Judith Merril [Ed], The Year’s Greatest Science-Fiction and Fantasy (1957)

Judith Merril [Ed], The Year’s Greatest Science-Fiction and Fantasy (1956), cover by Richard Powers.
The best part of being a SF nerd is the joyous feeling you get with new purchases. I rarely buy anything published later than 1980, and have a certain penchant for 1970s SF, both because of the covers (oh, the covers) and the great width of storytelling from that decade. Sometimes I go for a specific title, but occasionally I buy a bundle of books, especially if they are cheap. This ‘go happy’ attitude makes my bookshelves swell at an alarming rate and I have more books than I could possibly read.

SF abounds with anthologies/collections/best of’s – some better than others – and if you are a collector you will soon have plenty of such volumes in your shelf. I think it was the Richard Power cover more than the content that made me start to read the The Year’s Greatest Science-Fiction and Fantasy (published 1957, but summarizing the publications from 1956), but this volume was pretty inspiring once I started to read. There is a certain oldie but goldie tinge to some of the stories, all written at a time when man had not yet put his foot on the Moon; a freer interpretation of what our solar system could house in terms of life and possibilities, with less actual science to compromise the imagination of the authors. That said, this also results in quite predictable stories with ‘the first men on the moon’ or ‘evil alien does evil things until stopped by masculine hero’. If a theme could be applied to this particular volume it would be communication, as the majority of stories in some way or the other relates to how we try, and sometimes fail, to communicate with each other – be it man to man, or man to alien. Given the magnitude of pulp published in the late ‘50s the editor Judith Merril made a good job choosing stories. So good, it seems, that this series continued for more than a decade. I will gladly pick up more issues if I can just to revisit the early days of SF.

Collated rating: 3.15 out of 5 – some highlights, but also several meagre stories

John Bernard Daley, The Man Who Liked Lions – 3 out of 5

Ancient super race with mental powers to subdue men and beasts have a showdown at the zoo. This is the endpoint of a hunt – the tracking down of a renegade – that has taken both the hunted and the hunters through the veils/wheels of time (yes – time machines, naturally). A story that includes elements of van Vogt’s Slan and a slight tinge of the more modern Highlander movie. And it ends, quite surprisingly, in talons and fangs of lions and vultures. John Bernard Daley has only three listed works at ISFDB, all of them short fiction from the second half of the 1950’s.

C. M. Kornbluth, The Cosmic Expense Account – 4.5 out of 5

An absolutely crazy and entertaining short story on two unexpected heroes set to halt an escalating zombie plague: Professor Leuten – the author of Functional Epistemology – and his publisher Mr Norris. This couple despises each other, Professor Leuten because Mr Norris promised him fame (including a cover of Time magazine) he never got, and Mr Norris because Professor Leuten is high strung academic ass. The book they published is of the kind that people buy to look smart, but never reads. Only one person really read it and liked it: Miss Phoebe, an elderly little lady. In doing so, she started to affect the minds of those around her and by the power of Function Epistemology transformed them into mindless, but kind zombies. The kind of zombies that just doesn’t do anything but thinks. Crops rot, or are eaten by rabbits. Houses burn and no one puts the fires out. Society crumbles, zombies starve. The mind plague is spreading outwards 1 km per day and every attempt to stop it only cause more people to be zombiefied. Professor Leuten and Mr Norris want to pay Miss Phoebe a visit and their mutual loathing is their only protection: if they suddenly start to think fondly of each other they know it is Functional Epistemology talking. Using their innermost fears – spiders and rats – and a silly posture on one leg, touching their noses, they have a means to shake the spell away. Beautifully written and mad, this story is great!

Theodore L. Thomas, The Far Look – 2.5 out of 5

Man has finally reached the Moon and established a little mobile observatory, large enough to house two persons. The astronauts are cycled once a month, meaning that each crew stays a long lunar day and a looooong lunar night before being ferried home. But the darkness does something to them and when they return they are transformed, with that Far Look and fine lines around their eyes. A story that doesn’t really puts it all together, where some parts have promise and others not.

