Dels i miljöbeskrivningar av den amerikanska landsbygden och den äldre tidens akademiska liv på campus, men också i det faktum att det är till synes vardagliga ting – skalbaggar – som plötsligt blir farliga.

En lokal jordbävning öppnar upp en spricka i marken ur vilken skalbaggarna kommer upp. Först märks de inte alls, möjligen hör man deras läten – som cikador, fast mitt på dagen och inte som brukligt för cikador på natten. Men sedan börjar bränderna. Först en bondgård, sedan en persikolund och därefter i vidare och vidare cirklar tills dess att bränderna når storstäderna. När man väl kopplat samman bränderna med skalbaggarna är det redan för sent att isolera dem. Skalbaggarna har liftat i bilarnas avgasrör i alla riktningar och sprids över landet. Det brinner överallt.

Skalbaggarna liknar inget som tidigare har skådats. De är hårda, verkar sakna mun och är svåra att döda. Hade det inte varit för att de kan generera eld och att de äter aska hade det inte varit så farligt, men elden är deras sätt att skapa livsmiljöer och skadeverkningarna eskalerar. Samtidigt som civilsamhället sätts i beredskap börjar också jakten på ett sätt att hejda deras framfart. Vetenskapsmän över hela Amerika sätts in i kampen. Skalbaggarna motstår alla sorters gifter och ingen av alla de djur som testas som predatorer fungerar – skalbaggarna motstår det mesta och använder förmågan att göra eld med bakdelarna som ett vapen. Inte ens antibiotika biter mot de bakterier som skalbaggen har som symbionter för att smälta askan.

Men en man – en särling till entomolog – lyckas där de andra misslyckas. Genom sin stora kunskap om skalbaggar och idoga experiment hittar han ett sätt att ta död på skalbaggarna. Och här kunde romanen slutat: i stor triumf, människans påhittighet brädar evertebraternas horder. Det är bara det att vår udda hjälte blir allt mer besatt av sitt arbete. När alla andra är uppfyllda av utrotningsarbetet drar han sig tillbaka till sitt hem och påbörjar egna studier: vad händer om man korsar skalbaggarna med vanliga kackerlackor? Hur skall man få dem att fortplanta sig?

Romanen imponerar stundtals. Dels som tidigare nämnts i den generella autentiska tidskänslan. Utan andra liknelser i övrigt så fick jag lite associationer till John Wyndhams Triffidernas uppror. Man kan känna jordbrukarens resignerande missmod och undertryckt raseri inför skalbaggarnas härjningar. Det känns genuint. Genuint känns också beskrivningen av forskarnas arbete. Inte minst de initierade beskrivningarna av skalbaggarnas anatomi och beteenden. Lukten av desinficeringsmedel och tweedkavajer med läderlappar på armbågarna. Av piprök och svett. Därtill är det trevligt med romankaraktärer som är otrevliga och introverta, men inte på ett poserande sätt.

Thomas Page verkar vara relativt okänd som författare. ISFDB listar endast tre romaner och på wikipedia saknas han helt. Med tanke på romanens kvaliteter så undrar man varför han stannade vid dessa alster – den senaste är publicerad 1980. Jag skulle tro att Skalbaggarna gått många förbi, men för den som är hugad finns åtminstone 10 exemplar att finna på Bokbörsen och då och då fladdrar den förbi i flödet på Tradera.

Boken gav också upphov till en filmatisering. På engelska blev titeln Bug och på svenska den mer svårförklarliga titeln Det får inte vara sant. Utan att ha sett den misstänker jag att det är en skräckfilmspastich, med horder av kackerlackor svärmandes över folk och fä. Inget för den insektsrädde. Boken är dock inte i enbart en skräckskildring – även om där finns ett undergångstema – utan rymmer också spännande (om än skruvat tillspetsade) biologiska spörsmål. Jag tänker särskilt på det att skalbaggarnas bakterier nämns som en drivande del i deras beteenden. Detta måste varit långt utanför tankesfären under tidigt 1970-tal, men faktum är att vi idag mer och mer intresserar oss för hur bakterierna i oss (mikrobiomet) påverkar vår hälsa och till och med huruvida vissa av våra drag påverkas av dem.

Betyg: (4 av 5 | eldsprutande kackerlackor åt folket)

 

Thomas Page, De Plaag [The Hephaestus Plague] (1976), cover by Bob van Blommestein
Thomas Page, Les insectes de feu [The Hephaestus Plague] (1978) cover by D. Vernet

Film poster for Bug, a movie based on Thomas Page’s novel.

Keith Laumer, The Glory Game (1973)

Keith Laumer, Striden om framtiden [The Glory Game] (1986 – Laissez faire, Galax [5]). Cover by Alan Guiterrez.
Striden om framtiden är ytterligare en i raden av lättuggade rymdäventyrsromaner från 1980-talsserien Galax. Även om den är ett par snäpp bättre än det värsta avskrapet i genren så är den fortfarande imponerande tunn och förutsägbar. Den följer slaviskt den gängse mallen med en omnipotent Hjälte som räddar mänskligheten mot alla odds. Han är obeveklig i sin övertygelse, bergfast i sina åsikter, har fyrkantig haka och nävar av stål. Hans namn är Tancredi Dalton och han är major i rymdflottan.

