Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Arthur C. Clarke är klassiker, en av de allra mest välkända SF-författarna. Och visst tål han att läsas – han har ett gott handlag och är som bäst när han kombinerar en detaljrik men trovärdig teknisk skildring med hisnande perspektiv, gärna så kallade turning points för mänskligheten. Allra mest känd är de mystiska monoliterna från 2001 – En rymdodyssé, kvarlämnade som vaktposter av en okänd civilisation. Både filmen och boken blev internationella succéer. Dessa byggde i sin tur på novellen Vaktposten (1951), vilken också ingår i antologin Mörkret mur och andra noveller. Omslaget är charmigt i sin daterade ocharmighet: en bajsbrun botten överlagd med en pixlad bild av herr Clarke, lite grann åt frimärkshållet om ni förstår vad jag menar. Han ser inte så spännande ut – liknar mest en kamrer på ett statligt verk anno 1970. Men innehållet är bra – ett knippe noveller i urval av Sam J. Lundwall, med spännvidd från stora delar av Clarkes karriär.

De tre bästa novellerna i samlingen är Mörkrets mur, Vaktposten och Möte med Medusa – alla tre i något längre format, om än fortfarande relativt korta. Clarke lyckas i dessa texter bygga historier som tittar både bakåt och framåt och alla tre inbegriper också möten med med främmande kulturer/oförklarliga fenomen. Såtillvida är det SF av klassiskt snitt – klangbotten i verkligheten och parabel mot framtiden; bra, men kanske lite safe.

Sammantaget får antologin klart godkänt – samlat betyg: 3,5 av 5

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Mörkrets mur [Wall of Darkness – 1949] – Betyg: 4 av 5

Historien utspelar sig i ett universum med endast en sol och en planet. Samma sida av planeten är ständigt vänd mot solen, så på den ljusa sidan går solen aldrig ner medan den mörka är evigt svart. Mänskligheten bebor gränslandet mellan mörker och ljus där tillvaron trots allt är riktigt dräglig. Allt vore frid och fröjd om det inte var för Muren. Denna mur går som ett band runt planeten, skär genom hav och klättrar över berg. Den är mörk och tycks absorbera allt ljus i sin sträckning – och den är hög, sträcker sig hundratals meter mot himlen. Kort sagt, en mur som inte kan klättras över, som innesluter människorna.

På väg till universitetet viker unge Shervane av från farleden och tar sig fram till muren. Detta möte släpper honom inte och många år senare som rik medelålders man bestämmer han sig för att bygga en ramp för att ta sig upp och se vad som finns på andra sidan. Efter sju års byggnation kommer då dagen när han till sist kan ta sig upp och promenera till andra sidan. Men vad som till slut möter honom är återkomsten till ursprungspunkten – all förflyttning leder honom tillbaka till där han startade.

Det är en fin berättelse, med pojken som växer upp men vars dröm ändock består. En mystisk berättelse utan egentliga svar. Den har också gett upphov till diskussioner om Möbiusband som förklaringsmodell för förflyttningar i flera dimensioner.

Återförening [Reunion – 1971] – Betyg: 2 av 5

En två sidor lång lustifikation, tänkt att vara tankeväckande – ni vet en sådan där berättelse där sista meningen ställer allt på ända. Jag är inte jätteförtjust i det formatet, men visst lyckas ändå Clarke i sin ansats i detta korta verk när människorna på Jorden skall återförenas med sina rymdfarande kusiner som varit på vift sedan dinosauriernas tidsålder.

Korståg [Crusade – 1968] – Betyg: 3 av 5

Tänk er en iskall gasplanet, på drift mellan två galaxer. Inget solljus, men massa flytande helium. Trots den till synes karga miljön finns här liv i form av en datorcivilisation. Här finns nämligen ideala förhållanden (säger Clarke) för elektronisk kommunikation utan värmeförluster – hela världen är som en superserver nedsänkt i en supraledare. Men planeten är dömd att på sikt närma sig en galax och värmen från mötande solar – och därigenom hotas dess existens. Prober skickas ut mot galaxerna för att utröna om det kan finnas liv trots värmen. Ett klassiskt omvänt perspektiv.

Arthur C. Clarke, The Other Side of the Sky (1968), cover by Rob Coruzio | credit ISFDB.

Överlägsen seger [Superiority – 1951] – Betyg: 3 av 5

En amirals bekännelser från fängelset till varför rymdkriget förlorades. Svaret är: de var för överlägsna, vilket gjorde tilltron för stark på den egna förmågan. På grund utav teknologisk edge skulle de kunna utveckla än mer avancerade vapen. Vapen som skulle knäcka fienden utan att dra med sig stora förluster på den egna sidan. Ganska ljummen historia, snabbt bortglömd om än hantverksmässigt skriven.