E. L. Malpass, When Grandfather Flew to the Moon – 3.5 out of 5

In a remote cabin in 2500 AD, the Griffiths family just install electricity, much to gran’s dismay. Grandpa is an imposing house tyrant, with strong will and strange impulses. Gran is coping, but complaining. The rest of the family isn’t really pictured in any detail, except the young granddaughter who follows gran around at night when she watches the moon go from full, to a sickle and then to disappear. On that very moon is grandpa, after hitching a ride with the spaceship that landed in the field behind the barn. More than verging on the bizarre, Malpass mixes spaceships, strong-headed characters and plot twists freely, all in a very Amish-ish futuristic backwater.

Reginald Bretnor, The Doorstop – 2.5 out of 5

A strange-looking item bought in a flea shop finds it place as a doorstop. But what is this thing, really? It looks ancient, with an aged copper patina – but is it really old?

Silent Brother, Algis Budrys – 3 out of 5

The crew of the first starship expedition just returns to Earth after a jolly in the Alpha Centaury system. Lots of fireworks, hallelujahs and senses of great accomplishments! But not for Harvard Cable. Poor Cable was supposed to go on the expedition, but became crippled in an accident and now sits alone in his apartment brooding dark thoughts. But strange things happen: the crew members become quarantined, the media are not allowed access – is there a space plague? Meanwhile, Cable have unexpected sleepwalking bouts building a strange machine in his cellar. Not a bad story, containing references to the locked-room mystery and a mind-dwelling alien parasite, but could have been longer and more nuanced.

Damon Knight, Stranger Station – 4 out of 5

In this tale, we follow Paul on a mission to Stranger Station, a remote rendezvous point where every year a sole man meets an alien race. His mission is not clear to him and although extremely well paid he has some doubts for what this job will mean for his sanity. The aliens were first observed on the Titan moon and are a horrible sight, nightmarish even. But friendly, it seems. At their first meeting, mankind received a yellow exudate as a gift – a substance that makes humans immortal. And every thirty years a trade meeting occurs – a tête-a-tête between a human and an alien –where a new a batch of yellow precious doses of this elixir is secured.

Isaac Asimov, Each an Explorer – 3.5 out of 5

I would have loved this story 20 years ago; it is very Asimovish. A clever plot revolting around the outcrossing of plants – this time evil mind-bending plants that subjugate intelligent animals to become their involuntary gardeners. It plays with our conception of animals as the top of the food chain, masters of all other creations, and turns it around. The plants happen to be telepathic and the two human explorers get involved in an intergalactic fertilization event and become carriers of evil plant spores. Craftsmanship, yes, good story, yes – but a little too cozy.

Randall Garrett, All About “The Thing” – not graded

A parody in verse. Not really my thing.

Ray Russell, Put Them All Together, They Spell Monster – not graded

Shortened form of an article first published in Playboy on the movie industry’s overtaking of the SF-genre. Not really understandable unless you – unlike me – have all the ‘50s authors, directors and movie titles in living memory.

Robert Nathan, Digging the Weans – 2.5 out of 5

A semi-scholarly argument between different archeology professors on how to interpret the remnants of a long gone culture. Little fragments are unearthed and bits and pieces are used to sketch the lives of the inhabitants of We (inferred from Us) in their old abandoned cities n.yok, Oleens and Chaga’go. Post-apocalyptic musing which probably was more fun to the writer than the reader…

Roger Thorne, Take a Deep Breath – 2 out of 5

Navigator is the worst cigarette on the market, but a new slow hypnotic commercial makes it the hottest brand in town. The alluring method used for advertising Navigator is then expanded to promote a single man for presidency.

Robert Abernathy, Grandma’s Lie Soap- 2.5 out of 5

Old grandma is the matriarch in her little cabin out in woods. She cannot stand lies, and be damned those little rascals that tries to pull her leg – if caught lying she washes their mouths with her lie soap and from that moment on they can say nothing but the truth. The only grandson to escape her punishment grow up to become a city man, a scientist. But science isn’t great – or rather doesn’t turn into profitable products. But when the secret formula of grandma’s lie soap is distilled and added to tooth paste there is money to be made. But what fun is left in a world full of truth?

