Arthur C. Clarke, Mörkrets mur och andra noveller (1975)

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Arthur C. Clarke är klassiker, en av de allra mest välkända SF-författarna. Och visst tål han att läsas – han har ett gott handlag och är som bäst när han kombinerar en detaljrik men trovärdig teknisk skildring med hisnande perspektiv, gärna så kallade turning points för mänskligheten. Allra mest känd är de mystiska monoliterna från 2001 – En rymdodyssé, kvarlämnade som vaktposter av en okänd civilisation. Både filmen och boken blev internationella succéer. Dessa byggde i sin tur på novellen Vaktposten (1951), vilken också ingår i antologin Mörkret mur och andra noveller. Omslaget är charmigt i sin daterade ocharmighet: en bajsbrun botten överlagd med en pixlad bild av herr Clarke, lite grann åt frimärkshållet om ni förstår vad jag menar. Han ser inte så spännande ut – liknar mest en kamrer på ett statligt verk anno 1970. Men innehållet är bra – ett knippe noveller i urval av Sam J. Lundwall, med spännvidd från stora delar av Clarkes karriär.

De tre bästa novellerna i samlingen är Mörkrets mur, Vaktposten och Möte med Medusa – alla tre i något längre format, om än fortfarande relativt korta. Clarke lyckas i dessa texter bygga historier som tittar både bakåt och framåt och alla tre inbegriper också möten med med främmande kulturer/oförklarliga fenomen. Såtillvida är det SF av klassiskt snitt – klangbotten i verkligheten och parabel mot framtiden; bra, men kanske lite safe.

Sammantaget får antologin klart godkänt – samlat betyg: 3,5 av 5

Arthur C. Clarke, Mörkrets mur (1975 – Delta Science Fiction [26]).
Mörkrets mur [Wall of Darkness – 1949] – Betyg: 4 av 5

Historien utspelar sig i ett universum med endast en sol och en planet. Samma sida av planeten är ständigt vänd mot solen, så på den ljusa sidan går solen aldrig ner medan den mörka är evigt svart. Mänskligheten bebor gränslandet mellan mörker och ljus där tillvaron trots allt är riktigt dräglig. Allt vore frid och fröjd om det inte var för Muren. Denna mur går som ett band runt planeten, skär genom hav och klättrar över berg. Den är mörk och tycks absorbera allt ljus i sin sträckning – och den är hög, sträcker sig hundratals meter mot himlen. Kort sagt, en mur som inte kan klättras över, som innesluter människorna.

På väg till universitetet viker unge Shervane av från farleden och tar sig fram till muren. Detta möte släpper honom inte och många år senare som rik medelålders man bestämmer han sig för att bygga en ramp för att ta sig upp och se vad som finns på andra sidan. Efter sju års byggnation kommer då dagen när han till sist kan ta sig upp och promenera till andra sidan. Men vad som till slut möter honom är återkomsten till ursprungspunkten – all förflyttning leder honom tillbaka till där han startade.

Det är en fin berättelse, med pojken som växer upp men vars dröm ändock består. En mystisk berättelse utan egentliga svar. Den har också gett upphov till diskussioner om Möbiusband som förklaringsmodell för förflyttningar i flera dimensioner.

Återförening [Reunion – 1971] – Betyg: 2 av 5

En två sidor lång lustifikation, tänkt att vara tankeväckande – ni vet en sådan där berättelse där sista meningen ställer allt på ända. Jag är inte jätteförtjust i det formatet, men visst lyckas ändå Clarke i sin ansats i detta korta verk när människorna på Jorden skall återförenas med sina rymdfarande kusiner som varit på vift sedan dinosauriernas tidsålder.

Korståg [Crusade – 1968] – Betyg: 3 av 5

Tänk er en iskall gasplanet, på drift mellan två galaxer. Inget solljus, men massa flytande helium. Trots den till synes karga miljön finns här liv i form av en datorcivilisation. Här finns nämligen ideala förhållanden (säger Clarke) för elektronisk kommunikation utan värmeförluster – hela världen är som en superserver nedsänkt i en supraledare. Men planeten är dömd att på sikt närma sig en galax och värmen från mötande solar – och därigenom hotas dess existens. Prober skickas ut mot galaxerna för att utröna om det kan finnas liv trots värmen. Ett klassiskt omvänt perspektiv.

Arthur C. Clarke, The Other Side of the Sky (1968), cover by Rob Coruzio | credit ISFDB.

