Robert Silverberg, The World Inside (1971)

 

Robert Silverberg, Innervärlden [The World Inside] (1975 – Delta Science Fiction [36])
Riktigt bra SF drar ut ett samhällsfenomen långt i tangentens riktning utan att tappa fotfästet. Det är en delikat avvägning: för långt bort från nuet riskerar handlingen att bli bisarr och abstrakt, och om för nära i tid kan den bli irrelevant och snabbt daterad. De riktiga duktiga författarna balanserar denna gräns mästerligt, men det är svårt. Riktigt svårt. En uppseglande favorit i mitt stall av SF-författare är Robert Silverberg. Hans Tidens fångar (Hawksbill Station) var förträfflig och därför var det med förväntan jag satte tänderna i Innervärlden (The World Inside, 1971).

Romanens utdragna tangent är en tilltagande befolkningsökning och hur mänskligheten parerar den inbyggda driften att bidra till släktets fortlevnad med ett begränsat fysiskt utrymme. I denna framtidsvision bor merparten av de 75 miljarderna människorna i urbmoner – gigantiska 1000-våningshus där varje våning kan husera flera tusen personer. Urbmonerna står sida vid sida i klungor, omgivna utav ändlösa automatiserade jordbruksområden. Innevånarna i urbmonerna – i innervärlden – anser sig leva i ett Utopia, präglade av en religiöst och samhällsbetingad drift att föröka sig. Det är signesamt att få barn. Lycka och framgång mäts dels i hur många barn man har och dels på vilket våningsplan man bor. Våningsplanen slås samman till olika städer, men inga begränsningar finns för rörelsefriheten. Men folket i det nedre våningsplanen, med namns som Warszawa och Prag, blandar sig sällan med folk från högre våningsplan (som har ”finare” amerikanska eller franska namn) – det är en social stratifiering som också sammanfaller med yrkesverksamhet, med arbetare på längre plan, tjänstemän på högre plan och ledningen allra överst.

Robert Silverberg skildrar livet i urbmon 116 genom en samling livsöden från olika våningsplan. Deras liv tangerar varandra, men den röda tråden är mer frågan om hur människan anpassar sig till detta artificiella liv. Hur vidmakthålls lyckan? Hur kan dessa samhällen fungera och utvecklas? För under känslan om det perfekta samhället, påstått frikopplat från de negativa effekterna av befolkningstillväxt, finns det skavanker som skaver. Hos vissa en längtan ut. Hos andra undertryckta känslor av svartsjuka och aggressivitet. Det är dock inte en roman om groende revolution, utan snarare om individer som inte passar in: helheten fortsätter sin framgångsmarsch i fertilitetens namn.

Robert Silverberg, The World Inside (1972), cover by Dean Ellis | credit ISFDB.

En ledande tes är att människan anpassat sig både kulturellt och genetiskt till inomhustillvaron. I den kulturella formen rör det sig om konfliktlösning genom ett nedmonterande av sexuella tabun. Även om giftermål och sexualdebut sker direkt efter könsmognad finns inga samhällsmässiga trohetskontrakt. När religionen är fertilitet och sexualiteten fri är det tvärt om osignesamt att förtrycka eller förneka sexuella kontakter. Män och kvinnor går nattgång – till och med förväntas att ha många partners. Inga dörrar är låsta och vem som helst kan komma in på natten och fråga om att få toppa eller skreva (nyord för ni vet vad). Kort sagt: ingen sociala tabun är kvar när det gäller sexualitet. Grundtesen är att detta förebygger antisociala tendenser och bidrar till ett stabilt samhälle. Mycket av romanen handlar just om detta: sexualitet som även om den är frigjord också blir mekaniserad och ett slags maktmedel. Vanligtvis sker nattgång inom städerna, men folk från de övre våningsplanen letar sig stundom ner till de lägre nivåerna och strebrar på väg uppåt kan ligga sig till framgång högre upp.

För de personer som bryter ihop finns bara två vägar. Antingen modifiering/omprogrammering med läkemedel och terapi, eller att åka med huvudet före i nedkastet och återanvändas som energi i de stora reaktorerna på bottenplanet.

Det är en lysande framtidsvision! Efter första kapitlet ställde jag mig tveksam till om konceptet skulle hålla, men i och med de olika facetterna på urbmonlivet skildrat genom en rad människoöden vävs trådarna ihop till en helhet. Vi får följa dataskötaren som smiter ut i jordbrukssamhället, den unge strebern som strävar upp mot administrationens höjder i Louisville, paret som undertrycker sina svartsjukekänslor, forskaren som studerar nittonhundratalet och den barnlösa kvinnans rädsla för att förflyttas till den nybyggda urbmon i grannskapet. Hopp, resignation och naivitet, allt i en smaklig mix.