Mack Reynolds, Compounded Interest- 2.5 out of 5

What would you do if you could travel back in time? Kill Hitler? Save Titanic? Or… maybe just invest your pounds wisely? In this short story a time traveler pops up every 100 years in a Venetian bank, providing advice on how to invest his initial small deposit. Knowing history his money is growing at an exponential rate, until one day when it is time to cash in his fortune.

J. G. Ballard, Prima Belladonna [Vermilion Sands] – 4.5 out of 5

Prima Belladonna is the first of several stories set in Vermilion Sands, a future holiday resort. The main charater makes a living by tending a flower shop with extraordinary singing flowers. Tuned using an Arachnid orchid, these potted plants can be trained to sing everything from Bethoven to jazz. Our dear shop proprietor adjusts the chemicals soaking the plants’ roots to keep them happy, but most of all he struggles with the very diva orchid set in her bolted vault clouded in a chemical fog. In an apartment across the street a golden skinned girl  with insects eyes moves in; a singer whose voice similar to the orchid’s can make wonders happens. It is close to a masterpiece – escpecially in comparison to some of the admittedly rather mediocre stories in this collection – and depicts a decadent, but slow life where people drink, play board games and attend parties. The shop ownder and the insect-eyed woman have a sort of affair, but it is clear that it is more on her terms than his. And likely part of the reason it happens in the first place is because of her interest in the singing flower. I need to read more Ballard.

Theodore Sturgeon, The Other Man- 4 out 5

The longest story in the collection, and from an author that with time rose to the Parnassus of SF writers. Although nicely written and interesting, my interest in the story waxed and waned; perhaps I was too tired when reading it. The premise, at least is interesting: what substance is our personality, and how can it change? The story is centered around Fred, a famous psychologist, his former wife Osa and her new man Newell – who is the patient whose personality is up for scrutiny. Dr Fred has a psychostat, a machine that can tune in to a specific part of the personality spectrum, opening the possibility to investigate – and treat – different parts of the psyche. It is sort of like operating the mind of a person with an old-fashioned radio, turning the knob to the right frequency and than set to work.

In this case the unpleasant, malign personality of the patient boils down to a suppressed twin personality locked in the inner vaults of the brain. A Siamese twin of the mind, and the struggles caused by this multi-personality creates a living man with a single-minded careless and evil personality. But how to treat not only one, but two minds at the same time – and withhold professional morality when all you want is to get back to your former wife? The story oozes of early psychology science and uses this to also explore the relationships between the three main characters. It can be read for free here.

Garson Kanin, The Damnedest Thing – 3 out of 5

A corpse comes to life while the undertaker is preparing it for the funeral. Its final wish is to scale down the costs for the cermony, but what will the undertaker’s wife say?

Zenna Henderson, Anything Box – 3 out 5

A warm ending of the volume, with a story about a teacher and a very special pupil, Sue-lynn with her Anything Box – an invisible box that if your peer into will fill you with your heart’s desires.


Atom-boken, Pingvinförlaget (1957-1959)

Omskriven som Sveriges genom tiderna absolut sämsta SF-serie. Serien består av översättningar från det engelska förlaget Curtis Warren som under tidigt 1950-tal gav ut ett hundratal SF-titlar. Merparten av författarnamnen är så kallade House Names, som delades mellan flera författare på förlaget. De flesta Atom-böckerna verkar ha skrivits av David O’Brien eller Dennis Hughes. De svenska omslagen är reproduktioner av originalen.

Translations of 22 of the 98 SF titles from the UK publishing house Curtis Warren, all originally published in the early 1950s. Mainly written under pseudonyms or House Names, and above all written in a haze. The online SF-encyclopedia states: “It remains a possibility that some of the 98 titles might have some intrinsic interest”.