Scenen är framtiden, en tid då mänskligheten expanderat ut i solsystemet och vidare ut i universum. Expansionen till trots styrs allt fortfarande av Rådet – en slags världsregering med bas på Jorden. Sedan en tid vet man också att människan inte är ensam i rymden; där finns hukkerna, en slags krabbliknande varelser vilka människosläktet hjälper med teknologi och kunskap. Även om relationerna varit ganska goda verkar hukkerna inte längre nöja sig med att spela andrafiolen, utan steg för steg knaprar de sig in i människans sfär av galaxen. Varje litet steg är i sig oskyldigt, men tillsammans bildar de ett mönster – om man väljer att se.

Och här går skiljelinjen mellan hökarna och duvorna. Hökarna hävdar att människorna måste sätta hukkerna på plats, slå fast hegemonin och kväsa konkurrensen. Duvorna å sin sida anser att hukkerna är fredliga och att allt i vår makt skall göras för att klappa hukkerna medhårs (om de nu haft hår vill säga). Keith Laumer bygger upp intrigen kring denna konflikt, där varje sida försöker på både lagliga och olagliga vis flytta fram sina positioner. Tyvärr blir polariseringen duva vs hök så löjligt skarp att den i stora stycken förstör romanen. Den enda som intar en mellanposition (enligt egen utsago opartisk position) är Dalton och naturligtvis medför detta att alla i maktposition försöker påverka honom och använda honom som en bricka i ett större spel. Men Dalton är ingen bricka, han är en spelledare, och om än inte revolutionär i vart fall oförutsägbar. På egen hand vänder han ett rutinuppdrag till ett genskjutande och avväpnande av hukkernas anfallsarmada just när den genom list styrt sin kosa till Luna.

Resten av boken skildrar det politiska efterspel som följer bragden, i vilken Dalton förvisso firas som hjälte, men där också hukkernas krigiska intentioner tonas ner av duvorna. Om bara Dalton snällt spelar med och säger rätt saker på rätt plats kan allt tystas ner och duvorna vinna. Men Dalton är en person som rakryggat säger sanningen, oaktat konsekvenserna. Detta slutar med att han skickas iväg till en liten koloni vid civilisationens rand där han ironiskt nog blir skrothandlare, ansvarig för att nedmontera en del av den rymdflotta han så högt älskar. Där kunde han ha försmäktat om inte hukkerna än en gång är på ingång – och som av en händelse precis där Dalton numera kamperar. Upplagt för raffel, igen. Utan att avslöja allt för mycket kan jag ändock säga att Landon löser situationen ånyo. Single-handed, naturligtvis – vad annars att vänta från en Hjälte?

Av Laumer har jag tidigare läst Retiefs krig (utgiven i serien Lindqvists LP-pocket), vilken inte heller imponerade på mig. Jämför man de båda titlarna så är det dock tydligt att översättningen av Striden om framtiden är mycket mer habilt utförd. Språket är rent av stundtals njutbart, men handlingen mestadels omständlig och föga trovärdig. Om jag fattat det hela rätt är boken skriven efter Laumers stroke, vilken sägs ha förändrat hans författarskap åt de mörkare hållet. Jämför man hjältarna Retief och Dalton är den förstnämnde mer en omnipotent, men ironiskt-komiskt skriven figur, medan den senare är en omnipotent, men föga glittrande-glad-figur.

Betyg: (2 av 5 | en svag bok med för stark hjälte)

Keith Laumer, The Glory Game (1973), unknown cover artist | credit ISFDB.
Keith Laumer, The Glory Game (1973), cover by Roger Zimmerman | credit ISFDB.

Nova Science Fiction 1982:1

Nova Science Fiction 1982:1

Nova Science Fiction gavs ut i 21 nummer 1982-1987 (av förlaget Laissez faire produktion AB, se mer här) och de senaste kvällarna har jag bläddrat i premiärnumret. Med viss tillfredsställelse kan tilläggas. Bra grejer, tjock och fin pocket.

Genomgående märks det att redaktörerna John-Henri Holmberg och Per W. Insulander ville producera en kvalitetsprodukt. Först och främst i den härligt pretentiösa ledaren med titeln Utan falsk blygsamhet, där alla tidigare SF-tidningar gås igenom och i varierande grad avfärdas. Biff, boff, smack och pang!! Där stadfästs också tidningens mission: att ge ut de bästa nya engelskspråkiga SF-novellerna. En ambition som de faktiskt håller ganska väl, även om det över tid dyker upp en och annan äldre pryl av de klassiska SF-gubbarna Heinlein m.fl. Roligt nog märks kvaliteten också i detaljerna, såsom att det finns en fullständig förteckning av de engelska titlarna, inklusive var novellerna först publicerades samt vem som översatt dem (exempelvis: i första numret översattes fyra av fem noveller av John-Henry Holmberg). Sådant glädjer en kalenderbitare.

