Robert Silverberg, The World Inside (1971)

 

Robert Silverberg, Innervärlden [The World Inside] (1975 – Delta Science Fiction [36])
Riktigt bra SF drar ut ett samhällsfenomen långt i tangentens riktning utan att tappa fotfästet. Det är en delikat avvägning: för långt bort från nuet riskerar handlingen att bli bisarr och abstrakt, och om för nära i tid kan den bli irrelevant och snabbt daterad. De riktiga duktiga författarna balanserar denna gräns mästerligt, men det är svårt. Riktigt svårt. En uppseglande favorit i mitt stall av SF-författare är Robert Silverberg. Hans Tidens fångar (Hawksbill Station) var förträfflig och därför var det med förväntan jag satte tänderna i Innervärlden (The World Inside, 1971).

Romanens utdragna tangent är en tilltagande befolkningsökning och hur mänskligheten parerar den inbyggda driften att bidra till släktets fortlevnad med ett begränsat fysiskt utrymme. I denna framtidsvision bor merparten av de 75 miljarderna människorna i urbmoner – gigantiska 1000-våningshus där varje våning kan husera flera tusen personer. Urbmonerna står sida vid sida i klungor, omgivna utav ändlösa automatiserade jordbruksområden. Innevånarna i urbmonerna – i innervärlden – anser sig leva i ett Utopia, präglade av en religiöst och samhällsbetingad drift att föröka sig. Det är signesamt att få barn. Lycka och framgång mäts dels i hur många barn man har och dels på vilket våningsplan man bor. Våningsplanen slås samman till olika städer, men inga begränsningar finns för rörelsefriheten. Men folket i det nedre våningsplanen, med namns som Warszawa och Prag, blandar sig sällan med folk från högre våningsplan (som har ”finare” amerikanska eller franska namn) – det är en social stratifiering som också sammanfaller med yrkesverksamhet, med arbetare på längre plan, tjänstemän på högre plan och ledningen allra överst.

Robert Silverberg skildrar livet i urbmon 116 genom en samling livsöden från olika våningsplan. Deras liv tangerar varandra, men den röda tråden är mer frågan om hur människan anpassar sig till detta artificiella liv. Hur vidmakthålls lyckan? Hur kan dessa samhällen fungera och utvecklas? För under känslan om det perfekta samhället, påstått frikopplat från de negativa effekterna av befolkningstillväxt, finns det skavanker som skaver. Hos vissa en längtan ut. Hos andra undertryckta känslor av svartsjuka och aggressivitet. Det är dock inte en roman om groende revolution, utan snarare om individer som inte passar in: helheten fortsätter sin framgångsmarsch i fertilitetens namn.

Robert Silverberg, The World Inside (1972), cover by Dean Ellis | credit ISFDB.

En ledande tes är att människan anpassat sig både kulturellt och genetiskt till inomhustillvaron. I den kulturella formen rör det sig om konfliktlösning genom ett nedmonterande av sexuella tabun. Även om giftermål och sexualdebut sker direkt efter könsmognad finns inga samhällsmässiga trohetskontrakt. När religionen är fertilitet och sexualiteten fri är det tvärt om osignesamt att förtrycka eller förneka sexuella kontakter. Män och kvinnor går nattgång – till och med förväntas att ha många partners. Inga dörrar är låsta och vem som helst kan komma in på natten och fråga om att få toppa eller skreva (nyord för ni vet vad). Kort sagt: ingen sociala tabun är kvar när det gäller sexualitet. Grundtesen är att detta förebygger antisociala tendenser och bidrar till ett stabilt samhälle. Mycket av romanen handlar just om detta: sexualitet som även om den är frigjord också blir mekaniserad och ett slags maktmedel. Vanligtvis sker nattgång inom städerna, men folk från de övre våningsplanen letar sig stundom ner till de lägre nivåerna och strebrar på väg uppåt kan ligga sig till framgång högre upp.

För de personer som bryter ihop finns bara två vägar. Antingen modifiering/omprogrammering med läkemedel och terapi, eller att åka med huvudet före i nedkastet och återanvändas som energi i de stora reaktorerna på bottenplanet.

Det är en lysande framtidsvision! Efter första kapitlet ställde jag mig tveksam till om konceptet skulle hålla, men i och med de olika facetterna på urbmonlivet skildrat genom en rad människoöden vävs trådarna ihop till en helhet. Vi får följa dataskötaren som smiter ut i jordbrukssamhället, den unge strebern som strävar upp mot administrationens höjder i Louisville, paret som undertrycker sina svartsjukekänslor, forskaren som studerar nittonhundratalet och den barnlösa kvinnans rädsla för att förflyttas till den nybyggda urbmon i grannskapet. Hopp, resignation och naivitet, allt i en smaklig mix.