  1. Lee Elliot, Rymdspionen (1957) [The Third Mutant – 1952]
  2. Brian Shaw, En förlorad värld (1957) [Lost World – 1953]
  3. Lee Elliot, Bortom tid och rum (1957) [Overlord New York – 1953]
  4. Kris Luna, Hemlig agent Z 90 (1957) [Operation Orbit – 1953]
  5. Lee Elliot, Fången på planeten Amor (1957) [“A” Men – 1952]
  6. Grant Malcom, Gröna mandarinmysteriet (1957) [Green Mandarin Mystery – 1950]
  7. Denis Hughes, Invasion mot Jorden (1957) [The Earth Invasion Battalion – 1950]
  8. Kris Luna, Radiumladdningen Stella (1958) [Stella Radium Discharge – 1952]
  9. Brian Shaw, Skeppen från Vero (1958) [Ships of Vero – 1952]
  10. Neil Charles, Döden tur och retur (1958) [Twentyfour Hours – 1952]
  11. Dee Carter, Purpuröarna (1958) [Purple Islands – 1953]
  12. George Kinley, Måndiktatorn (1958) [Ferry Rocket – 1954]
  13. Rand Le Page, Kriget i rymderna (1958) [Time and Space – 1952]
  14. Denis Hughes, Kriget på månen (1958) [Moon War – 1951]
  15. Neil Charles, De tre demonerna (1958) [Research Opta – 1953]
  16. John Lane, Det herrelösa rymdskepet (1958) [Mammalia – 1952]
  17. Gill Hunt, Onda världar (1958) [Hostile Worlds – 1951]
  18. Von Kellar, Rymdens rivaler (1958) [Ionic Barrier – 1953]
  19. Eric Crane, Anfall från rymden (1958) [??]
  20. Neil Charles, Den ödesdigra rubinen (1959) [Land of Esa – 1952]
  21. John Lane, Okänd värld går under (1959) [Maid of Thuro – 1952]
  22. Berl Cameron, Hämnaren (1959) [Cosmic Echelon – 1952]

Fritz Leiber, The Big Time (1958)

Fritz Leiber, Den högre tiden [The Big Time] (1982 – Delta Science Fiction [157])
Romanen är som ett litet kammarspel i en bubbla utanför tiden. Den Högre Tiden närmare bestämt, i motsats till den tidslinje som löper genom resten av universum. Scenen är Stället, en rastplats dit tidssoldaterna i Förändringskriget vänder kosan för att ta igen sig, dricka drinkar och vänslas med damer. Berättelsen berättas genom Greta Forzane, en så kallad värdinna vid Stället, och utgörs av hennes upplevelse av förloppet då en handfull soldater och värdinnor blir isolerade i tiden, utan möjlighet att ta sig någonstans – och där en stor atombomb ligger i en koffert mitt på golvet. Som upplagt för intriger.

Greta tar ingen plats, hon smälter in i inredningen medan hon observerar de andra allt medan en inre monolog rullar på. Just det, jag glömde att säga att där fanns några rymdvarelser också, allierade aliens i kampen mellan Spindlarna och Skorpionerna. Och just det, ett antal nerfrysta spöken och en dyngfull läkare också. Men låt oss återgå till handlingen. Få se nu, var var vi? Liten kapsel, soldater, kurtisaner, atombomb, konstiga rymdvarelser – alla inblandade i ett krig där de två fraktionerna (Spindlarna och Skorpionerna) förändrar historiska skeenden genom att skicka soldater från den Högre Tiden till den vanliga tiden och intervenera. Biff, boff, bang och tjoff – en massa slagsmål och strider. Fast det får vi som läsare inte uppleva, för allt handlar ju om kammarspelet på Stället. Men Förändringskriget är Väldigt Viktigt får vi förstå, dock förklarar Leiber inte varför. Istället är det en massa gallimatias om de olika typer av människor som blir kvar när deras rötter bakåt (eller framåt) i tiden ryckts bort. Man kan vara spöke, gast eller demon, beroende på hur man blev bortklippt ur tidslinjen.

En kort sammanfattning av handlingen: en massa poserande, ivrigt deklamerande av monologer, mer poserande, lite obegriplig filosofi, fler monologer, avslutas med intervention från Högre Ort och toppat med Fantastik Förklaring av Det Oförklarliga. Ridå. Applåder. Där till Hugopris anno 1958.

Enligt omslaget anses hans ”science fiction vara kultiverad och intelligent, utan att för den skull ge avkall på spänning och fantasirikedom”. Trist då att denna roman upplevs konstlad, gubbig och omständlig. Helt obegripligt att den hyllats så som den gjorts. Det roligaste är det flitiga användandet av Stor Bokstav i romanen. Nej, använd er tid till något bättre än Den Högre Tiden.