Samlat betyg: 4,5 av 5 | riktigt bra

George R. R. Martin, Korsets och drakens väg (1979 – The Way of Cross and Dragon) – betyg 4 av 5

Numera är George R. R. Martin en världskändis för sin Song of Ice and Fire, men han har skrivit en lång rad bra kortnoveller, ofta i en blandad SF-fantasy genre. I Korsets och drakens väg får vi följa inkvisitorn av den Enda Sanna Interstellära Katolska Kyrkan av Jorden och de Tusen Världarna på uppdrag på planeten Arion. En ny irrlära har slagit rot vilken inkvisitorn sänds att kväsa. Väl framme möts han av en jovialisk och skälmsk företrädare för kyrkan som gjort en än mer uppdiktad variant av bibeln och kryddat anrättningen med Judas som kristusgestalt och slängt in en massa drakar. Novellen utmynnar i ett långt (och underhållande) samtal om vad som är sanning och lögn. Novellen fick Hugopriset i kategorin Best Short Story 1980.

Poul Anderson, Jägarnas måne (1978 – Hunter’s Moon) – betyg: 5 av 5

En vacker novell om livet på den avlägsna planet Colchis, femtio års resa från Jorden, där en liten koloni forskare studerar den komplexa inhemska biologin. Dels handlar den om interaktionerna mellan dromider och ouranider, två arter med väldigt olika biologi – den ena en marklevande, snabb jägare, den andra en rumlande gasfylld luftmanet – men som är beroende av varandra. Dels handlar historien om relationerna mellan ett forskarpar, Hugh och Jannika, vars äktenskap sjunkit ned i konvenans och leda. Poul Anderson lyckas verkligen att väva en fin historia från dessa trådar och på ett tänkvärt sett exemplifiera hur vi genom att studera något också påverkar det. Novellen fick Hugopriset i kategorin Best Novelette 1979.

Clifford D. Simak, De dansande hjortarnas grotta (1980 – Grotto of the Dancing Deer) – betyg 4 av 5

En kortnovell om drömmen om odödlighet. Handlingen knyter samman Cromagnonmännens grottmålningar med det moderna samhället. Den är lågmält berättad, där solnedgången i de franska bergen bildar fonden för ett samtal mellan två män, en arkeolog och hans assistent men som mynnar ut i evigheten. Novellen fick både Hugo- och Nebulapriset för bästa kortnovell 1981.

John Varley, Flygraid (1977 – Air Raid) – betyg 4 av 5

Att beskriva handlingen i denna korta, men rappa novell är inte helt lätt. För hur kan man enkelt sammanfatta hur en trupp framtida kvinnor och män anfrätta med rymdlepra kastas i uppdrag bakåt i tiden för att byta ut en flygplanslast med passagerare mot lik innan planet smackar in i en bergvägg?  Ganska knas, eller hur? Men ändock en underhållande liten novell där framtiden tvingas lösa sina problem genom att fiska bakåt i tiden, men utan att rubba tidslinjen. Knivigt. Där fanns också ett par tomtar i en passus, men osäkert varför. En sådan typ av novell, alltså – därtill nominerad till både Hugo och Nebula 1978 i klassen Short Novel. Jag kan definitivt tänka mig mer Varley.

James Tiptree, Jr., Vi som stal drömmen (1978 – We Who Stole the Dream) – betyg 5 av 5

Fascinerande novell om ett förtryckt folk som genom stor uppoffran och lidande lyckas fly förtryckarnas bojor. Ombord på rymdskeppet sätts kurs mot ett mytiskt hem, traderat från generation till generation. Väl framme är frågan inte så mycket vad man flydde från som frågan vad man flydde till. Och vad som kännetecknar kärnan i det man är. Det är en välskriven, bitvis rå novell där de förtryckande terranerna (jordmänniskorna) porträtteras som dekadenta luststyrda råskinn som behandlar joilanerna som tjänstehjon och prostituerade. James Tiptree, Jr. är onekligen ett av de mest spännande författarna inom 1900-tals SF. Född som Alice Bradley Sheldon skrev hon hela livet under pseudonym och blev påkommen först i slutet av sin levnad. Även om folk förstod novellerna skrevs under pseudonym var konsensus att författaren måste vara en man, då hennes prosa liknades med Heinleins hårdföra. Personen Bradley är också ovanlig med ett människoöde utöver det vanliga. Under andra världskriget tjänstgjorde hon i amerikanska flygvapnet som officer, för att efter krigets slut rekryteras till arbete vid CIA. Efter ett par år tröttnade hon och började i stället att göra en akademisk karriär och disputerade så småningon. Hon skrev sina noveller i hemlighet för världen och slutade sina dagar genom att först skjuta sin sjuklige man för att sedan sätta geväret mot sitt eget huvud. Paret hittades döda, hand i hand.