I och med att det var länge sedan jag bloggade känner jag mig extra generös och ger denna roman högsta betyg. Väldigt signesamt.

(Betyg: 5 av 5)

 

Gianni Montanari, La sepoltura (1973)

23203907940_c13246de5d_k
Gianni Montanari, Jaktsäsong [La Sepoltura] (1978 – Delta Science Fiction [74]), cover art by Jack Gaughan.
Tänk dig Italien. Tvätt på linor mellan hus i trånga gränder. Citroner och god mat. Men också: damm, trängsel och en patina uppkommen av långvarigt slitage. Nedgånget och charmigt på en och samma gång. I Gianni Montanaris bok Jaktsäsong skildras ett Italien där den yttre bilden stämmer med Italien av idag, men där det under ytan för alltid förändrats. För landet är annorlunda: där finns psykfallen – de muterade som fått oförklarliga och oftast okontrollerade förmågor. Mutationerna kan uppstå när som helst och drabbar till synes slumpmässigt. Det kan vara tanten på hörnet, en känd politiker, eller din mamma. Förmågorna varierar från telepati, kinesi till självantändning. Oavsett vilket jagas de ifatt för att interneras och lobotomeras, allt förklätt som humanitärt medlidande.

Det finns en underliggande sorgsenhet i boken, en kollektiv resignation. För där hoppet lämnats förtvinar människan. Kvävs. Vad blir meningen med livet när man inte längre kan lite på varandra, där vem som helst kan ange vem som helst, när som helst. I ett sådant samhälle flackar man med blicken. Sluter sig inåt. Försöker glömma.

Det är sålunda en skildring av ett totalitärt samhälle, fast egentligen inte det klassiskt fascistiska eller kommunistiska. Nej, här är fienden mitt ibland folket. Vem är vem? Medmänniska eller psykfall? Vad är fasad respektive sanning? Där finns ingen bärande idé om revolution. Bara en strävan om återgång till status quo; att glömma. Huvudpersonen kan dock inte glömma. Han återvänder till Italien efter ett antal år i exil. Till minnen, personer och relationer – allt det som en gång drev honom på flykt.

Det är en roman där mycket är outtalat, där cigarettrök och sprit dövar känslorna. Men där historien hela tiden gör sig påmind, där tidigare svek och feghet inte glömts, men hatet försvagats. Den stora uppgörelsen är med hans far, det stora sveket hans mor.

Montanari lyckats väldigt väl i sitt uppsåt: det är en gripande berättelse, en dystopisk vision som blir dubbelt effektfull i och med att den händer här och nu – inte i en konstruerad framtida värld. Det finns korn av andra dystopiska romaner i det här verket, fast snarare i den sammantagna känslan än i handlingen. Starkast är aningen om det oundvikliga; det dystra crescendot – men också på något vis en förhoppning om något bättre.

Betyg: (4 av 5)

Dénis Lindbohm, Evig exil (1986)

denis-lindbohm-evig-exil-1983
Dénis Lindbohm, Evig exil (1983 – Delta Science Fiction [190].
Just som jag skriver dessa rader sänks rymdsonden Rosetta ned mot kometen 67P/Churyumov–Gerasimenko. Amatörastronomer och rymddiggare sitter säkert klistrade framför live-uppdateringarna, i spänd förväntan på vad Rosettas sista bilder skall avslöja innan den dammar ner i gruset och splittras i bitar. Ett sista bildkalas från en osedvanligt framgångsrik rymdresa i solsystemets tassemarker. Den riktiga rymden.

På något vis är denna händelse passande, eftersom jag igår avslutade Dénis Lindbohms åttiotalsroman som just avhandlar en närkontakt mellan mänskligheten och en asteroid (med namnet Chiron). Fast i det här fallet är asteroiden inte en vilsen stenbumling utan ett förklätt rymdskepp, fast i en bana som tar den förbi jorden med ett par decenniers mellanrum. Upptäckten att asteroiden seglar under falsk flagg upptäcks just med en satellit som istället för att landa istället ändrar bana och susar ut i rymden när den kommer för nära. Även nästa rymdsond gör samma oväntade manöver – och till slut när man med list skickar en sond med gasen i botten mot Chiron så smälls den i luften, men först efter det att den sänt ovedersägliga bevis om att det rör sig om ett förklätt rymdskepp.