Betyg: (2 av 5 | passerat bäst-före-datum)

Clifford D. Simak, City (1952)

Clifford D Simak, Websters värld [City] (1974 – Delta Science Fiction [8], Sweden), cover by Ed Valigursky.
Jag skulle tro att mångas biljett till SF-litteraturen var ett biblioteksband av Isaac Asimov, kanske allra troligast någon del i stiftelsetrilogin. Så var det i alla fall för mig i slutet av 1980-talet på folkbiblioteket i Färjestaden. Asimovs epos om robotikens tre lagar och civilisationens cykliska uppkomst och fall var länge min bild av hur SF skulle vara. Nu i vuxen ålder och i tillika maniskt SF-läsande fas så har smaken breddats och utvecklats, men fortfarande har de stora episka dragen kvar sin dragningskraft.

En god bok i den andan är Clifford Simaks Websters värld, eller City som den heter i original. Det är en tidig bok i Simaks produktion, men ack så bra. I denna enda volym gör han ett komplett epos som de flesta andra – Asimov i synnerhet – skulle behövt en kader böcker till. Och han gör det med bravur – detta är i sann mening en klassiker. Den gavs först ut som åtta noveller i tidskriften Astounding Science Fiction åren 1944-1951, och sedan i samlat skick strax därefter. Första svenska utgåvan är Delta SF no. 8 från 1974, en rar volym som betingar höga priser på andrahandsmarknaden. Ytterligare en utgåva utkom 1978, även den på Delta, men i det mindre delta pocket-formatet, även den relativt ovanligt. Det torde således vara ett gjutet läge för en nyutgåva för den som har möjlighet *nudge nudge*

Temat är framtiden, med start runt 1990 och slut en 10,000 år senare. Med en sådan enorm tidslinje får vi följa civilisationens omdanande där den i ömsom snabb, ömsom långsam takt förändras. Boken är nedtecknad som ett antal separata sagor, skilda i tid men ändock sammanbundna genom en släkts öden – familjen Webster och dess robot. Varje kapitel inleds med en vetenskaplig diskussion som ifrågasätter de fakta som ges i kapitlet, i synnerhet huruvida människan verkligen har funnits och hur dess roll i så fall var gentemot hundarna. För människan är borta, försvunnen sedan en lång tid, och kvar är en civilisation med talande hundar och en uppstickande civilisation med myror. Och robotar förstås.

Knepet med utifrånperspektivet är genialt, särskilt som det kopplas med den historiska kontexten i novellerna. En stor del i tjusningen med boken är dessa hundar, en vänlig svansviftande lojal och smart civilisation som med familjen Websters robot i kulisserna är i färd med att evolvera till något människan aldrig kunnat bli: en civilisation fri från strid och dödande. Men det är inte främst en historia om hundar – eller myror – utan en betraktelse över mänskligheten. De olika novellerna gör nedslag i historiens viktiga vägskäl där, som av en händelse, det alltid verkar finnas en Webster. Det startar i en tid då nya transportmöjligheter gör staden som konstruktion obsolet och människorna flyttar ut till landsbygden. (Alltså precis tvärtemot den accelererande urbanisering som vi lever med idag.) Denna omvälvning är början till slutet för nationalstaterna, i synnerhet när matproduktionen senare möjliggörs via syntetiska livsmedel och arbete via robotar – det blir en framtid då individualiteten ges utrymme.

Ett par händelser styr sedan mänsklighetens utveckling. Dels är det framväxten av mutanterna – en samling udda existenser som från utkanten av mänskligheten ändock har stor möjlighet att påverka densamma. Naturligtvis är det också hundarna, som startar sin resa i köket hos familjen Webster men som slutar i en utopisk fabelartad civilisation med vänliga talande djur. Där tiger och lamm vandrar tass i klöv i samspråk. Något oväntat är det också Jupiter, där människan finner en slutgiltig transformation och ett uppgående i det gudomliga. Mer skall nog inte sägas för att inte förminska läsupplevelsen om du ännu inte läst boken.

