Jack Vance – ett axplock

Jack Vance, Big Planet. Cover by Vincent di Fate

Vi har alla några författare som kittlar lite extra. En av mina är Jack Vance. När han är i bra form så är han lysande: en lekfull ordvrängare med ett aldrig sinande menageri av fantasifulla karaktärer, färger och dofter. När han är i dålig form är det fortfarande underhållande, om än betydligt mindre engagerande.

Som SF-författare har han sin egen nisch, präglat av en drift att beskriva så många absurditeter och kulturer som möjligt. Skrivglädjen är påtaglig, men ramberättelsen enkel och återkommande: en resenär/upptäckare/hjälte, ofta strandsatt långt från hemplaneten, på äventyr i fantasirika världar i universums utkanter. I de berättelserna är det antingen rader av isolerade och besynnerliga befolkningar på en och samma planet eller dito på olika planeter – i båda fallen med sekter eller folkslag som flytt andra planeter och utvecklat nya särarter. När han är bäst begränsar han omfånget till en bok, eller skriver löst sammanhängande böcker kring ett tema – som exempelvis Den döende jorden (1950) och Cugels saga (1983) om livet på jorden vid solens sista svaga strålar, då magin återvänt. Dock är hans produktion späckad med serier om tre, fyra och till och med fem böcker (som serierna Planet of Adventure eller Demon Princes) och då tappar historien lätt bort sig i katalogen av etnografiska utsvävningar i text och i hans karakteristiska fotnoter.

Genom en riktad investering har jag lyckats lägga vantarna på en större mängd Jack Vance-böcker från DAW, ACE och Coronet. Bara omslagen är anledning till att bli tårögd av lycka – raden av bokryggar ger mig en inre frid närhelst jag passerar stringhyllan i vardagsrummet. Om ändå resten av familjen och bekantskapskretsen förstod den känslan.

Nedan kommer några korta reflektioner från den senaste Vance-läsningen.

Big Planet – Big Planet (1957), Showboat World (1975)

Dessa båda böcker delar egentligen ingenting annat än att de utspelar sig på samma planet: Big Planet. Denna jätte till planet är i sig en anomali: gigantisk i storlek, men uppbyggd av en myriad av särpräglade kulturer, var och en mer besynnerlig än den andra. Diversiteten är på Vance-vis en extrapolering in absurdum, där de små samhällena startats av olika frihetstörstande migranter som brutit sig loss från hegemonin i det terranska planetsamväldet men sedan utvecklats i isolering till bisarra kulturer. Reser man några mil hoppar man från amazoner till jordbrukare, eller från slavdrivande nomader till hedonistiska kommunister. Gemensamt för kulturerna är bristen på metaller; betalning sker i små gryn av järn och ett svärd är en rikedom. På detta vis kombineras en rymdfarande ramberättelse med en bisarr fantasypräglad världsbild.

Jack Vance, Big Planet. Cover by Vincent di Fate

Av de båda är Big Planet (1957) den enklaste berättelsen. Tidstypisk i äventyrsformen, med en hjälte från jorden som kraschlandar med sitt rymdskepp men som under sin resa tvärs över kontinenten inte bara undkommer diverse faror utan också lyckas nedkämpa en konspiratorisk gryende diktator i vardande. Likheten med Planet of Adventure-serien är slående, men ändock finns här anledning att roas av det etnografiska smörgåsbordet och den anande förekomsten av förrädare i kretsen av resenärer. En bok som rekommenderas främst för den som har barnasinnet kvar och som kan ha överseende med en bristande ramberättelse.