Det är egentligen här romanen börjar, med besättningen som utses till kontaktstyrka. Bland de militärer och forskare som nominerats till resan hamnar – till synes godtyckligt – den svenske forskaren Dr Zandersson. Ett udda val på många sätt, eftersom han varken är astronom eller naturvetare utan forskat i psykosociala frågor med fokus på parasitära beteenden hos byråkrater och tjänsteklasser genom mänsklighetens historia. Knappast ett ämne för en rymdfarare – men möjligen ett av Dénis Lindbohms privata intressen.

Dr Zandersson är ganska osympatisk och varken övrig besättning eller jag som läsare känner något större band till honom. Självupptagen förståsigpåare skulle jag kalla honom, därtill något infantil och kverulantiskt lagd. Konstigt nog blir det han som väljs till expeditionens landstigningsperson och som senare också lyckas ta sig in i Chiron. Medelst list och en rymddräkt i plast.

Asteroiden är ett underverk. En kapsel full av människoliknande varelser, nedfrysta i färd genom universum på jakt efter ett nytt hem. Skeppet styrs av robotar och en skeppsdator och när Dr Zandersson väl kommit in får han relativt fria tyglar att se sig omkring och ta del av rymdmänniskornas överlägsna teknologier. Fast det finns ett aber: han får inte ta sig därifrån och han får inte göra något som äventyrar skeppets mål. Kort och gott, han är fången.

Större delen av boken är ett gafflande mellan Dr Zandersson och roboten. Ett ensidigt gafflande, eftersom roboten hyser varken ironi eller fantasi utan endast svarar på direkta frågor. Det är många utläggningar om byråkratins yttersta utpost och liknande mer eller mindre förtäckt samhällskritik i rymdsvid. En smula tröttsamt. Men där finns också passager som är riktigt bra och vackra. Om Lindbohm givit mindre utrymme till samhällskritiken och modifierat det endimensionella hos Dr Zandersson kunde den här boken lyft ordentligt. Nu tar den sig endast stundom, och det är för sällan. Jag har läst ett antal av Lindbohms böcker vid det här laget och lämnas ofta med känslan att ansatsen är bra, men att romanerna inte riktigt tar sig hela vägen fram – kanske främst för att människorna som skildras är för långt utdragna i tangentens riktning för att bli trovärdiga.

Betyg: (2,5 av 5)

Richard Saxon, The Stars Came Down (1964)

Richard Saxon, Mot okända mål [The Stars Came Down] (1976 – B. Wahlströms bokförlag, Kosmos [20]).
Jag brukar inte vara särskilt elak, men detta måste sägas: Mot stjärnornas okända mål är en styggelse till bok. Huvudpersonen verkar lida av megalomani; fullständigt självupptagen och övertygande om sin egen förträfflighet. Därtill lättkränkt och med fascistoida världsherraväldetendenser – eller förlåt, hela universum vill han styra över, fast oklart varför. Kort och gott en karaktär man inte kan känna det minsta sympati för. Dessvärre tror jag att författarens ambition snarare var att teckna ett porträtt om den komplexa förändring en människa står inför när man ser sig som ensam i universum, men resultatet är en person med Napoleonkomplex som man helst skulle vilja skicka till Gulag.

Richard Saxon, The Stars Came Down (1964) | credit ISFDB.

Richard Saxon (pseudonym för Joseph Lawrence Morrissey) är föga känd, med endast ett fåtal titlar utgivna. I denna roman tar han rejält med vatten över sitt huvud och istället för att välja en historia och gräva i den på djupet så ger han sig i kast med att kombinera ett tjog SF-teman i en och samma bok. Här finns:  ’sova flera tusen år och vakna ur kryosömn’, ’vad händer med robotar som utvecklar intelligens?’, lite allmän post-apokalyps, framtida ’jättefantasiunderbara civilisationer’, konstig rymdstrålning som ger honom nya förmågor (och gör honom radioaktiv så att folk som träffar honom dör), osynliga, okända men vänliga intelligenser, telepatiska samtal och telekinesi. Och både elaka och snälla robotar, samt robotkrig – allt på dryga 150 sidor. Jösses!

Som väntat blir det inte gott & blandat av detta, snarare glass med sillsmak toppat med lakrits. Mer än så orkar jag inte skriva – som tur är ligger en bra bok av Clifford D. Simak på nattduksbordet och väntar.

Betyg: (1 av 5 | en bok att undvika)

Richard Saxon, The Stars Came Down (1967) | credit ISFDB.