Överlägsen seger [Superiority – 1951] – Betyg: 3 av 5

En amirals bekännelser från fängelset till varför rymdkriget förlorades. Svaret är: de var för överlägsna, vilket gjorde tilltron för stark på den egna förmågan. På grund utav teknologisk edge skulle de kunna utveckla än mer avancerade vapen. Vapen som skulle knäcka fienden utan att dra med sig stora förluster på den egna sidan. Ganska ljummen historia, snabbt bortglömd om än hantverksmässigt skriven.

Vaktposten [The Sentinel – 1951] – Betyg 4,5 av 5

Ett riktigt månäventyr – det är kul! Förgrundsberättelse till 2001 – En rymdodyssé och en av Clarkes mest berömda noveller. Jag får även vibbar av SOS från törstens hav av denna novell. Nu var det förvisso år och dar sedan jag läste den, men jag minns beskrivningarna av månens sandöknar, stora som havsbottnar, med flikiga bergstoppar fulla med kratrar. Och det tunna lager av teknik som är skillnaden mellan liv och död. I den här historien följer vi en expedition på rutinuppdrag – samla sten, göra mätningar, ja det vanliga. Men så plötsligt ser en av deltagarna en reflektion från ett berg, en liten formation som i kikaren ser annorlunda ut – tillräckligt avvikande för att ligga till grund för en månvandringsupptäckarfärd. Naturligtvis är det en kvarlämnad artefakt från en annan rymdfarande civilisation. Inte en mäktigt monolit som i Clarkes uppföljande rymdepos, men en abstrakt artefakt som i ett slag förändrar mänsklighetens syn på sig själva: vi är inte ensamma. Sådant är Clarke bra på.

Till bristningsgränsen [Breaking Strain – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Två ensamma män i ett fraktfartyg på väg till Venus. Ett rutinuppdrag. Men plötsligt händer det oförutsedda: en liten rymdmeteorit slår hål på syrgastanken och luften sipprar ut. Kvar blir endast luft för 20 dagar, men den återstående färden är beräknad till 30 dagar. Vad händer när dödsdomen är förkunnad, hur förvandlas man? Fernissan krackelerar, men kanske finns ändå en inre kompass som håller uppe moralen. Men… om det bara fanns en person då borde luften räcka hela vägen…

Rapport om tredje planeten [Report on Planet Three – 1972] – Betyg: 3 av 5

Återigen en novell om det omvända perspektivet. Istället för spekulationer om liv på Mars – ett klassiskt ämne under 1930- till 1960-talen – så berättar Clarke om marsianernas spekulationer om eventuellt liv på Jorden, eller den tredje planeten som den omnämns i det enda kvarvarande dokument som har återfunnits i ruinerna av marsianernas civilisation.

Stranden [Transience – 1949] – Betyg: 3,5 av 5

Vågen spolar alltid bort spåren i sanden, tills den dag de inte längre finns några spår för vågen att sudda ut. I den här korta texten använder Clarke tidvattenvågornas obeveklighet och barnens tidlösa fascination för strandlek till att teckna en kondenserad sammanfattning över mänsklighetens uppgång och fall. Så länge det finns barn finns det fotspår i sanden. Vacker, men kort.

Stjärnan [The Star – 1956] – Betyg: 4 av 5

Här möts kristendomen och astronomin, supernovor och stjärnan över Betlehem. Belönad med Hugo för Best Short Story.

Möte med medusa [A Meeting With Medusa – 1971] – Betyg: 4 av 5

Hinderbergs luftfärd sammanflätas i den här historien med framtidens rymdexploatering. Med ett tematiskt grepp från höjdpunkt till fall (bokstavligen krasch) och sedan revansch berättas om en kapten som blir den som slutligen skall knäcka Jupiters gåta. Med en atomdriven luftgondol ger han sig ner i gasjättens inre och möter en ny värld och fantastiska rymdvarelser. Detta är Clarke i sitt esse. Tekniskt bevandrat utan att vara konstlat. Svirlande fantasifullt och storslaget. Hade gärna sett att han utökat denna novell till en fullängdsroman.

Advertisements

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983)

Jack Vance, Cugels saga [Cugel’s Saga] (1986 – Delta Science Fiction [187])

På Cugels tid har solen åldrats till en röd, nyckfull, nästan levande gestalt. Den är trött, blinkar till ibland och bidrar till en allmän undergångsstämning. Jordens befolkning har även den förändrats med tiden, eller snarare sjunkit ner i en mångfacetterad brokig medeltidsartad värld där vetenskapen ersatts av magi. I denna agrara fantasivärld traskar Cugel runt, ständigt på jakt efter nya pengar och förlustelser. Genom ett (välförtjänt?) spratt av den skrattande trollkarlen Iucounu har Cugel medelst demon transporterats bort från hans hem i Almeri till fjärran stränder och okänt land. Boken är sagan om hans resa hem, och hans önskan att hämnas oförrätten.