Sam J. Lundwalls förord bidrar till att sätta in romanen i dess rätta historiska kontext: i efterkrigstidens krigströtthet och långsamt spirande framtidsförhoppningar. Ett citat från Siamak är värt att återge:

(Den) skrevs i äckel över massdödandet och som en protest mot krig. Den skrevs också som ett önsketänkande. Den innebar skapandet av en värld jag ansåg borde finnas. Den fylldes av den ömhet och godhet och det mod som jag trodde behövdes i världen. Och den var nostalgisk eftersom jag längtade tillbaka till den gamla värld vi förlorat och till den värld vi aldrig skulle återfå – den värld som hade förintats den dag då en man med paraply återkom till London och sade folk att det skulle bli tusen års fred. Jag gjorde hundarna och robotarna till det slags folk jag skulle velat leva med. Och det viktiga är detta: De måste var hundar eller robotar, eftersom människor inte är sådant folk.

Det börjar bli dags att runda av denna recension och om du kommit så här långt i texten så har du nog redan förstått att jag håller boken högt. Jag ger den faktiskt full pott, 5 av 5, dels för att den är bra, men också för att den är en tidsmarkör som motstått tidens tand. En rauk i glömskans skummande bränningar. Och dessa böcker må vi minnas så att att nya generationer hittar dem i den flod av böcker som hela tiden produceras. På ett personligt plan knyter Websters värld ihop sidenbandet med den unge gosse som sträckte sig efter Asimov på översta raden i hyllan A i Hce på andra våningen i Färjestadens folkbibliotek.

Betyg: (5 av 5 | ett storslaget epos av den gamla skolan)

Clifford D. Simak, City (1965), cover by Dick Bruna | credit ISFDB.

Clifford D. Simak, Demain les chiens [City] (1970), cover by Francoise Boudignon | credit ISFDB.
Clifford D. Simak, City (1976), cover by Marion Crezée | credit ISFDB. This is one of my favourite covers!
Clifford D. Simak, City (1973), cover by Davis Meltzer | credit ISFDB.
Clifford D. Simak, Demain les chiens [City] (2003), cover by C. Volckman | credit ISFDB.

Leigh Brackett, Shadow Over Mars (1951)

Leigh Brackett, Skugga över Mars [Shadow Over Mars] (1985)
Ibland är författaren mer intressant än själva boken. Så är definitivt fallet med Leigh Brackett och Skugga över Mars. Boken är ett lättuggat fantasy-hopkok i rymdmiljö utan vare sig djup eller mersmak. Men Leigh är cool, fast mer om det senare. Boken kom ut 1951, i sin tur baserad på en kortare novell från 1944 i tidningen Startling Stories – riktigt gammal skåpmat således, och man kan undra varför Laissez Faire valde att ge ut den 1985 i den kortlivade serien Galax. Förbryllande, faktiskt.

Som titeln antyder utspelar sig handlingen på Mars. Men det är ett Mars i Bracketts egenartade tappning: en gammal värld med en långsamt utdöende civilisation – eller snarare civilisationer, för här finns en uppsjö av olika livsformer var och en ruvande i vittrande städer där ökendammet yr mot stadsmurarna. Här finns också de nya kolonisatörerna – jordmänniskor understödda av venusuaner – som likt gamla tiders kolonialherrar med vapenmakt roffar åt sig av Mars godsaker. I denna sörja landar jordmänniskan Rick Urquhart och via en serie händelser blir han den katalysator som slutligen får Mars låga att flamma igen. Det är profetior, pukor och trumpeter och flera knippen Jesus-komplex nedkastade i den här historien. Och en hjälte som motstår beskrivning: vacker, smart, smärttålig, fantastisk, kort sagt oemotståndlig – och därigenom löjeväckande och odräglig. Läs boken om du orkar, men bäst är att låta bli.