Betyg: 3 av 5

Jack Vance, Showboat World. Cover by Jim Burns

Showboat World (1975) däremot är Jack Vance i högform: färgstark, omtumlande och humoristisk. Vi är återigen på Big Planet, men handlingen kretsar kring livet på en omkringresande teaterbåt styrd av kaptenen Apollon Zamp. Teater skall tolkas brett i det här sammanhanget; det är mer en blandning av akrobatik, nycirkus och gycklande – spetsat med äventyr och flärdfullt ljugande. (Som parentes kan nämnas att President Trump – ironiskt nog – kallade den sparkade FBI-chefen Comey för en ’showboat’ i samband med att han sparkade densamme för att ha kommit för nära i sin jakt på ryskt-trumpskt vänslande). Dessa flytande teatrar seglar upp och ner för floden och i varje hamn sätter de upp sina föreställningar. Men eftersom Big Planet är en kakafoni av kulturer måste kaptenen ständigt anpassa uttryck efter vilken stad man befinner sig i. I vissa städer betraktas det som förolämpande att visa nyckelbenet, i andra att ha på sig färgen gult – en pikant balansgång. Berättelsen finner sin näring i konflikten mellan Appolon Zamp och den konkurrerande kaptenen Garth Asgale, var och en med flera rävar bakom öronen. Alla medel är tillåtna och trots att tonen är jovialisk är kampen dem sinsemellan utan pardon. Dialogen är typisk Vance; ordvrängande, tungvrickande men också otroligt underhållande! Det engelska språket är rikt, och Jack Vance frossar i sällan använda verb och adjektiv. Handlingen är mindre viktigt. Här finns förvisso en tävling med stort hägrande pris, dessutom en mystisk svårflörtad kvinna, men det är den omtumlande resan och ekvilibristiska inramningen som gör berättelsen. En till största delen humoristisk upplevelse.

Betyg: 4 av 5.

Durdane –  The Anome (1973), The Brave Free Men (1973),  The Asutra (1974).

Det är svårt att ge en kort beskrivning av det här bokverket för den liksom evolverar fram bok för bok. Frågan är om Vance själv hade tänkt ut slutet på serien när han skrivit klart första delen. I The Anome följer vi Gastel Etzwane under uppväxten, från liten pojke i en strikt religiös enklav till ung man i frihet. Varje människa har sin roll, hårt styrd av samhället och kontrollerad genom en torques – en styv halsring – med färger som talar om yrke och hemvist. Halsringen är dessutom försedd med en sprängladdning som kan detoneras och då dekapitera bäraren. Landet är löst sammansatt av olika enklaver med olika kulturer och regler, där straff regleras av the faceless man – the Anome. På så vis kan ett feodalt och repressivt system vidmakthållas trots de stora sociala och kulturella skillnaderna mellan kulturerna. Gastel Etzwane lyckas fly under den religiösa initieringen till vuxendomen och större delen av boken handlar om hans resa och vedermödor tills ett liv som kringresande musiker. I The Brave Free Men står landet Durdane inför en invasion av rogushkoi, ett slags människoliknande aggressiva varelser med svärd som plundrar byarna och för bort alla kvinnor. Gastel lyckas genom en rad manövrar identifiera vem som är Anome och tar över hans roll. Genom sitt nya ämbete styr han upp försvaret mot invasionsstyrkan och sakta men säkert slås de tillbaka – för att försvinna i ett rymdskepp. Det visar sig att rogushkoi styrs av en parasitisk livsform, som grodyngel med långa tentakler som integreras med värdens nervsystem. Tredje boken tar upp jakten på dessa varelser, först i en annan del av världen men senare också på deras hemplanet. I bakgrunden finns också en medlem av historiska institutet från jorden som opererar inkognito.

I mitt tycke är den första delen bäst. Skildringen av livet och den fatalitet som infaller närhelst en osynlig hand kan ända ens liv är fantasieggande och unik. Den andra delen har sina poänger, men även om det är kul med stridsscener är det inte alltid övertygande med hur en ensam person på ett sådant övergripande sätt kan ta över och styra ett rike helt utan förförståelse eller erfarenhet. Tredje delen har en starkare humoristisk ådra och lyckas trots att den är utdragen i tangentens riktning ändå att knyta ihop säcken för serien.

Betyg: 3,75 av 5

The Dragon Masters (1962)

Jack Vance, The Dragon Masters

Det här är en pärla! Återigen en typisk Jack Vance-miljö med en fantasy-artad medeltida värld vid universums kant där civilisationen regredierat från stjärnfarande till feodalsamhälle. Mänskligheten finns kvar i två små fickor, i var sin dalgång, med två ledare som ligger i luven på varandra, både nu och historiskt. Legenden gör gällande att den ena ledarens anfader en gång räddade planeten från invasion från rymden; med en blandning av hjältemod och list. Och här finns drakar! Olika drakar framodlade med olika egenskaper, allt från snabbhet till maximal styrka – och med namn som termagants, juggers, long-horned murderers och blue horrors. Konflikten mellan dalgångarna är på väg att kulminera och skärmytslingar med drakar planeras. Samtidigt finns en annalkande fara från rymden med en ny invasionsstyrka i antågande – i syfte att fånga befolkningen som genpool till avel. Det finns gott om tvära kast i handlingen och kontraster mellan planetbefolkningen och rymdfolket; varandras motsatser. Krydda det med strider mellan drakar och rymdskepp och ni har en smakrik karamell. I bakgrunden finns också de mystiska ’sacerdotes’ – en gömd kultur med sanningssägande människor. Dessa lever nakna i grottor och skrider fram tillsynes oberörda av de andra människornas förehavande, som om resten av mänskligheten endast är en parentes. Novellen belönades med Hugo Award för Short Fiction år 1962.