Spara

Judith Merril [Ed], The Year’s Greatest Science-Fiction and Fantasy (1957)

Judith Merril [Ed], The Year’s Greatest Science-Fiction and Fantasy (1956), cover by Richard Powers.
The best part of being a SF nerd is the joyous feeling you get with new purchases. I rarely buy anything published later than 1980, and have a certain penchant for 1970s SF, both because of the covers (oh, the covers) and the great width of storytelling from that decade. Sometimes I go for a specific title, but occasionally I buy a bundle of books, especially if they are cheap. This ‘go happy’ attitude makes my bookshelves swell at an alarming rate and I have more books than I could possibly read.

SF abounds with anthologies/collections/best of’s – some better than others – and if you are a collector you will soon have plenty of such volumes in your shelf. I think it was the Richard Power cover more than the content that made me start to read the The Year’s Greatest Science-Fiction and Fantasy (published 1957, but summarizing the publications from 1956), but this volume was pretty inspiring once I started to read. There is a certain oldie but goldie tinge to some of the stories, all written at a time when man had not yet put his foot on the Moon; a freer interpretation of what our solar system could house in terms of life and possibilities, with less actual science to compromise the imagination of the authors. That said, this also results in quite predictable stories with ‘the first men on the moon’ or ‘evil alien does evil things until stopped by masculine hero’. If a theme could be applied to this particular volume it would be communication, as the majority of stories in some way or the other relates to how we try, and sometimes fail, to communicate with each other – be it man to man, or man to alien. Given the magnitude of pulp published in the late ‘50s the editor Judith Merril made a good job choosing stories. So good, it seems, that this series continued for more than a decade. I will gladly pick up more issues if I can just to revisit the early days of SF.

Collated rating: 3.15 out of 5 – some highlights, but also several meagre stories

John Bernard Daley, The Man Who Liked Lions – 3 out of 5

Ancient super race with mental powers to subdue men and beasts have a showdown at the zoo. This is the endpoint of a hunt – the tracking down of a renegade – that has taken both the hunted and the hunters through the veils/wheels of time (yes – time machines, naturally). A story that includes elements of van Vogt’s Slan and a slight tinge of the more modern Highlander movie. And it ends, quite surprisingly, in talons and fangs of lions and vultures. John Bernard Daley has only three listed works at ISFDB, all of them short fiction from the second half of the 1950’s.

C. M. Kornbluth, The Cosmic Expense Account – 4.5 out of 5

An absolutely crazy and entertaining short story on two unexpected heroes set to halt an escalating zombie plague: Professor Leuten – the author of Functional Epistemology – and his publisher Mr Norris. This couple despises each other, Professor Leuten because Mr Norris promised him fame (including a cover of Time magazine) he never got, and Mr Norris because Professor Leuten is high strung academic ass. The book they published is of the kind that people buy to look smart, but never reads. Only one person really read it and liked it: Miss Phoebe, an elderly little lady. In doing so, she started to affect the minds of those around her and by the power of Function Epistemology transformed them into mindless, but kind zombies. The kind of zombies that just doesn’t do anything but thinks. Crops rot, or are eaten by rabbits. Houses burn and no one puts the fires out. Society crumbles, zombies starve. The mind plague is spreading outwards 1 km per day and every attempt to stop it only cause more people to be zombiefied. Professor Leuten and Mr Norris want to pay Miss Phoebe a visit and their mutual loathing is their only protection: if they suddenly start to think fondly of each other they know it is Functional Epistemology talking. Using their innermost fears – spiders and rats – and a silly posture on one leg, touching their noses, they have a means to shake the spell away. Beautifully written and mad, this story is great!

Theodore L. Thomas, The Far Look – 2.5 out of 5

Man has finally reached the Moon and established a little mobile observatory, large enough to house two persons. The astronauts are cycled once a month, meaning that each crew stays a long lunar day and a looooong lunar night before being ferried home. But the darkness does something to them and when they return they are transformed, with that Far Look and fine lines around their eyes. A story that doesn’t really puts it all together, where some parts have promise and others not.

E. L. Malpass, When Grandfather Flew to the Moon – 3.5 out of 5

In a remote cabin in 2500 AD, the Griffiths family just install electricity, much to gran’s dismay. Grandpa is an imposing house tyrant, with strong will and strange impulses. Gran is coping, but complaining. The rest of the family isn’t really pictured in any detail, except the young granddaughter who follows gran around at night when she watches the moon go from full, to a sickle and then to disappear. On that very moon is grandpa, after hitching a ride with the spaceship that landed in the field behind the barn. More than verging on the bizarre, Malpass mixes spaceships, strong-headed characters and plot twists freely, all in a very Amish-ish futuristic backwater.

Reginald Bretnor, The Doorstop – 2.5 out of 5

A strange-looking item bought in a flea shop finds it place as a doorstop. But what is this thing, really? It looks ancient, with an aged copper patina – but is it really old?

