Dénis Lindbohm, Evig exil (1986)

denis-lindbohm-evig-exil-1983
Dénis Lindbohm, Evig exil (1983 – Delta Science Fiction [190].
Just som jag skriver dessa rader sänks rymdsonden Rosetta ned mot kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Amatörastronomer och rymddiggare sitter säkert klistrade framför live-uppdateringarna, i spänd förväntan på vad Rosettas sista bilder skall avslöja innan den dammar ner i gruset och splittras i bitar. Ett sista bildkalas från en osedvanligt framgångsrik rymdresa i solsystemets tassemarker. Den riktiga rymden.

På något vis är denna händelse passande, eftersom jag igår avslutade Dénis Lindbohms åttiotalsroman som just avhandlar en närkontakt mellan mänskligheten och en asteroid (med namnet Chiron). Fast i det här fallet är asteroiden inte en vilsen stenbumling utan ett förklätt rymdskepp, fast i en bana som tar den förbi jorden med ett par decenniers mellanrum. Upptäckten att asteroiden seglar under falsk flagg upptäcks just med en satellit som istället för att landa istället ändrar bana och susar ut i rymden när den kommer för nära. Även nästa rymdsond gör samma oväntade manöver – och till slut när man med list skickar en sond med gasen i botten mot Chiron så smälls den i luften, men först efter det att den sänt ovedersägliga bevis om att det rör sig om ett förklätt rymdskepp.

Det är egentligen här romanen börjar, med besättningen som utses till kontaktstyrka. Bland de militärer och forskare som nominerats till resan hamnar – till synes godtyckligt – den svenske forskaren Dr Zandersson. Ett udda val på många sätt, eftersom han varken är astronom eller naturvetare utan forskat i psykosociala frågor med fokus på parasitära beteenden hos byråkrater och tjänsteklasser genom mänsklighetens historia. Knappast ett ämne för en rymdfarare – men möjligen ett av Dénis Lindbohms privata intressen.

Dr Zandersson är ganska osympatisk och varken övrig besättning eller jag som läsare känner något större band till honom. Självupptagen förståsigpåare skulle jag kalla honom, därtill något infantil och kverulantiskt lagd. Konstigt nog blir det han som väljs till expeditionens landstigningsperson och som senare också lyckas ta sig in i Chiron. Medelst list och en rymddräkt i plast.

Asteroiden är ett underverk. En kapsel full av människoliknande varelser, nedfrysta i färd genom universum på jakt efter ett nytt hem. Skeppet styrs av robotar och en skeppsdator och när Dr Zandersson väl kommit in får han relativt fria tyglar att se sig omkring och ta del av rymdmänniskornas överlägsna teknologier. Fast det finns ett aber: han får inte ta sig därifrån och han får inte göra något som äventyrar skeppets mål. Kort och gott, han är fången.

Större delen av boken är ett gafflande mellan Dr Zandersson och roboten. Ett ensidigt gafflande, eftersom roboten hyser varken ironi eller fantasi utan endast svarar på direkta frågor. Det är många utläggningar om byråkratins yttersta utpost och liknande mer eller mindre förtäckt samhällskritik i rymdsvid. En smula tröttsamt. Men där finns också passager som är riktigt bra och vackra. Om Lindbohm givit mindre utrymme till samhällskritiken och modifierat det endimensionella hos Dr Zandersson kunde den här boken lyft ordentligt. Nu tar den sig endast stundom, och det är för sällan. Jag har läst ett antal av Lindbohms böcker vid det här laget och lämnas ofta med känslan att ansatsen är bra, men att romanerna inte riktigt tar sig hela vägen fram – kanske främst för att människorna som skildras är för långt utdragna i tangentens riktning för att bli trovärdiga.

Betyg: (2,5 av 5)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s