Och det är en mustig saga, skriven av en Jack Vance i högform. Det är sprittande galet, stundtals genialt fantasifullt – och framförallt underhållande. Cugel är en blandning av skälmsk småfifflare och gentleman, en sol-och-vårare med fina vanor. Hans personlighet gör också att resan är ständiga pendlingar mellan uppgång och fall. Genom list, ränker och framfusighet undslipper han diverse givna dödsfällor, oftast glatt visslande med en stulen pung terciner i bältet, för att i nästa ögonblick mer eller mindre rättmätigt bli av med pengarna och fly hals över huvud mot nya destinationer. Kort och gott: han är en charmig vandrande katastrof.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Boken rymmer ingen större livsvisdom. Inga underliggande filosofiska spörsmål eller rotande i för mänskligheten brännande frågor. På sätt och vis är det befriande för det tillåter Vance att spinna sina historier som ett knippe lustifikationer, löst sammansatta i ramberättelsen om resan. Egentligen skiljer sig inte detta så värst från Vances övriga verk; det är snarare skrivlusta och ordvrängeri än viljan att analysera sin samtid som driver hans författargärning. Men jag är svag för hans stil, dras lätt med i absurditeterna och somnar med ett leende på läpparna när jag lägger ifrån mig hans böcker på nattduksbordet.

Cugels saga bygger tillsammans med Den döende Jorden och ett antal kortare noveller ett större epos om den yttersta tiden, och den förra börjar ungefär där den senare slutar. Båda är väl värda att läsa, särskilt om man uppskattar mer än en nypa fantasy och humor – ett sätt att skriva som senare plockats upp av bland annat Terry Pratchett och J. K. Rowling (och för all del även av Michael Moorcock, med då kanske mer influenserna av en civilisation i sakta förfall). Förutom inslagen av magi inbegriper handlingen både levande och döda demoner, bevingade pelgraner med vassa näbbar och diverse fabelkreatur. Dock tar dessa inte över, utan det är kring Cugels persona som boken kretsar och hans spetsfundiga överlevnadsförmåga i en okänd och inte alltför vänligt sinnad värld. Vance har en unik förmåga att förnya berättelsen även om de olika kapitlen egentligen alla följer samma mönster: Cugel anländer till en ny ort, gör grand entré följt av snöplig sorti. Bidragande till detta är Vance uppenbara etnologiska faiblesse, där varje ort är som en egen konklav, med sina egna egenheter och kultur. Och han är en mästare att ge folk, fä och orter trovärdiga namn.

Jack Vance, Cugel’s Saga (1983), cover by Kevin Johnson | credit ISFDB.

Som vanligt i Vances böcker är det en mansdominerad historia. Så här på slutet av boken kan jag inte påminna mig något endaste utpräglat kvinnoporträtt; däremot finns där 17 jungfrur som Cugel sätts att vakta (och varav endast tre är jungfrur när Cugel så småningom blir avslöjad), en demon i kvinnogestalt som äter upp medpassagerare på ett flygande skepp, samt åtskilda grötkokande hustrur i ensliga stugor.

Och hur går det då för Cugel? Det vet jag, men det tänker jag inte avslöja för er…

Betyg: (4 av 5 | riktigt bra)

 

Philip José Farmer, The Other Log of Phileas Fogg (1973)

Philp José Farmer, Phileas Foggs hemliga dagbok [The Other Log of Phileas Fogg] (1974 – Delta Scienc Fiction [11]), cover by Jack Gaughan.
Philip José Farmer seglar stadigt uppåt på min lista av favoritförfattare. Stundtals är han briljant, som i den här underbara kontrafaktiska och lätt urflippade boken om vad som egentligen hände på Phileas Foggs världsberömda resa runt jorden.

Egentligen borde inte formatet fungera, men det gör det. Bitande bra underhållning rakt igenom. Historien baseras på en jämförande läsning av Jules Vernes bok Jorden runt på 80 dagar – som här anses vara en sann reseskildring förklädd till roman – och en hitintills okänd, hemlig loggbok från Phileas Fogg hittad gömd i ett dolt utrymme i en engelsk herrgård. Loggboken är skriven på ett okänt språk, men när den dechiffreras visar den sig dölja svindlande hemligheter.

