Jack Vance – ett axplock

Jack Vance, Big Planet. Cover by Vincent di Fate

Vi har alla några författare som kittlar lite extra. En av mina är Jack Vance. När han är i bra form så är han lysande: en lekfull ordvrängare med ett aldrig sinande menageri av fantasifulla karaktärer, färger och dofter. När han är i dålig form är det fortfarande underhållande, om än betydligt mindre engagerande.

Som SF-författare har han sin egen nisch, präglat av en drift att beskriva så många absurditeter och kulturer som möjligt. Skrivglädjen är påtaglig, men ramberättelsen enkel och återkommande: en resenär/upptäckare/hjälte, ofta strandsatt långt från hemplaneten, på äventyr i fantasirika världar i universums utkanter. I de berättelserna är det antingen rader av isolerade och besynnerliga befolkningar på en och samma planet eller dito på olika planeter – i båda fallen med sekter eller folkslag som flytt andra planeter och utvecklat nya särarter. När han är bäst begränsar han omfånget till en bok, eller skriver löst sammanhängande böcker kring ett tema – som exempelvis Den döende jorden (1950) och Cugels saga (1983) om livet på jorden vid solens sista svaga strålar, då magin återvänt. Dock är hans produktion späckad med serier om tre, fyra och till och med fem böcker (som serierna Planet of Adventure eller Demon Princes) och då tappar historien lätt bort sig i katalogen av etnografiska utsvävningar i text och i hans karakteristiska fotnoter.

Genom en riktad investering har jag lyckats lägga vantarna på en större mängd Jack Vance-böcker från DAW, ACE och Coronet. Bara omslagen är anledning till att bli tårögd av lycka – raden av bokryggar ger mig en inre frid närhelst jag passerar stringhyllan i vardagsrummet. Om ändå resten av familjen och bekantskapskretsen förstod den känslan.

Nedan kommer några korta reflektioner från den senaste Vance-läsningen.

Big Planet – Big Planet (1957), Showboat World (1975)

Dessa båda böcker delar egentligen ingenting annat än att de utspelar sig på samma planet: Big Planet. Denna jätte till planet är i sig en anomali: gigantisk i storlek, men uppbyggd av en myriad av särpräglade kulturer, var och en mer besynnerlig än den andra. Diversiteten är på Vance-vis en extrapolering in absurdum, där de små samhällena startats av olika frihetstörstande migranter som brutit sig loss från hegemonin i det terranska planetsamväldet men sedan utvecklats i isolering till bisarra kulturer. Reser man några mil hoppar man från amazoner till jordbrukare, eller från slavdrivande nomader till hedonistiska kommunister. Gemensamt för kulturerna är bristen på metaller; betalning sker i små gryn av järn och ett svärd är en rikedom. På detta vis kombineras en rymdfarande ramberättelse med en bisarr fantasypräglad världsbild.

Jack Vance, Big Planet. Cover by Vincent di Fate

Av de båda är Big Planet (1957) den enklaste berättelsen. Tidstypisk i äventyrsformen, med en hjälte från jorden som kraschlandar med sitt rymdskepp men som under sin resa tvärs över kontinenten inte bara undkommer diverse faror utan också lyckas nedkämpa en konspiratorisk gryende diktator i vardande. Likheten med Planet of Adventure-serien är slående, men ändock finns här anledning att roas av det etnografiska smörgåsbordet och den anande förekomsten av förrädare i kretsen av resenärer. En bok som rekommenderas främst för den som har barnasinnet kvar och som kan ha överseende med en bristande ramberättelse.

Betyg: 3 av 5

Jack Vance, Showboat World. Cover by Jim Burns

Showboat World (1975) däremot är Jack Vance i högform: färgstark, omtumlande och humoristisk. Vi är återigen på Big Planet, men handlingen kretsar kring livet på en omkringresande teaterbåt styrd av kaptenen Apollon Zamp. Teater skall tolkas brett i det här sammanhanget; det är mer en blandning av akrobatik, nycirkus och gycklande – spetsat med äventyr och flärdfullt ljugande. (Som parentes kan nämnas att President Trump – ironiskt nog – kallade den sparkade FBI-chefen Comey för en ’showboat’ i samband med att han sparkade densamme för att ha kommit för nära i sin jakt på ryskt-trumpskt vänslande). Dessa flytande teatrar seglar upp och ner för floden och i varje hamn sätter de upp sina föreställningar. Men eftersom Big Planet är en kakafoni av kulturer måste kaptenen ständigt anpassa uttryck efter vilken stad man befinner sig i. I vissa städer betraktas det som förolämpande att visa nyckelbenet, i andra att ha på sig färgen gult – en pikant balansgång. Berättelsen finner sin näring i konflikten mellan Appolon Zamp och den konkurrerande kaptenen Garth Asgale, var och en med flera rävar bakom öronen. Alla medel är tillåtna och trots att tonen är jovialisk är kampen dem sinsemellan utan pardon. Dialogen är typisk Vance; ordvrängande, tungvrickande men också otroligt underhållande! Det engelska språket är rikt, och Jack Vance frossar i sällan använda verb och adjektiv. Handlingen är mindre viktigt. Här finns förvisso en tävling med stort hägrande pris, dessutom en mystisk svårflörtad kvinna, men det är den omtumlande resan och ekvilibristiska inramningen som gör berättelsen. En till största delen humoristisk upplevelse.