Betyg: 4,5 av 5.

Spara

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983)

Jack Vance, Cugels saga [Cugel’s Saga] (1986 – Delta Science Fiction [187])

På Cugels tid har solen åldrats till en röd, nyckfull, nästan levande gestalt. Den är trött, blinkar till ibland och bidrar till en allmän undergångsstämning. Jordens befolkning har även den förändrats med tiden, eller snarare sjunkit ner i en mångfacetterad brokig medeltidsartad värld där vetenskapen ersatts av magi. I denna agrara fantasivärld traskar Cugel runt, ständigt på jakt efter nya pengar och förlustelser. Genom ett (välförtjänt?) spratt av den skrattande trollkarlen Iucounu har Cugel medelst demon transporterats bort från hans hem i Almeri till fjärran stränder och okänt land. Boken är sagan om hans resa hem, och hans önskan att hämnas oförrätten.

Och det är en mustig saga, skriven av en Jack Vance i högform. Det är sprittande galet, stundtals genialt fantasifullt – och framförallt underhållande. Cugel är en blandning av skälmsk småfifflare och gentleman, en sol-och-vårare med fina vanor. Hans personlighet gör också att resan är ständiga pendlingar mellan uppgång och fall. Genom list, ränker och framfusighet undslipper han diverse givna dödsfällor, oftast glatt visslande med en stulen pung terciner i bältet, för att i nästa ögonblick mer eller mindre rättmätigt bli av med pengarna och fly hals över huvud mot nya destinationer. Kort och gott: han är en charmig vandrande katastrof.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Boken rymmer ingen större livsvisdom. Inga underliggande filosofiska spörsmål eller rotande i för mänskligheten brännande frågor. På sätt och vis är det befriande för det tillåter Vance att spinna sina historier som ett knippe lustifikationer, löst sammansatta i ramberättelsen om resan. Egentligen skiljer sig inte detta så värst från Vances övriga verk; det är snarare skrivlusta och ordvrängeri än viljan att analysera sin samtid som driver hans författargärning. Men jag är svag för hans stil, dras lätt med i absurditeterna och somnar med ett leende på läpparna när jag lägger ifrån mig hans böcker på nattduksbordet.

Cugels saga bygger tillsammans med Den döende Jorden och ett antal kortare noveller ett större epos om den yttersta tiden, och den förra börjar ungefär där den senare slutar. Båda är väl värda att läsa, särskilt om man uppskattar mer än en nypa fantasy och humor – ett sätt att skriva som senare plockats upp av bland annat Terry Pratchett och J. K. Rowling (och för all del även av Michael Moorcock, med då kanske mer influenserna av en civilisation i sakta förfall). Förutom inslagen av magi inbegriper handlingen både levande och döda demoner, bevingade pelgraner med vassa näbbar och diverse fabelkreatur. Dock tar dessa inte över, utan det är kring Cugels persona som boken kretsar och hans spetsfundiga överlevnadsförmåga i en okänd och inte alltför vänligt sinnad värld. Vance har en unik förmåga att förnya berättelsen även om de olika kapitlen egentligen alla följer samma mönster: Cugel anländer till en ny ort, gör grand entré följt av snöplig sorti. Bidragande till detta är Vance uppenbara etnologiska faiblesse, där varje ort är som en egen konklav, med sina egna egenheter och kultur. Och han är en mästare att ge folk, fä och orter trovärdiga namn.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Som vanligt i Vances böcker är det en mansdominerad historia. Så här på slutet av boken kan jag inte påminna mig något endaste utpräglat kvinnoporträtt; däremot finns där 17 jungfrur som Cugel sätts att vakta (och varav endast tre är jungfrur när Cugel så småningom blir avslöjad), en demon i kvinnogestalt som äter upp medpassagerare på ett flygande skepp, samt åtskilda grötkokande hustrur i ensliga stugor.