Silent Brother, Algis Budrys – 3 out of 5

The crew of the first starship expedition just returns to Earth after a jolly in the Alpha Centaury system. Lots of fireworks, hallelujahs and senses of great accomplishments! But not for Harvard Cable. Poor Cable was supposed to go on the expedition, but became crippled in an accident and now sits alone in his apartment brooding dark thoughts. But strange things happen: the crew members become quarantined, the media are not allowed access – is there a space plague? Meanwhile, Cable have unexpected sleepwalking bouts building a strange machine in his cellar. Not a bad story, containing references to the locked-room mystery and a mind-dwelling alien parasite, but could have been longer and more nuanced.

Damon Knight, Stranger Station – 4 out of 5

In this tale, we follow Paul on a mission to Stranger Station, a remote rendezvous point where every year a sole man meets an alien race. His mission is not clear to him and although extremely well paid he has some doubts for what this job will mean for his sanity. The aliens were first observed on the Titan moon and are a horrible sight, nightmarish even. But friendly, it seems. At their first meeting, mankind received a yellow exudate as a gift – a substance that makes humans immortal. And every thirty years a trade meeting occurs – a tête-a-tête between a human and an alien –where a new a batch of yellow precious doses of this elixir is secured.

Isaac Asimov, Each an Explorer – 3.5 out of 5

I would have loved this story 20 years ago; it is very Asimovish. A clever plot revolting around the outcrossing of plants – this time evil mind-bending plants that subjugate intelligent animals to become their involuntary gardeners. It plays with our conception of animals as the top of the food chain, masters of all other creations, and turns it around. The plants happen to be telepathic and the two human explorers get involved in an intergalactic fertilization event and become carriers of evil plant spores. Craftsmanship, yes, good story, yes – but a little too cozy.

Randall Garrett, All About “The Thing” – not graded

A parody in verse. Not really my thing.

Ray Russell, Put Them All Together, They Spell Monster – not graded

Shortened form of an article first published in Playboy on the movie industry’s overtaking of the SF-genre. Not really understandable unless you – unlike me – have all the ‘50s authors, directors and movie titles in living memory.

Robert Nathan, Digging the Weans – 2.5 out of 5

A semi-scholarly argument between different archeology professors on how to interpret the remnants of a long gone culture. Little fragments are unearthed and bits and pieces are used to sketch the lives of the inhabitants of We (inferred from Us) in their old abandoned cities n.yok, Oleens and Chaga’go. Post-apocalyptic musing which probably was more fun to the writer than the reader…

Roger Thorne, Take a Deep Breath – 2 out of 5

Navigator is the worst cigarette on the market, but a new slow hypnotic commercial makes it the hottest brand in town. The alluring method used for advertising Navigator is then expanded to promote a single man for presidency.

Robert Abernathy, Grandma’s Lie Soap- 2.5 out of 5

Old grandma is the matriarch in her little cabin out in woods. She cannot stand lies, and be damned those little rascals that tries to pull her leg – if caught lying she washes their mouths with her lie soap and from that moment on they can say nothing but the truth. The only grandson to escape her punishment grow up to become a city man, a scientist. But science isn’t great – or rather doesn’t turn into profitable products. But when the secret formula of grandma’s lie soap is distilled and added to tooth paste there is money to be made. But what fun is left in a world full of truth?

Mack Reynolds, Compounded Interest- 2.5 out of 5

What would you do if you could travel back in time? Kill Hitler? Save Titanic? Or… maybe just invest your pounds wisely? In this short story a time traveler pops up every 100 years in a Venetian bank, providing advice on how to invest his initial small deposit. Knowing history his money is growing at an exponential rate, until one day when it is time to cash in his fortune.

J. G. Ballard, Prima Belladonna [Vermilion Sands] – 4.5 out of 5

Prima Belladonna is the first of several stories set in Vermilion Sands, a future holiday resort. The main charater makes a living by tending a flower shop with extraordinary singing flowers. Tuned using an Arachnid orchid, these potted plants can be trained to sing everything from Bethoven to jazz. Our dear shop proprietor adjusts the chemicals soaking the plants’ roots to keep them happy, but most of all he struggles with the very diva orchid set in her bolted vault clouded in a chemical fog. In an apartment across the street a golden skinned girl  with insects eyes moves in; a singer whose voice similar to the orchid’s can make wonders happens. It is close to a masterpiece – escpecially in comparison to some of the admittedly rather mediocre stories in this collection – and depicts a decadent, but slow life where people drink, play board games and attend parties. The shop ownder and the insect-eyed woman have a sort of affair, but it is clear that it is more on her terms than his. And likely part of the reason it happens in the first place is because of her interest in the singing flower. I need to read more Ballard.