Betyg: 4 av 5.

Durdane –  The Anome (1973), The Brave Free Men (1973),  The Asutra (1974).

Det är svårt att ge en kort beskrivning av det här bokverket för den liksom evolverar fram bok för bok. Frågan är om Vance själv hade tänkt ut slutet på serien när han skrivit klart första delen. I The Anome följer vi Gastel Etzwane under uppväxten, från liten pojke i en strikt religiös enklav till ung man i frihet. Varje människa har sin roll, hårt styrd av samhället och kontrollerad genom en torques – en styv halsring – med färger som talar om yrke och hemvist. Halsringen är dessutom försedd med en sprängladdning som kan detoneras och då dekapitera bäraren. Landet är löst sammansatt av olika enklaver med olika kulturer och regler, där straff regleras av the faceless man – the Anome. På så vis kan ett feodalt och repressivt system vidmakthållas trots de stora sociala och kulturella skillnaderna mellan kulturerna. Gastel Etzwane lyckas fly under den religiösa initieringen till vuxendomen och större delen av boken handlar om hans resa och vedermödor tills ett liv som kringresande musiker. I The Brave Free Men står landet Durdane inför en invasion av rogushkoi, ett slags människoliknande aggressiva varelser med svärd som plundrar byarna och för bort alla kvinnor. Gastel lyckas genom en rad manövrar identifiera vem som är Anome och tar över hans roll. Genom sitt nya ämbete styr han upp försvaret mot invasionsstyrkan och sakta men säkert slås de tillbaka – för att försvinna i ett rymdskepp. Det visar sig att rogushkoi styrs av en parasitisk livsform, som grodyngel med långa tentakler som integreras med värdens nervsystem. Tredje boken tar upp jakten på dessa varelser, först i en annan del av världen men senare också på deras hemplanet. I bakgrunden finns också en medlem av historiska institutet från jorden som opererar inkognito.

I mitt tycke är den första delen bäst. Skildringen av livet och den fatalitet som infaller närhelst en osynlig hand kan ända ens liv är fantasieggande och unik. Den andra delen har sina poänger, men även om det är kul med stridsscener är det inte alltid övertygande med hur en ensam person på ett sådant övergripande sätt kan ta över och styra ett rike helt utan förförståelse eller erfarenhet. Tredje delen har en starkare humoristisk ådra och lyckas trots att den är utdragen i tangentens riktning ändå att knyta ihop säcken för serien.

Betyg: 3,75 av 5

The Dragon Masters (1962)

Jack Vance, The Dragon Masters

Det här är en pärla! Återigen en typisk Jack Vance-miljö med en fantasy-artad medeltida värld vid universums kant där civilisationen regredierat från stjärnfarande till feodalsamhälle. Mänskligheten finns kvar i två små fickor, i var sin dalgång, med två ledare som ligger i luven på varandra, både nu och historiskt. Legenden gör gällande att den ena ledarens anfader en gång räddade planeten från invasion från rymden; med en blandning av hjältemod och list. Och här finns drakar! Olika drakar framodlade med olika egenskaper, allt från snabbhet till maximal styrka – och med namn som termagants, juggers, long-horned murderers och blue horrors. Konflikten mellan dalgångarna är på väg att kulminera och skärmytslingar med drakar planeras. Samtidigt finns en annalkande fara från rymden med en ny invasionsstyrka i antågande – i syfte att fånga befolkningen som genpool till avel. Det finns gott om tvära kast i handlingen och kontraster mellan planetbefolkningen och rymdfolket; varandras motsatser. Krydda det med strider mellan drakar och rymdskepp och ni har en smakrik karamell. I bakgrunden finns också de mystiska ’sacerdotes’ – en gömd kultur med sanningssägande människor. Dessa lever nakna i grottor och skrider fram tillsynes oberörda av de andra människornas förehavande, som om resten av mänskligheten endast är en parentes. Novellen belönades med Hugo Award för Short Fiction år 1962.

Betyg: 4,5 av 5.

Spara

Advertisements