Jules Vernes bok förkroppsligar äventyrsromanen, skriven på en tid då gentlemän var gentlemän och världen utanför det koloniala England ett gytter av fantasieggande kulturer. En tid då kartan fortfarande hade vita fläckar och folk mumsades till döds av hungriga tigrar. En tid då man drack eftermiddagste.

Farmer fångar tidsandan på ett lysande sätt. Tonen är förträffligt lik 1800-talsprosan, om än mindre omständlig. Den jämförande, stundtals akademiska läsningen av de två dokumenten är konsekvent utförd. Och aldrig tråkig, konstigt nog. Man kunde tänka sig att det skulle vara konstlat eller tröttsamt, men icke! Han förvaltar dessutom karaktärerna som Verne skapade på ett fint sätt. Det är stilistiskt och elegant. Fogg är alltjämnt gentlemannen ut i fingerspetsarna, maskinlik i sin inrutade personlighet.

Jag skall inte gå för djupt in i handlingen, för detta är en roman ni verkligen borde läsa (om ni inte redan gjort det). Berättelsen är känd: vadslagningen, bankrånet, resan genom Europa, Indien, Asien och Amerika och slutligen tillbaka till England – allt på 80 dagar – inklusive bihandlingarna med räddandet av den indiska skönheten från bålet, den jagande detektiven m.m. Med detta som bas brer Farmer ut sig i mellanrummen, i glappet mellan de kända scenerna, eller ibland med förklarande nyanseringar av beskrivna händelser. I detta skapar han konflikten mellan Eridianerna och Capellanerna, två rymdkulturer som i skymundan krigar om Jordens herravälde. Den ena god, den andra ond, men båda påfallande lika i det att de är fåtaliga, hemliga och ständigt konspirerande. De flesta av rymdvarelserna – även kallade de Gamla – har gått hädan, strandade på Jorden i det långa krig som pågått dem sinsemellan. Kriget fortsätter dock, drivet av mänskliga underhuggare vilka genom blodtransfusion fått kraftigt förlängda livsspann (upp mot tusen år) och grundlig träning.

Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout är båda Eridianer och resan är inte en plötslig ingivelse utan en order från en högra stående Eridian, delvis för att få tag i en teleportör (det behövs två för att fungera) och delvis för att undgå en stundande cappellansk attack. Capellanerna är dock Fogg och Passepartout i hälarna och resan blir en jakt, hela tiden interfolierad med äventyr och kraftmätningar. Boken är en del i en större ansats i vad som ibland kallas World Newton Universe, där fiktiva karaktärer som Tarzan, kapten Nemo, Moriarty och Sherlock Holmes binds ihop. Har ingen aning om hur bra de övriga böckerna är, men givet Farmes övriga kvaliteter är de säkert läsvärda.

Slutligen kan nämnas att den svenska översättaren Gunnar Gällmo bidragit med ytterligare faktakoll och i både fotnoter och slutord i detalj pekar på underlåtelser i Eyvind Johnssons tidigare översättning samt lyfter frågan huruvida diskrepanserna i de olika texterna är en del i en större sammansvärjning. En ovanlig och roande ansats. I en ovanlig bok. Läs den!

Betyg: (5 av 5 | förtrollande charmig)

Thomas Page, The Hesphaestus Plague (1973)

Thomas Page, Skalbaggarna [The Hesphaestus Plague] (1976 – Delta Science Fiction [44]).
Det finns något skönt gammaldags i den här romanen. Dels i miljöbeskrivningar av den amerikanska landsbygden och den äldre tidens akademiska liv på campus, men också i det faktum att det är till synes vardagliga ting – skalbaggar – som plötsligt blir farliga.

En lokal jordbävning öppnar upp en spricka i marken ur vilken skalbaggarna kommer upp. Först märks de inte alls, möjligen hör man deras läten – som cikador, fast mitt på dagen och inte som brukligt för cikador på natten. Men sedan börjar bränderna. Först en bondgård, sedan en persikolund och därefter i vidare och vidare cirklar tills dess att bränderna når storstäderna. När man väl kopplat samman bränderna med skalbaggarna är det redan för sent att isolera dem. Skalbaggarna har liftat i bilarnas avgasrör i alla riktningar och sprids över landet. Det brinner överallt.