Theodore Sturgeon, The Other Man- 4 out 5

The longest story in the collection, and from an author that with time rose to the Parnassus of SF writers. Although nicely written and interesting, my interest in the story waxed and waned; perhaps I was too tired when reading it. The premise, at least is interesting: what substance is our personality, and how can it change? The story is centered around Fred, a famous psychologist, his former wife Osa and her new man Newell – who is the patient whose personality is up for scrutiny. Dr Fred has a psychostat, a machine that can tune in to a specific part of the personality spectrum, opening the possibility to investigate – and treat – different parts of the psyche. It is sort of like operating the mind of a person with an old-fashioned radio, turning the knob to the right frequency and than set to work.

In this case the unpleasant, malign personality of the patient boils down to a suppressed twin personality locked in the inner vaults of the brain. A Siamese twin of the mind, and the struggles caused by this multi-personality creates a living man with a single-minded careless and evil personality. But how to treat not only one, but two minds at the same time – and withhold professional morality when all you want is to get back to your former wife? The story oozes of early psychology science and uses this to also explore the relationships between the three main characters. It can be read for free here.

Garson Kanin, The Damnedest Thing – 3 out of 5

A corpse comes to life while the undertaker is preparing it for the funeral. Its final wish is to scale down the costs for the cermony, but what will the undertaker’s wife say?

Zenna Henderson, Anything Box – 3 out 5

A warm ending of the volume, with a story about a teacher and a very special pupil, Sue-lynn with her Anything Box – an invisible box that if your peer into will fill you with your heart’s desires.

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Arthur C. Clarke är klassiker, en av de allra mest välkända SF-författarna. Och visst tål han att läsas – han har ett gott handlag och är som bäst när han kombinerar en detaljrik men trovärdig teknisk skildring med hisnande perspektiv, gärna så kallade turning points för mänskligheten. Allra mest känd är de mystiska monoliterna från 2001 – En rymdodyssé, kvarlämnade som vaktposter av en okänd civilisation. Både filmen och boken blev internationella succéer. Dessa byggde i sin tur på novellen Vaktposten (1951), vilken också ingår i antologin Mörkret mur och andra noveller. Omslaget är charmigt i sin daterade ocharmighet: en bajsbrun botten överlagd med en pixlad bild av herr Clarke, lite grann åt frimärkshållet om ni förstår vad jag menar. Han ser inte så spännande ut – liknar mest en kamrer på ett statligt verk anno 1970. Men innehållet är bra – ett knippe noveller i urval av Sam J. Lundwall, med spännvidd från stora delar av Clarkes karriär.

De tre bästa novellerna i samlingen är Mörkrets mur, Vaktposten och Möte med Medusa – alla tre i något längre format, om än fortfarande relativt korta. Clarke lyckas i dessa texter bygga historier som tittar både bakåt och framåt och alla tre inbegriper också möten med med främmande kulturer/oförklarliga fenomen. Såtillvida är det SF av klassiskt snitt – klangbotten i verkligheten och parabel mot framtiden; bra, men kanske lite safe.

Sammantaget får antologin klart godkänt – samlat betyg: 3,5 av 5

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Mörkrets mur [Wall of Darkness – 1949] – Betyg: 4 av 5

Historien utspelar sig i ett universum med endast en sol och en planet. Samma sida av planeten är ständigt vänd mot solen, så på den ljusa sidan går solen aldrig ner medan den mörka är evigt svart. Mänskligheten bebor gränslandet mellan mörker och ljus där tillvaron trots allt är riktigt dräglig. Allt vore frid och fröjd om det inte var för Muren. Denna mur går som ett band runt planeten, skär genom hav och klättrar över berg. Den är mörk och tycks absorbera allt ljus i sin sträckning – och den är hög, sträcker sig hundratals meter mot himlen. Kort sagt, en mur som inte kan klättras över, som innesluter människorna.

På väg till universitetet viker unge Shervane av från farleden och tar sig fram till muren. Detta möte släpper honom inte och många år senare som rik medelålders man bestämmer han sig för att bygga en ramp för att ta sig upp och se vad som finns på andra sidan. Efter sju års byggnation kommer då dagen när han till sist kan ta sig upp och promenera till andra sidan. Men vad som till slut möter honom är återkomsten till ursprungspunkten – all förflyttning leder honom tillbaka till där han startade.

Det är en fin berättelse, med pojken som växer upp men vars dröm ändock består. En mystisk berättelse utan egentliga svar. Den har också gett upphov till diskussioner om Möbiusband som förklaringsmodell för förflyttningar i flera dimensioner.