Och hur går det då för Cugel? Det vet jag, men det tänker jag inte avslöja för er…

Betyg: (4 av 5 | riktigt bra)

 

Jack Vance, The Many Worlds of Magnus Ridolph (1966)

Jack Vance, The Many Worlds of Magnus Ridolph (1980 – DAW books [381]).
Oops, I did it again! Unconsciously my hand picked yet another Jack Vance book from the shelf, despite that I had solemnly swore to put him on hold. Well, so much for promises…

The 1980 DAW edition of The Many Worlds of Magnus Ridolph contains a total of eight short stories/novelettes, written in the late 1940s and 1950s. (In parenthesis, this is two more than in the first edition from 1966 and two less than in the 1984 “complete” Magnus Ridolph edition.) And as the title suggests each story retells a separate planetary adventure of the talented Magnus Ridolph, investigator extra ordinaire.

They have a similar template: Magnus Ridolph is asked to solve a peculiar case/situation, most often involving the types of problems that arise when alien wildlife/civilization/culture interfere with human interests. In the process he almost invariably crosses/double-crosses the bad guys (there is always at least one of those) in a most spectacular way, and leaves the planet with a considerable sum in his pockets (only to loose it in a bad investment somewhere else). As a reader you know what you get.

Three stories from this volume were included in the collection The Worlds of Jack Vance that I read a few months back (namely: The Kokod Warriors, The King of Thieves, and Coup de Grace) and they are shortly reviewed here. Of the remaining five, Magnus Ridolph deals with murderous and indestructible crop-eating aliens (The Howling Bounders); frames a murderer on the backwater planet Sclerotto (The Unspeakable McInch); clears a tourist facility from a sudden onslaught of ferocious gorillas, swooping dragons, and carnivorous crabs (The Spa of the Stars); interacts with mutated intelligent sardines (The Sub-Standard Sardines); lights up a nova and solves the enigma of periodic disappearance of anaeorobic aliens on Jexjeka (To B or Not to C or to D).

Maybe it is just me, but I think this is great entertainment. Seriously who can say no to fun, intelligent and rapid puzzles, set in fantasy worlds populated with bizarre creatures, and seasoned with witty dialogue? If you like Lucky Luke, P. G. Woodhouse and the Muppet Show all mixed in a bowl, well then this is the thing for you.

  • The Kokod Warriors (1952)
  • The Unspeakable McInch (1948)
  • The Howling Bounders (1949)
  • The King of Thieves (1949)
  • The Spa of the Stars (1950)
  • Coup de Grace (1958)
  • The Sub-Standard Sardines (1949)
  • To B or Not to C or to D (1950)

(4 out of 5)

Jack Vance, The Palace of Love (1967)

Jack Vance, The Palace of Love (1979 – DAW books [325]).
Having read close to ten Jack Vance books the last year I am close to getting a Vance overdose. And that’s a pity, because I like his rich universe filled with wonders. But there is just so much wonders one can take before being overwhelmed. Hence, I cannot really muster the spirit to report the Palace of Love other than in an offhandedly-short review.

It is the third of five books in the Demon Princes series and it pretty much follows the template of the earlier books: Kirth Gersen gets a lead to where a Demon Prince may be hiding and use all his smartness to get there and tick off one of his the archenemies. In this case the prince is Viole Falushe, known for his lusty hunger for pleasures and his Palace of Love where all things mortal can happen. A palace for the flesh and the sins.

The book is executed in traditional Vance style, filled with seldom used but lovely words. It is musty, rich and flamboyant – but also somehow give the impression of having been written with his left hand while his right hand was busy playing tennis. Simply, it doesn’t really come across as a genuinely wholehearted story. There is some sloppiness I cannot understand, for instance why he wanders away from the alien-breed origins of the Demon Princes and instead plant a story of a bullying boy turned maniac.

Moreover, our angry hero doesn’t really seem that angry anymore, just stubborn and single minded. Despite being awfully rich after the bank swindle in the last book he continues his quest, and in so doing also turn two beautiful women down – one in the beginning of the book and one in the end – both that wants to follow him on his travel. But he does kill Falushe. In style.

I probably should take a Vance break now. Probably, but perhaps not likely.