Men Leigh Brackett då? Jo, hon är intressant. Dels för att hon var en av få kvinnor som skrev under eget namn under den tidiga fasen av SF, då hon också blev en tongivande författare i tidskrifter som Planet Stories och Startling Stories. Hon tilldelas ibland epitetet Queen of Space Opera, vilket är träffande. Men när litteraturen förändrades försvann marknaden för den typen av äventyrsberättelser och under den senare delen av hennes karriär skrev hon istället för film och tv. Och det kanske här som säcken knyts ihop, för hon är berömd för att ha varit en av personerna bakom manuset till Rymdimperiet slår tillbaka (The Empire Strikes Back) – även om det är omtvistat vems version som filmen slutligen byggdes på. Med tanke på hur stor stjärnornas krig-rullarna var på 1980-talet så kanske det förklarar att förlaget satsade på en översättning av Shadow Over Mars. Kanske.

Betyg: (1 av 5 | låt bli)

Leigh Brackett, Shadow Over Mars (1944) cover by Earle K. Bergey | credit ISFDB.
Leigh Brackett, The Nemesis From Terra (variant title of Shadow Over Mars) (1976) cover by Carlos Ochagavia | credit ISFDB.
Leigh Brackett, Shadow Over Mars (1951) | credit ISFDB.

Poul Anderson, Virgin Planet (1957)

Poul Anderson, Virgin Planet (1977)
Poul Anderson, Virgin Planet (1977)

A planet full of virgins, well isn’t that every young star faring adolescent’s dream? Or is it, really? A few authors have tried this angle before, but here it is Poul Anderson, one of the big names, that paints the world of amazon virgins. The story revolts around Davis Bertram, a fun but lazy guy that likes to take shortcuts in life, and whose good looks have saved him from any serious consequences (except a trail of crushed hearts of women seduced). Just graduated from space academy he wants to experience the big adventure, gets the thumbs up to go and steers his spaceship to the vicinity of a big reality vortex. Said vortex has hindered any serious exploration in that part of the universe, but now the intensity has dwindled and Bertram is ready to take his chances. In a jest he tells his buddies that he is about to find a world full of women – and hey, that’s exactly what he does.

He merely touches the ground before being trapped and disarmed by Barbara, a red-headed warrior vixen with a temper as sharp as her axe. Barbara drags poor Bertram back to her city, where the big question is wether he is in fact a man – or a monster. The city, an indeed the whole planet, is female only – a sort of early medieval society with warrior women. They are all descendants of a ship that crashed some 300 years ago, but with no men around propagation is based on parthenogenesis conducted by the Doctors using the old ship’s laboratory. The Doctors are religious leaders, proclaiming the arrival of the almighty Fathers – men with supposed magic properties. The big problem for Bertam is to show that he is a man, and not a monster pretending to be a man. If he is a monster he needs to be killed, and if he is a man he is worth killing for!

The story quickly turns into a classic adventure voyage where Bertram and a little band of unlikely women – including Barbara and her twin Vivian – transverse mountains and forests, nearly escaping dangers and plans to kill Bertram. And everywhere: the temptation of voluptuous women hungry for the first man in three hundred years.

It’s not a bad story, as adventure goes – and fairly well written. The problems are more related to the shallowness of the women, but that may be expected for a book with this title. A particular narrative problem is that all derived clones from each of the original shipmates retain the personality of the original, regardless of a new cultural background. It is like all determinants of a personality would be inscribed in the genes, and not being the intricate product of genes, environment and social culture (or nature and nurture, if you so wish). It is, of course, a convenient and creative backdrop, enabling pre-prescribed reactions in the cast, where every clone behaving similarly in a given situation. It is a tad bit tedious. Another irritant is that so many women would just jump into his arms wanting to be fertilized. However, I can disclose that he never gets laid, as there’s always some monster/warrior attack/sibling mix-up interfering with the act.

(3 out of 5 | entertaining, but leaning towards banality)

Poul Anderson, We Claim These Stars! (1959)

Poul Anderson, Rymdens erövrare [Hunters of the Sky Cave] (1984 - Laissez faire produktion AB, Nova Science Fiction Pocket [10]) uncredited cover.
Poul Anderson, Rymdens erövrare [Hunters of the Sky Cave/We Claim These Stars!] (1984 – Laissez faire produktion AB, Nova Science Fiction Pocket [10]).
Poul Anderson är en av nittonhundratalets stora elefanter. Mångfalt prisbelönt och med en omvittnat stor produktion. En gigant, säger de som kan. Eftersom jag börjat läsa SF mer seriöst först det senaste året betyder det att jag har mycket att ta igen. Typ en hundra års litteraturkanon för SF-området. Därför finns det mängder av goda författare vars verk jag antingen inte läst alls, eller vars författarskap jag endast nosat på. Rymdens erövrare är således min första Anderson.