Återförening [Reunion – 1971] – Betyg: 2 av 5

En två sidor lång lustifikation, tänkt att vara tankeväckande – ni vet en sådan där berättelse där sista meningen ställer allt på ända. Jag är inte jätteförtjust i det formatet, men visst lyckas ändå Clarke i sin ansats i detta korta verk när människorna på Jorden skall återförenas med sina rymdfarande kusiner som varit på vift sedan dinosauriernas tidsålder.

Korståg [Crusade – 1968] – Betyg: 3 av 5

Tänk er en iskall gasplanet, på drift mellan två galaxer. Inget solljus, men massa flytande helium. Trots den till synes karga miljön finns här liv i form av en datorcivilisation. Här finns nämligen ideala förhållanden (säger Clarke) för elektronisk kommunikation utan värmeförluster – hela världen är som en superserver nedsänkt i en supraledare. Men planeten är dömd att på sikt närma sig en galax och värmen från mötande solar – och därigenom hotas dess existens. Prober skickas ut mot galaxerna för att utröna om det kan finnas liv trots värmen. Ett klassiskt omvänt perspektiv.

Arthur C. Clarke, The Other Side of the Sky (1968), cover by Rob Coruzio | credit ISFDB.

Överlägsen seger [Superiority – 1951] – Betyg: 3 av 5

En amirals bekännelser från fängelset till varför rymdkriget förlorades. Svaret är: de var för överlägsna, vilket gjorde tilltron för stark på den egna förmågan. På grund utav teknologisk edge skulle de kunna utveckla än mer avancerade vapen. Vapen som skulle knäcka fienden utan att dra med sig stora förluster på den egna sidan. Ganska ljummen historia, snabbt bortglömd om än hantverksmässigt skriven.

Vaktposten [The Sentinel – 1951] – Betyg 4,5 av 5

Ett riktigt månäventyr – det är kul! Förgrundsberättelse till 2001 – En rymdodyssé och en av Clarkes mest berömda noveller. Jag får även vibbar av SOS från törstens hav av denna novell. Nu var det förvisso år och dar sedan jag läste den, men jag minns beskrivningarna av månens sandöknar, stora som havsbottnar, med flikiga bergstoppar fulla med kratrar. Och det tunna lager av teknik som är skillnaden mellan liv och död. I den här historien följer vi en expedition på rutinuppdrag – samla sten, göra mätningar, ja det vanliga. Men så plötsligt ser en av deltagarna en reflektion från ett berg, en liten formation som i kikaren ser annorlunda ut – tillräckligt avvikande för att ligga till grund för en månvandringsupptäckarfärd. Naturligtvis är det en kvarlämnad artefakt från en annan rymdfarande civilisation. Inte en mäktigt monolit som i Clarkes uppföljande rymdepos, men en abstrakt artefakt som i ett slag förändrar mänsklighetens syn på sig själva: vi är inte ensamma. Sådant är Clarke bra på.

Till bristningsgränsen [Breaking Strain – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Två ensamma män i ett fraktfartyg på väg till Venus. Ett rutinuppdrag. Men plötsligt händer det oförutsedda: en liten rymdmeteorit slår hål på syrgastanken och luften sipprar ut. Kvar blir endast luft för 20 dagar, men den återstående färden är beräknad till 30 dagar. Vad händer när dödsdomen är förkunnad, hur förvandlas man? Fernissan krackelerar, men kanske finns ändå en inre kompass som håller uppe moralen. Men… om det bara fanns en person då borde luften räcka hela vägen…

Rapport om tredje planeten [Report on Planet Three – 1972] – Betyg: 3 av 5

Återigen en novell om det omvända perspektivet. Istället för spekulationer om liv på Mars – ett klassiskt ämne under 1930- till 1960-talen – så berättar Clarke om marsianernas spekulationer om eventuellt liv på Jorden, eller den tredje planeten som den omnämns i det enda kvarvarande dokument som har återfunnits i ruinerna av marsianernas civilisation.

Stranden [Transience – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Vågen spolar alltid bort spåren i sanden, tills den dag de inte längre finns några spår för vågen att sudda ut. I den här korta texten använder Clarke tidvattenvågornas obeveklighet och barnens tidlösa fascination för strandlek till att teckna en kondenserad sammanfattning över mänsklighetens uppgång och fall. Så länge det finns barn finns det fotspår i sanden. Vacker, men kort.

Stjärnan [The Star – 1956] – Betyg: 4 av 5

Här möts kristendomen och astronomin, supernovor och stjärnan över Betlehem. Belönad med Hugo för Best Short Story.