(2.5 out of 5 | sometimes wordsmithery isn’t enough)

Jack Vance, The Palace of Love (1968) cover by Richard Weaver
Jack Vance, The Palace of Love (1968) cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Jack Vance, The Palace of Love (1967) cover by Richard Powers
Jack Vance, The Palace of Love (1967) cover by Richard Powers | credit ISFDB.

Jack Vance, The Killing Machine (1964)

Jack Vance, The Killing Machine (1964 - Berkley Medallion Books) cover by Richard Powers.
Jack Vance, The Killing Machine (1964 – Berkley Medallion Books) cover by Richard Powers.

Time for The Killing Machine, number two in Jack Vance’s Demon Princes series. The gallant hero in this space-fantasy saga is Kirth Gersen, a man whose life is devoted to track down and kill the five Demon Princes responsible for the annihilation of his home planet.

In the previous book, Gersen successfully found and killed Malagate the Woe, but is now without any leads to the whereabouts of the other four alien, but humanoid Demon Princes. To have something to do other than loitering around in space harbors, Gersen accepts an offer to serve as weasel in the Beyond and track down a traitor of the Oikumene. This mission by coincidence leads him to a trail of Kokor Hekkus, the notoriously cruel Demon Prince known for his extravagant pleasures in combining machines in the torturing and killing of people.

But Kokor Hekkus is not an easy man to find, as there is no information about either his looks or his home. Gersen gets a little bit closer by investigating the kidnappings of a large range of wealthy citizens. By following the money, he finds clues about Kokor’s home planet – Thamber. However, Thamber is a lost planet, known only in childhood stories and poems.

Set a course from the old Dog Star

A point to the north of Achernar;

Sleight your ship to the verge extreme

And dead ahead shines Thamber’s gleam.

Gersen’s ticket to Thamber involves the construction of a giant killing machine in the form of centipede – commissioned by Kokor Hekkus – and the help of Alusz Iphigenia, an original inhabitant of Thamber that Gersen releases from the debtors of Interchange. Once on Thamber, it remains to Gersen to find and kill Kokor – in a forgotten world full of beasts and angry people.

Jack Vance likes his heroes and provide them with both mental and physical skills, including surprisingly good proves of martial arts. Kirth Gersen is no objection to this pattern, but in this second book we get to experience some levels of doubts in the main character, which I find refreshing. Otherwise, Vance writes a fantastic flowing prose, with colorful and imaginative worlds and creatures. I am saving the last three books on the shelf until the autumn, so that I have something to look forward to. Kind of when you put a good vintage wine in the cellar for a special occasion.

On a final note: for once I seem to have procured a first edition – and with a cover of Richard Powers. I am pleased.

Jack Vance, The Killing Machine (1967) cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Jack Vance, The Killing Machine (1967) cover by Richard Weaver | credit ISFDB. Killer centipede with LP eyes – something to haunt you in your dreams.

Jack Vance, La machine à tuer [The Killing Machine] (1969) cover by Ed Emshwiller | credit ISFDB.
Jack Vance, La machine à tuer [The Killing Machine] (1969) cover by Ed Emshwiller | credit ISFDB.
Jack Vance, De Moordmachine [The Killing Machine] (1970) cover by Robert Ebell and Ruurd Groot | credit ISFDB.
Jack Vance, De Moordmachine [The Killing Machine] (1970) cover by Robert Ebell and Ruurd Groot | credit ISFDB. Killer centipede – or, no, is must be a killer centiarma! Or perhaps Hallicugenia?

Jack Vance, The Killing Machine (1978) cover by Gino D'Achille | credit ISFDB.
Jack Vance, The Killing Machine (1978) cover by Gino D’Achille | credit ISFDB. Good dog, sit.
Jack Vance, The Killing Machine (1980) | credit ISFDB.
Jack Vance, The Killing Machine (1980) | credit ISFDB. Cool alien! Gecko hands, ridged back, lots of horns and a giant Chinese dragon eye – all the things you want your alien to posses.
Jack Vance, The Killing Machine (1988) cover by Chris Foss | credit ISFDB.
Jack Vance, The Killing Machine (1988) cover by Chris Foss | credit ISFDB. A rather typical 1980s cover based on the colours and the big machines – but I like.