Skalbaggarna liknar inget som tidigare har skådats. De är hårda, verkar sakna mun och är svåra att döda. Hade det inte varit för att de kan generera eld och att de äter aska hade det inte varit så farligt, men elden är deras sätt att skapa livsmiljöer och skadeverkningarna eskalerar. Samtidigt som civilsamhället sätts i beredskap börjar också jakten på ett sätt att hejda deras framfart. Vetenskapsmän över hela Amerika sätts in i kampen. Skalbaggarna motstår alla sorters gifter och ingen av alla de djur som testas som predatorer fungerar – skalbaggarna motstår det mesta och använder förmågan att göra eld med bakdelarna som ett vapen. Inte ens antibiotika biter mot de bakterier som skalbaggen har som symbionter för att smälta askan.

Men en man – en särling till entomolog – lyckas där de andra misslyckas. Genom sin stora kunskap om skalbaggar och idoga experiment hittar han ett sätt att ta död på skalbaggarna. Och här kunde romanen slutat: i stor triumf, människans påhittighet brädar evertebraternas horder. Det är bara det att vår udda hjälte blir allt mer besatt av sitt arbete. När alla andra är uppfyllda av utrotningsarbetet drar han sig tillbaka till sitt hem och påbörjar egna studier: vad händer om man korsar skalbaggarna med vanliga kackerlackor? Hur skall man få dem att fortplanta sig?

Romanen imponerar stundtals. Dels som tidigare nämnts i den generella autentiska tidskänslan. Utan andra liknelser i övrigt så fick jag lite associationer till John Wyndhams Triffidernas uppror. Man kan känna jordbrukarens resignerande missmod och undertryckt raseri inför skalbaggarnas härjningar. Det känns genuint. Genuint känns också beskrivningen av forskarnas arbete. Inte minst de initierade beskrivningarna av skalbaggarnas anatomi och beteenden. Lukten av desinficeringsmedel och tweedkavajer med läderlappar på armbågarna. Av piprök och svett. Därtill är det trevligt med romankaraktärer som är otrevliga och introverta, men inte på ett poserande sätt.

Thomas Page verkar vara relativt okänd som författare. ISFDB listar endast tre romaner och på wikipedia saknas han helt. Med tanke på romanens kvaliteter så undrar man varför han stannade vid dessa alster – den senaste är publicerad 1980. Jag skulle tro att Skalbaggarna gått många förbi, men för den som är hugad finns åtminstone 10 exemplar att finna på Bokbörsen och då och då fladdrar den förbi i flödet på Tradera.

Boken gav också upphov till en filmatisering. På engelska blev titeln Bug och på svenska den mer svårförklarliga titeln Det får inte vara sant. Utan att ha sett den misstänker jag att det är en skräckfilmspastich, med horder av kackerlackor svärmandes över folk och fä. Inget för den insektsrädde. Boken är dock inte i enbart en skräckskildring – även om där finns ett undergångstema – utan rymmer också spännande (om än skruvat tillspetsade) biologiska spörsmål. Jag tänker särskilt på det att skalbaggarnas bakterier nämns som en drivande del i deras beteenden. Detta måste varit långt utanför tankesfären under tidigt 1970-tal, men faktum är att vi idag mer och mer intresserar oss för hur bakterierna i oss (mikrobiomet) påverkar vår hälsa och till och med huruvida vissa av våra drag påverkas av dem.

Betyg: (4 av 5 | eldsprutande kackerlackor åt folket)

 

Thomas Page, De Plaag [The Hephaestus Plague] (1976), cover by Bob van Blommestein
Thomas Page, Les insectes de feu [The Hephaestus Plague] (1978) cover by D. Vernet

Film poster for Bug, a movie based on Thomas Page’s novel.

Peter Leslie, The Radioactive Camel Affair (1966)

Peter Leslie, Fallet med den radioaktiva kamelen (1967 – Wennerbergs förlag, Mannen från U.N.C.L.E [6]).
Få saker åldras så snabbt som populärkulturen. Mina barn kommer aldrig förstå storheten med Nöjesmassakern, Rulle eller Galenskaparna och Aftershave, och mina eventuella barnbarn kommer likaledes rulla med ögonen över Rainbow Dash och Amigo Grande. Tidens tand nöter obevekligen på tingen, gnager bort sammanhanget och lämnar små raukar av absurditeter i förgänglighetens hav.

När jag var liten repriserades Läderlappen på TV, ni vet den där tidiga serien när Läderlappen levererade moralkakor om vikten av att dricka mjölk och att använda säkerhetsbälte – ständigt flankerad av sin medhjälpare Robin,  båda iklädda liiiite för högt uppdragna trikåer. Vi tyckte den var hysteriskt fånrolig och skrattade oss igenom avsnitten. Men jag misstänker att när serien först sändes 1966-1968 så var den hipp, ball och spännande. The times they are a-changing, för att citera en annan artist i bortglömmandets nerförsbacke.