Möte med medusa [A Meeting With Medusa – 1971] – Betyg: 4 av 5

Hinderbergs luftfärd sammanflätas i den här historien med framtidens rymdexploatering. Med ett tematiskt grepp från höjdpunkt till fall (bokstavligen krasch) och sedan revansch berättas om en kapten som blir den som slutligen skall knäcka Jupiters gåta. Med en atomdriven luftgondol ger han sig ner i gasjättens inre och möter en ny värld och fantastiska rymdvarelser. Detta är Clarke i sitt esse. Tekniskt bevandrat utan att vara konstlat. Svirlande fantasifullt och storslaget. Hade gärna sett att han utökat denna novell till en fullängdsroman.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983)

Jack Vance, Cugels saga [Cugel’s Saga] (1986 – Delta Science Fiction [187])

På Cugels tid har solen åldrats till en röd, nyckfull, nästan levande gestalt. Den är trött, blinkar till ibland och bidrar till en allmän undergångsstämning. Jordens befolkning har även den förändrats med tiden, eller snarare sjunkit ner i en mångfacetterad brokig medeltidsartad värld där vetenskapen ersatts av magi. I denna agrara fantasivärld traskar Cugel runt, ständigt på jakt efter nya pengar och förlustelser. Genom ett (välförtjänt?) spratt av den skrattande trollkarlen Iucounu har Cugel medelst demon transporterats bort från hans hem i Almeri till fjärran stränder och okänt land. Boken är sagan om hans resa hem, och hans önskan att hämnas oförrätten.

Och det är en mustig saga, skriven av en Jack Vance i högform. Det är sprittande galet, stundtals genialt fantasifullt – och framförallt underhållande. Cugel är en blandning av skälmsk småfifflare och gentleman, en sol-och-vårare med fina vanor. Hans personlighet gör också att resan är ständiga pendlingar mellan uppgång och fall. Genom list, ränker och framfusighet undslipper han diverse givna dödsfällor, oftast glatt visslande med en stulen pung terciner i bältet, för att i nästa ögonblick mer eller mindre rättmätigt bli av med pengarna och fly hals över huvud mot nya destinationer. Kort och gott: han är en charmig vandrande katastrof.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Boken rymmer ingen större livsvisdom. Inga underliggande filosofiska spörsmål eller rotande i för mänskligheten brännande frågor. På sätt och vis är det befriande för det tillåter Vance att spinna sina historier som ett knippe lustifikationer, löst sammansatta i ramberättelsen om resan. Egentligen skiljer sig inte detta så värst från Vances övriga verk; det är snarare skrivlusta och ordvrängeri än viljan att analysera sin samtid som driver hans författargärning. Men jag är svag för hans stil, dras lätt med i absurditeterna och somnar med ett leende på läpparna när jag lägger ifrån mig hans böcker på nattduksbordet.

Cugels saga bygger tillsammans med Den döende Jorden och ett antal kortare noveller ett större epos om den yttersta tiden, och den förra börjar ungefär där den senare slutar. Båda är väl värda att läsa, särskilt om man uppskattar mer än en nypa fantasy och humor – ett sätt att skriva som senare plockats upp av bland annat Terry Pratchett och J. K. Rowling (och för all del även av Michael Moorcock, med då kanske mer influenserna av en civilisation i sakta förfall). Förutom inslagen av magi inbegriper handlingen både levande och döda demoner, bevingade pelgraner med vassa näbbar och diverse fabelkreatur. Dock tar dessa inte över, utan det är kring Cugels persona som boken kretsar och hans spetsfundiga överlevnadsförmåga i en okänd och inte alltför vänligt sinnad värld. Vance har en unik förmåga att förnya berättelsen även om de olika kapitlen egentligen alla följer samma mönster: Cugel anländer till en ny ort, gör grand entré följt av snöplig sorti. Bidragande till detta är Vance uppenbara etnologiska faiblesse, där varje ort är som en egen konklav, med sina egna egenheter och kultur. Och han är en mästare att ge folk, fä och orter trovärdiga namn.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Som vanligt i Vances böcker är det en mansdominerad historia. Så här på slutet av boken kan jag inte påminna mig något endaste utpräglat kvinnoporträtt; däremot finns där 17 jungfrur som Cugel sätts att vakta (och varav endast tre är jungfrur när Cugel så småningom blir avslöjad), en demon i kvinnogestalt som äter upp medpassagerare på ett flygande skepp, samt åtskilda grötkokande hustrur i ensliga stugor.

Och hur går det då för Cugel? Det vet jag, men det tänker jag inte avslöja för er…

Betyg: (4 av 5 | riktigt bra)