Jack Vance, The Pnume (1970)

Jack Vance, Pnumerna [The Pnume] (1986 - Nova Science Fiction Pocket [29]) uncredited cover.
Jack Vance, Pnumerna [The Pnume] (1986 – Nova Science Fiction Pocket [29]),  cover by H.R van Dongen.
Allt har ett slut, så även serien Planet of Adventure av Jack Vance. Det har varit en trevlig och fartfylld läsning genom fyra böcker och det är med visst vemod jag nu lägger ifrån mig Pnumerna, den sista av fyra böcker i serien. Den gode Vance lyckas hålla lågan uppe ända till slutet.

De första tre böckerna hittar ni här, här och här. I korthet handlar sviten om jordbon Adam Reith som strandat på den avlägsna planeten Tschai och hans strävan att hitta ett sätt att ta sig hem. Tschai bebos av en rad olika stjärnfarande varelser – chascher, wankher, dirdirer och pnumer – vilka sedan långt tid står i konflikt med varandra. På ett näst intill magnetiskt sätt hamnar Reith gång på gång i händelsernas centrum och tröskar sig fram som en omvälvande geopolitisk kraft som för alltid förändrar de olika rasernas sätt att hantera varandra och alla de människor som också bor på Tschai (ditflyttade av dirdirerna för tusentals år sedan). Han har fått människorna att störta chascherna, han har fått wankherna att kasta ut wankmännen, han har gått levande ur dirdirernas människojakter.

Hur går det då för vår hjälte Adam Reith i fjärde boken? Boken börjar med att han blir kidnappad av pnumerna – Tschais ursprungliga invånare. Pnumerna bor i grottsystem i jorden och betraktar livet på ytan som något av ett skådespel. Pnumerna samlar på historien, antecknar och bevarar allt. De har ett museum kallat Evigheten, dit Adam Reith skall föras för att bli förvandlad till en bildstod. Dock, på vägen dit lyckas Reith fly från sina kidnappare och tar sig genom en rad äventyr ut på jordytan igen, tillsammans med en pnumkvinna. Tillsammans reser de genom Tschais länder, helat tiden jagade av pnumerna. Boken slutar med att Adam Reith återförenas med sina vänner Traz och Anacho som har slutfört bygget av rymdskeppet. Tillsammans lämnar de Tschai med sikte mot jorden. Ett ganska abrupt slut, kan tilläggas.

Jack Vance är en riktigt bra författare och förvånansvärt okänd i Sverige, trots att vi som befolkning är storkonsumenter av fantasy och SF. Förhoppningsvis kan det bli ändring på detta, inte minst om någon av hans böcker blir till spelfilm.

Over and out – tack Jack.

Jack Vance, The Pnume (176) cover by Peter Goodfellow.
Jack Vance, The Pnume (176) cover by Peter Goodfellow.

Jack Vance, Fuga di Tschai [The Pnume] (1971) cover by Karel Thole.
Jack Vance, Fuga di Tschai [The Pnume] (1971) cover by Karel Thole.
Jack Vance, De Pnume [The Pnume] (1971) cover by Frank Stoovelaar.
Jack Vance, De Pnume [The Pnume] (1971) cover by Frank Stoovelaar.

Jack Vance, The Pnume (1970) cover by Jeff Jones.
Jack Vance, The Pnume (1970) cover by Jeff Jones.

 

Jack Vance, Servants of the Wankh (1969)

Jack Vance, Servants of the Wankh (1975), cover by Peter Goodfellow.
Jack Vance, Servants of the Wankh (1975), cover by Peter Goodfellow. An alien with a beret!

It has been a while since I last wrote a post in English. I do science for a living, so I think I can swing a fairly decent prose also in this non-native (and slightly bizarre) language when needed. That most post have been written in Swedish is because most books I read are in Swedish, either as original language (such as the case with Dénis Lindbohm books) or because they have been translated from English. Unfortunately, it is damn hard to find cheap second-hand English SF books in Sweden. But occasionally I get hold of them. The last couple of evenings I have worked my way through the Servants of the Wankh by Jack Vance, number two in his Planet of Adventure series. (The first in the series was City of the Chasch, which I wrote about here [in Swedish, he heh eh he]). As some of the magic is lost in translation, I hope to lay hands on more original English SF in the future.