TV-serien Mannen från U.N.C.L.E är samtida med Läderlappen och även den en daterad succé. Den sändes i hela 105 avsnitt över fyra säsonger, med efterföljande franchise som tidningar och böcker. In alles kom det ut 25 böcker, varav ett drygt dussin översattes och utgavs på Wennerbergs förlag i slutet av 1960-talet. Jag kunde inte motstå dem när de dök upp på Tradera och nu står de och pryder bokhyllan. Jag är svag för dem – underbart härliga omslag!

U.N.C.L.E. är förkortningen av United Network Command for Law and Enforcement, en jättesuperhemlig  agentbyrå i de godas tjänst. Det hemliga högkvarteret nås genom coola lönndörrar i vanliga butiker som leder till hjärtat av byrån och den äldre brittiske gentlemannen Wesley – alltid sugandes på en pipa – som huserar över basen. Hjältarna i serien är amerikanen Napoleon Solo och sovjeten Illya Kuraykin som sänds ut på uppdrag av U.N.C.L.E., inte sällan för att kväsa ärkefienden T.H.R.U.S.H.

Vilka är då T.H.R.U.S.H.? Förkortning står för Technological Hierarchy for the Removal of Undesirables and the Subjugation of Humanity, och i boken Fallet med den radioaktiva kamelen beskriver Illya Kuraykin organisationen så här:

“Det är ett syndikat av vetenskapsmän, industriägare, matematiker, politiker och folk som drömmer om att bli framtidens diktatorer. Det står över nationerna. Alla anhängarna är lysande begåvningar och har respektabla civila arbeten men det hindrar inte att de alla arbetar i ondskans tjänst.” (s 38)

Riktigt farliga skurkar således. Vetenskapsmän och ondsinta matematiker, jo man tackar! Det måste varit hur kul som helst att skriva manus till den TV-serien. Som parentes kan nämnas att James Bonds pappa Ian Fleming hade ett finger med i spelet, särskilt i utformandet av karaktären Napoleon Solo. Därtill sägs Harlan Ellison ha skrivit vissa manus, och han har ju gjort en hel bra annorstädes.

Nå väl, i Fallet med den radioaktiva kamelen ställs U.N.C.L.E. återigen mot ärkerivalen T.H.R.U.S.H. Den här gången är det mystiska stölder av uran 235 som skett på olika atomanläggningar i olika delar av världen. En U.N.C.L.E.-agent är stölderna på spåren men hittas brutalt mördad i Casablanca. Napoleon och Illya beordras ut att ta vid där spåren slutar och det blir början på ett storslaget äventyr i Afrika. De båda agenterna är tjusiga, smarta och tillsynes omnipotenta – därtill ovanligt tursamma – och hittar ledtråd på ledtråd. Sökandet tar dem vidare genom Nordafrika, senare söderut medelst bland annat kamelkaravan (därav titeln) till Sydsudan där T.H.R.U.S.H. i stor hemlighet byggt upp en atomanläggning inuti en enorm naturlig grotta. Material fraktas dit med kameler eller flygplan (som landar på en hemlig, kamouflerad landningsbana) och i grottans inre har de ondskefulla vetenskapsmän samlat allt som behövs för att skapa skapa atom- och vätebomber.

Hur skall två agenter klara detta uppdrag tänker ni? Jo, det kan man undra. Ett tag ser det väldigt dystert ut, med båda agenterna tillfångatagna och tortyren inte långt från att startas. Men ack, då inträder magdansösen som Napoleon charmat under kamelkaravanen och tillhandahåller en väg ut. Efter lite fightande, pangande och allmänna förvecklingar lyckas Napoleon och Illya med att krossa motståndarna och slutligen spränga hela anläggningen.

Det är en ganska charmig historia som måste läsas med lagom dos förlåtelse för daterad form och kvinnosyn. Men tål man sådant så är den roande att läsa. Där till ingår den i litteraturkanon för alla som vill återknyta bekantskapen med 1960-talets populärkultur. Så varför inte, gott folk?