I och med att det var länge sedan jag bloggade känner jag mig extra generös och ger denna roman högsta betyg. Väldigt signesamt.

(Betyg: 5 av 5)

 

Robert Silverberg, Hawksbill Station (1968)

Robert Silverberg, Tidens fångar [Hawksbill Station] (1985 - Delta Science Fiction [184]).
Robert Silverberg, Tidens fångar [Hawksbill Station] (1985 – Delta Science Fiction [184]).
Tid är ett besynnerligt begrepp. Jo vi har sekunder och minuter, veckor, månader och år, men likväl är det som om tiden kan gå snabbt och långsamt på samma gång. Ett par minuter i en bilkö kan kännas plågsamt långsamma, barnens metamorfos från bebisar till tonåringar svindlande snabb, och en väderbiten ek tillsynes inert och oändlig med veckad bark och knotiga grenar. Men bilköer, bebisar och ekar är alla dagfjärilar i de längre tidsperspektiven, den tid där planeter bildas och livet evolverar fram.

Robert Silverbergs roman Tidens fångar jobbar just med korta och långa tidsperspektiv. Handlingen utspelas på Hawksbillsbasen, en liten klunga dystra hus på en blåsig udde. Basen är ett fängelse dit politiska dissidenter, upprorsmakare, och andra motståndare till den syndikalistiska regeringen förpassats. Det är en öde plats med enbart män, isolerade på en karg kust. Men inga fångvaktare behövs –  Hawksbillsbasen befinner sig nämligen en miljard år tillbaka i tiden, i kambrium. Inget liv finns på land, inga växter, inga djur. Endast haven är levande; fullt av trilobiter och octoceratiter, kalkstenens fossil som har kommit till liv.

Boken skildrar livet på basen. Vardagen är vardag även i kambrium, om än mer speciell. Att ryckas bort från sin tid, deporterade i en tidsmaskin (skapad av ett geni: Hawksbill) utan möjlighet att ta sig hem nöter på människorna. Många blir galna, antingen suicidala eller maniska. Men där finns en kärna av män som upprätthåller vardagen, som rutar in och fördelar arbetsuppgifter. Fiskar trilobiter. Vårdar sjuka. Fixar lunch.

Efter ett långt uppehåll kommer en ny fånge till lägret. Ovanligt ung och svår att lära känna. Han beter sig underligt. Är han en spion? Men hur kan det komma sig – tidsresorna går ju bara att utföra åt ett håll.

Boken hoppar mellan dåtid och nutid (även om nutiden är kambrium, och dåtiden tidigt 2000-tal), vilket ger möjlighet att fördjupa karaktärerna och förstå vad som gjort att de hamnat där de hamnat. Tiden och isoleringen tär på människorna, och framförallt att det inte finns någon utväg. Men den unge mannens ankomst bryter detta – kanske kan tidsresor ske även framåt i tiden? Vad betyder detta för basen och alla dess invånare?

Detta är en utomordentligt bra SF-bok, må jag säga. Den har alla delar man kan begära: djupa karaktärsporträtt, svindlande tankar och gott berättande. Och trilobiter.

Robert Silverberg, Hawksbill Station (1968), cover by Pat Steir.
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1968), cover by Pat Steir | credit ISFDB.
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1970), cover by Don Ivan Punchatz.
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1970), cover by Don Ivan Punchatz | credit ISFDB. Great piece of art – I wish I owned this copy.
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1970).
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1970) | credit ISFDB. One of many SF covers with disco feeling.
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1978), cover by Paul Alexander.
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1978), cover by Paul Alexander | credit ISFDB. Crazy, cool machine. Just look at the size of those watches!
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1978).
Robert Silverberg, Hawksbill Station (1978) | credit ISFDB.

Robert Silverberg, Les déportés du Cambrien [Hawksbill Station] (1978).
Robert Silverberg, Les déportés du Cambrien [Hawksbill Station] (1978) | credit ISFDB. I like these graphic covers. Extra plus for the black and grey.
Robert Silverberg, Les déportés du Cambrien [Hawksbill Station] (2002), cover by Jackie Paternoster.
Robert Silverberg, Les déportés du Cambrien [Hawksbill Station] (2002), cover by Jackie Paternoster | credit ISFDB.