So, Servants of the Wankh it is. What a title! And what a cover! Epic grandness, utterly, utterly awesome! Apparently, dear Vance (being an American) wasn’t aware of the use of wank/wanker in British English. I guess someone belatedly told him the meaning of this little word, which resulted in later editions being changed the to Wanken. My Mayflower edition from 1975, bought for a couple of pounds (or dollars, if you prefer) on the Swedish e-Bay, has the best cover of all Wankh editions. A great display item in the bookshelf. This professor is pleased.

Quick plot summary: Adam Reith is marooned on the strange planet Tschai after his earth spaceship and all crew mates were blown up by a torpedo when entering the planet system. Tschai is inhabited by four advanced, mutually hostile, alien species, the Chasch, Wankh, Dirdir and native Pnume, as well as various groups of humans. Reith has set his mind to go home to Earth, and the books in the series tell the tales of the adventures this quests bring. Our dear hero is not alone, with him travels the teenager Traz Onmale, an outcast from a nomad tribe, the Didirman Anacho, who had to flee the Didir for some not fully disclosed reason, and Ylin-Ylan, a beautiful young Yao woman whom Reith rescued from a man-hating religious sect. Quite a little traveling group!

In the previous book, Reith discovered that his space shuttle was beyond repair, butchered to pieces by the Blue Chaschs. The next part of the journey instead heads south, to bring back Ylin-Ylan to her wealthy father in the Blue Palace of Yao. On the way they meet a flamboyant suitor from Cath, who becomes a wedge between Ylin-Ylan and Reith. From being lovers, their relationship cools more and more the closer they get to Cath. When Reith is intimate with another woman, Ylin-Yland enters a rampage rage and tries to kill Reith and the others before drowning herself in the ocean.

This event doesn’t stop Reith and his friends. They continue on to Cath, to notify Ylin-Ylan’s father of her demise. They are coolly received, more out of poor manners (Yao are very picky with appearance) than the fact that Ylin-Ylan is dead. Actually, murdering rage – awaile – is a cultural custom in Cath when one’s honour has been disgraced. After some intermezzo with the assassination guild and others, Reith eventually gets a big reward and sneaks out of Cath.

Reith’s next move is to try to steal a Wankh spaceship. The attempt almost succeeds, but they are caught by Wankhmen and about to be tried for treason. Contrary to the other high races, the Wankh are governed by the humans, and not the other way around. This is unknown to the Wankh, as the Wankhmen handle all communication with their masters. Instead of being executed, Reith manages to inform the Wankhs about the Wankhmen’s betrayal, leading to the Wankhmen being expelled from Wankh land. And Reith and his crew gets away.

So first book dealed with Chashs, where Reith managed to get humans to overthrow their Chasch masters; the second book dealed with Wankhs, and an opposite pattern where Wankhmen are thrown out by the aliens. A safe bet is that book three and four will deal with Didir and Pnume.

Anyway, this is a great series for those of you who likes fantasy-stile SF and clever manly heroes. It is entertaining, but not very deep literature. I definitely will read the remaining volumes, and have my eyes set on an e-bay auction where they appear on Saturday.

 

Jack Vance, Servants of the Wankh (1969), cover by Jeff Jones | credit ISFDB.
Jack Vance, Servants of the Wankh (1969), cover by Jeff Jones | credit ISFDB. Armless dino and Conan-ish hero.
Jack Vance, Onder de Wankh [Servants of the Wankh] (1969) cover by Robert Ebell and Ruurd Groot | credit ISFDB.
Jack Vance, Onder de Wankh [Servants of the Wankh] (1969) cover by Robert Ebell and Ruurd Groot | credit ISFDB. Well, well – nice, but not traditional SF cover.
Jack Vance, Servants of the Wankh (1975) cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Jack Vance, Servants of the Wankh (1975) cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Jack Vance, Le Wankh [Servants of the Wankh] (1971) cover by Tibor Csernus | credit ISFDB.
Jack Vance, Le Wankh [Servants of the Wankh] (1971) cover by Tibor Csernus | credit ISFDB.
Jack Vance, Servants of the Wankh (1979) cover by HR van Dongen | credit ISFDB.
Jack Vance, Servants of the Wankh (1979) cover by HR van Dongen | credit ISFDB.
Jack Vance, Le Wankh [Servants of the Wankh] (1983) cover by Philippe Caza | credit ISFDB.
Jack Vance, Le Wankh [Servants of the Wankh] (1983) cover by Philippe Caza | credit ISFDB. This wankh has a little ding-a-ling.