 

Donald A. Wollheim, Mike Mars, Astronaut (1961)

Donald A. Wollheim, Mike Mars, astronaut (1963 – B. Wahlströms Ungdomsböcker [1172]), cover by Albert Orbaan.
I ett hörn av min bokhylla står några B. Wahlströms ungdomsböcker uppradade. I gröna pärmar, märk väl – äventyrsserien. Merparten är böcker om indianen Hjortfot, skrivna av Edward S. Ellis runt 1920. Det är böcker som min far läste när han var grabb, och som jag sparar med ett visst mått av nostalgi. Det är mycket smygande mockasiner, vattenfallsfärder i kanoter och spännande av bågsträngar – kittlande för 1940-talisternas i deras späda ungdomsår och en tidsmarkör för oss andra. (För en utflikning lyssna på podden Snedtänkt där Kalle Lind ägnar B. Wahlströms ungdomsböcker en hel timme). Nyligen förstärktes samlingen med Donald A. Wollheims Mike Mars, astronaut genom en gåva (tack Marianne!). Ett tummat exemplar utgiven 1963, där en ung Göran med sneda bokstäver skrivit sitt namn i inlagan januari 1970. Nött, stött och älskat – precis som det skall vara.

Mike Mars, astronaut gavs ut i original 1961, bara ett par år efter det att NASA grundats och under en tid då siktet var satt mot rymden, mot stjärnorna. En tid då allt var möjligt. Det märks också i boken, vilken skildrar samtiden sedd från insidan på en flygskola. Här möter vi Michael Alfred Robert Samson, eller Mike Mars som han kallas av sina vänner. Mike Mars och hans kamrater har precis fått sina examina från flygskolan och är redo att tjänstgöra som reaplans-piloter då ett anslag om att ansöka till Operation Kvicksilver anslås – en möjlighet att bli astronaut. En svindlande tanke:

– Du har antagligen alldeles rätt, sade han. Världen kommer nog att se annorlunda ut om tjugo, trettio år. Och det är ju en fantastisk tanke att vi – du och jag – kanske kommer att höra till dem som var med att förändra världen. Det är en hisnande tanke och man känner sig faktiskt lite liten, när man tänker på vad som kan ligga framför oss. Hela universum, gosse! Oändligheten! (s. 20)

”- Vi kommer att välja sju män ur den här gruppen, sade han. Dessa sju kommer därefter att utbildas till astronauter, det nyaste yrket i världen. Astronaut. Det betyder bokstavligen talat en som flyger bland stjärnorna. Den titeln kommer att kunna bäras med stolthet av dem som blir utvalda. Sju av er här ska bli det första att få den.” (s. 44-45)

Temat med ungdomar under utbildning har berättats många gånger. Men även om boken är relativt förutsägbar, så är berättelsen fin med en lagom dos präktighet och en större dos äventyr. Förvånansvärt mycket spänning! Allt är dessutom grundligt researchat av Wollheim, med ingående beskrivningar av de olika test som en astronaut in spe kan tänkas gå igenom, både vad gäller medicinska, psykologiska och fysiska test. Konkurrens ställs mot kamratskap, men flygkårsandan är stark – hos alla utom Rod Hargers, vars korrupte far städslar en vandal för att glesa leden och beredda plats för Rod. Även om Rod inte kan knytas direkt till de illdåd – maskerade som olyckor – som drabbar truppen så riktas misstankarna åt det hållet. Mike Mars är dock en god kamrat, som har svårt att se det onda i folk:

”- Jag gillar inte att anklaga nån, grabbar, sade han till slut. Rod är en fin flygare och jag har alltid trott att han känner och håller på flygvapnets traditioner lika mycket som vi andra. Nej, jag tror inte att han gjorde det med flit.” (s. 49)

Sammantaget är det en ungdomsbok som lyckas att bereda läsaren spänning samtidigt som att den är en riktig mätare av den rådande tidsandan. Ett tidsdokument om ideal och möjligheter, komplett med den lätta amerikanska hybrisen och 1950-talspräktigheten. På något vis klarar den att balansera på gränsen till pekoral utan att riktigt tippa över. Det är också första boken i en serie, varav ytterligare två finns utgivna på Wahlströms förlag.

Till sist, några ord om författaren. Donald A. Wollheim var en portalfigur, främst för sin gärning som redaktör i olika SF-magasin och bokserier. Tillsammans med sin fru Elsie B. Wollheim startade han under tidigt 1970-tal förlaget DAW-books som snabbt utvecklades till en drivande kraft med en våg av SF- och fantasy-böcker i pocketformat. Många stora författare gavs ut på DAW, exempelvis favoriter som Tanith Lee och Jack Vance.