Vaktposten [The Sentinel – 1951] – Betyg 4,5 av 5

Ett riktigt månäventyr – det är kul! Förgrundsberättelse till 2001 – En rymdodyssé och en av Clarkes mest berömda noveller. Jag får även vibbar av SOS från törstens hav av denna novell. Nu var det förvisso år och dar sedan jag läste den, men jag minns beskrivningarna av månens sandöknar, stora som havsbottnar, med flikiga bergstoppar fulla med kratrar. Och det tunna lager av teknik som är skillnaden mellan liv och död. I den här historien följer vi en expedition på rutinuppdrag – samla sten, göra mätningar, ja det vanliga. Men så plötsligt ser en av deltagarna en reflektion från ett berg, en liten formation som i kikaren ser annorlunda ut – tillräckligt avvikande för att ligga till grund för en månvandringsupptäckarfärd. Naturligtvis är det en kvarlämnad artefakt från en annan rymdfarande civilisation. Inte en mäktigt monolit som i Clarkes uppföljande rymdepos, men en abstrakt artefakt som i ett slag förändrar mänsklighetens syn på sig själva: vi är inte ensamma. Sådant är Clarke bra på.

Till bristningsgränsen [Breaking Strain – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Två ensamma män i ett fraktfartyg på väg till Venus. Ett rutinuppdrag. Men plötsligt händer det oförutsedda: en liten rymdmeteorit slår hål på syrgastanken och luften sipprar ut. Kvar blir endast luft för 20 dagar, men den återstående färden är beräknad till 30 dagar. Vad händer när dödsdomen är förkunnad, hur förvandlas man? Fernissan krackelerar, men kanske finns ändå en inre kompass som håller uppe moralen. Men… om det bara fanns en person då borde luften räcka hela vägen…

Rapport om tredje planeten [Report on Planet Three – 1972] – Betyg: 3 av 5

Återigen en novell om det omvända perspektivet. Istället för spekulationer om liv på Mars – ett klassiskt ämne under 1930- till 1960-talen – så berättar Clarke om marsianernas spekulationer om eventuellt liv på Jorden, eller den tredje planeten som den omnämns i det enda kvarvarande dokument som har återfunnits i ruinerna av marsianernas civilisation.

Stranden [Transience – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Vågen spolar alltid bort spåren i sanden, tills den dag de inte längre finns några spår för vågen att sudda ut. I den här korta texten använder Clarke tidvattenvågornas obeveklighet och barnens tidlösa fascination för strandlek till att teckna en kondenserad sammanfattning över mänsklighetens uppgång och fall. Så länge det finns barn finns det fotspår i sanden. Vacker, men kort.

Stjärnan [The Star – 1956] – Betyg: 4 av 5

Här möts kristendomen och astronomin, supernovor och stjärnan över Betlehem. Belönad med Hugo för Best Short Story.

Möte med medusa [A Meeting With Medusa – 1971] – Betyg: 4 av 5

Hinderbergs luftfärd sammanflätas i den här historien med framtidens rymdexploatering. Med ett tematiskt grepp från höjdpunkt till fall (bokstavligen krasch) och sedan revansch berättas om en kapten som blir den som slutligen skall knäcka Jupiters gåta. Med en atomdriven luftgondol ger han sig ner i gasjättens inre och möter en ny värld och fantastiska rymdvarelser. Detta är Clarke i sitt esse. Tekniskt bevandrat utan att vara konstlat. Svirlande fantasifullt och storslaget. Hade gärna sett att han utökat denna novell till en fullängdsroman.

Advertisements

3 thoughts on “Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)”

  1. Hej igen!

    Jag tror att jag fattat rätt med nedanstående data;

    Överlägsen seger som Superiority i The Magazine Of Fantasy & Science Fiction 1951, ffg på svenska i Häpna! nr 4/54.

    Stranden som Transience i Startling Stories 49, sedan i Häpna! nr 8-9/60.

    Till bristningsgränsen som Breaking Strain i Thrilling Wonder Stories 49, sedan Häpna! nr 1/55.

    Mvh Mats

    Liked by 1 person

  2. Denna läste jag när den kom ut. Den hade stor betydelse för mig då och finns nog kvar någonstans i bakhuvudet även idag. Fast filmen 2001 är nog egentligen skit, i min ungdom var jag öppen för att orka med den men nu tycker jag den är pretentiös smörja. Kanske ett intressant tidsdokument men för trög. Som ett trettio minuters gitarrsolo med Derek and the Dominoes.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s