Boken tillhör en svit av böcker om Dominic Flandry, en James Bond-liknande framtidshjälte. Med adelns medfödda självklarhet för han sig med elegans i alla sociala sammanhang. Han är kvick, självsäker på gränsen till dryg och en obotlig charmör (eller med vår tids ögon sexistisk) – med andra ord den perfekte agenten! Och en hjälte i sextiotalets smak.

Det finns alltså flera böcker om Dominic Flandry, varav ett par stycken har översatts till svenska – förutom Rymdens erövrare så har förlaget Laissez Faire gett ut För många härskare (A Plague of Masters), Nattens planet (The Night Face), samt Rebellvärldarna (The Rebel Worlds). Så det finns anledning att återvända till ämnet i framtida bloggposter. I det trettioförsta århundrat har människoväldet haft sin topp och det terranska imperiet befinner sig nu i en långsamt nedåtgående spiral. Imperiet dominerar fortfarande en betydande del av vintergatan, men trycket utifrån hårdnar samtidigt som den sociala konstruktionen med adel och överklass kontra kolonisatörer skapar en inre spänning. Alla med insyn tror att det är en tidsfråga innan imperiet imploderar.

Men järtecknen åsido – än finns morska män. Till exempel käre Dominic Flandry, även om han själv inte ser sig som stöpt i hjälteformen:

Jag känner min klass inifrån och ut, därför att det är min klass och jag skulle förmodligen inte välja någon annan ens om jag genom något mirakel skulle kunna. Men vi är ihåliga och korrumperade, och döden har valt ut oss. Hur vi än försökte dölja det, hur påfrestande eller riskabla eller till och med högstämda vår förströelser är, så är den enda anledning vi har för att leva att ha roligt, när det kommer till kritan. Och jag är rädd att det inte är skäl nog.

I Rymden erövrare blir plötsligt en avlägsen koloni invaderad av ny okänd rymdcivilisation. Till utseendet har de likhet med vargar, och de är krigiska barbarer. Flandry blir ditskickad tillsammans med sin betjänt Chives (en ödlelik varelse oerhört lojal till Flandry) och Kit, den unga kvinna som med nöd och näppe flydde invasionen och varnade den terranska flottan. Det står tidigt klart att vargarna måste ha fått teknisk hjälp med vapen och rymdteknik och spåren pekar mot Ymirerna. Men varför skulle dessa varelser som lever i gasjättar såsom Jupiter eller Uranus plötsligt hysa agg mot människorna? Människor och Ymier kompletterar snarare än konkurrerar med varandra.

Jag skall inte ge för många spoilers, men ni förstår säkert att detta är en äventyrsbok med ganska given logik. Den kvinnlige huvudpersonen blir kär i den manlige, men hjärtat krossas när denne charmar andra kvinnor. Den manlige hjälten infiltrerar fiendelinjerna, skaffar fram nödvändig kunskap och pusslar ihop skärvorna tills dess att lösningen skönjes. Allting avslutas i en våldsam slutuppgörelse och – naturligtvis – en epilog där han och hon till sist hamnar i säng. MEN det är en äventyrshistoria skriven av en god författare. Det går undan i berättande, men det ges utrymme för mer litterära utspel och reflektioner. Och även om Dominic Flandry är en grund playboy-artad rymd-Bond så är han förvånansvärt lätt att tycka om.

Betyg: (3 av 5 | helt OK)

Poul Anderson, We claim these stars (1976) cover by Richard Weaver.
Poul Anderson, We claim these stars (1976) cover by Richard Weaver.
Poul Anderson, We claim these stars (1968) cover by Kelly Freas.
Poul Anderson, We claim these stars (1968) cover by Kelly Freas.