Betyg: (3 av 5 | Läsvärd för både unga och gamla ungdomar)

Donald A. Wollheim, Mike Mars, Astronaut (1966) cover by Ted Hanke | credit ISFDB.

Keith Laumer, The Glory Game (1973)

Keith Laumer, Striden om framtiden [The Glory Game] (1986 – Laissez faire, Galax [5]). Cover by Alan Guiterrez.
Striden om framtiden är ytterligare en i raden av lättuggade rymdäventyrsromaner från 1980-talsserien Galax. Även om den är ett par snäpp bättre än det värsta avskrapet i genren så är den fortfarande imponerande tunn och förutsägbar. Den följer slaviskt den gängse mallen med en omnipotent Hjälte som räddar mänskligheten mot alla odds. Han är obeveklig i sin övertygelse, bergfast i sina åsikter, har fyrkantig haka och nävar av stål. Hans namn är Tancredi Dalton och han är major i rymdflottan.

Scenen är framtiden, en tid då mänskligheten expanderat ut i solsystemet och vidare ut i universum. Expansionen till trots styrs allt fortfarande av Rådet – en slags världsregering med bas på Jorden. Sedan en tid vet man också att människan inte är ensam i rymden; där finns hukkerna, en slags krabbliknande varelser vilka människosläktet hjälper med teknologi och kunskap. Även om relationerna varit ganska goda verkar hukkerna inte längre nöja sig med att spela andrafiolen, utan steg för steg knaprar de sig in i människans sfär av galaxen. Varje litet steg är i sig oskyldigt, men tillsammans bildar de ett mönster – om man väljer att se.

Och här går skiljelinjen mellan hökarna och duvorna. Hökarna hävdar att människorna måste sätta hukkerna på plats, slå fast hegemonin och kväsa konkurrensen. Duvorna å sin sida anser att hukkerna är fredliga och att allt i vår makt skall göras för att klappa hukkerna medhårs (om de nu haft hår vill säga). Keith Laumer bygger upp intrigen kring denna konflikt, där varje sida försöker på både lagliga och olagliga vis flytta fram sina positioner. Tyvärr blir polariseringen duva vs hök så löjligt skarp att den i stora stycken förstör romanen. Den enda som intar en mellanposition (enligt egen utsago opartisk position) är Dalton och naturligtvis medför detta att alla i maktposition försöker påverka honom och använda honom som en bricka i ett större spel. Men Dalton är ingen bricka, han är en spelledare, och om än inte revolutionär i vart fall oförutsägbar. På egen hand vänder han ett rutinuppdrag till ett genskjutande och avväpnande av hukkernas anfallsarmada just när den genom list styrt sin kosa till Luna.

Resten av boken skildrar det politiska efterspel som följer bragden, i vilken Dalton förvisso firas som hjälte, men där också hukkernas krigiska intentioner tonas ner av duvorna. Om bara Dalton snällt spelar med och säger rätt saker på rätt plats kan allt tystas ner och duvorna vinna. Men Dalton är en person som rakryggat säger sanningen, oaktat konsekvenserna. Detta slutar med att han skickas iväg till en liten koloni vid civilisationens rand där han ironiskt nog blir skrothandlare, ansvarig för att nedmontera en del av den rymdflotta han så högt älskar. Där kunde han ha försmäktat om inte hukkerna än en gång är på ingång – och som av en händelse precis där Dalton numera kamperar. Upplagt för raffel, igen. Utan att avslöja allt för mycket kan jag ändock säga att Landon löser situationen ånyo. Single-handed, naturligtvis – vad annars att vänta från en Hjälte?

Av Laumer har jag tidigare läst Retiefs krig (utgiven i serien Lindqvists LP-pocket), vilken inte heller imponerade på mig. Jämför man de båda titlarna så är det dock tydligt att översättningen av Striden om framtiden är mycket mer habilt utförd. Språket är rent av stundtals njutbart, men handlingen mestadels omständlig och föga trovärdig. Om jag fattat det hela rätt är boken skriven efter Laumers stroke, vilken sägs ha förändrat hans författarskap åt de mörkare hållet. Jämför man hjältarna Retief och Dalton är den förstnämnde mer en omnipotent, men ironiskt-komiskt skriven figur, medan den senare är en omnipotent, men föga glittrande-glad-figur.

Betyg: (2 av 5 | en svag bok med för stark hjälte)

Keith Laumer, The Glory Game (1973), unknown cover artist | credit ISFDB.
Keith Laumer, The Glory Game (1973), cover by Roger Zimmerman | credit ISFDB.