Robert Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1958)

Robert A Heinlein, Egen rymdräkt finnes [Have Space Suit - Will Travel] (1970 - Saga, Sweden), cover by Lena Andersson.
Robert A Heinlein, Egen rymdräkt finnes [Have Space Suit – Will Travel] (1970 – Saga, Sweden), cover by Lena Andersson.

Detta är en ungdomsbok – det till och med står så på baksidan av pärmen. Men det är också en bok om rymden, och böcker om rymden är sådant som den här bloggen tycker om.

Men just vad gör en bok till en ungdomsbok? I den gamla skolan finns ett visst anslag i text och ton, med tillhörande lätt friserad världsbild där de onda är arketypiskt onda och de goda nästan helt utan skavanker. Och inget kött, snusk eller sex, gud bevars! Fostrande är ordet som kommer till mig. Ungdomen skall fostras!

Heinleins Egen rymdräkt finnes går i den traditionen, helt klart. Vår hjälte Kip Russel är en bra kille. En vanlig schyrre-byrre kille som drömmer om rymden. Han vill inget hellre än att få åka till månen – att bli astronaut. Men hur skall det gå till? Familjen är inte rik (men kärleksfull) och den excentriske fadern tycker att man skall lösa problemen själv. Kip pluggar hårt i high school och läser en mängd tyngre ämnen som fysik, matematik och kemi för att bättre förbereda sig för en karriär i rymden. Han tar arbete i en liten drug store i syfte att få lite mer pengar så att han kan läsa vid universitetet (och sedan dra vidare till rymden).

När en stor tvålfabrikör startar en slogantävling – med första pris i form av en resa till månen – sätter Kip in alla klutar och lyckas få i väg ett par tusen slogans. Mycket riktigt vinner en av hans slogans, men då fler personer än han kläckt samma slogan så vinner han inte förstapris. Helt lottlös blir han inte, för hemleverat i en stor trälår kommer en äkta begagnad rymddräkt.

Kip blir förälskad i dräkten och lägger all ledig tid på att rusta upp den i topptrim och att träna på rymdpromenader i föräldrarnas trädgård. Dräkten får namnet Oskar, och Rip har långa samtal med sin dräkt. Han filar och putsar och filar och putsar. Men till slut kommer stunden då han måste välja mellan att sälja Oskar och få pengar till en termin vid college, eller att fortsätta som affärsbiträde. Vankelmodig tar Kip en sista promenad med Oskar, rakt ut i nattmörkret.

Men den promenaden är inte slutet, utan början på ett rymdäventyr som tar honom hela vägen till Magellanska molnet och tillbaka. För via radiolänk får Kip kontakt med Peewee, en liten flicka, som kommer nerdundrande från månen i ett flygande tefat som hon tagit från sin kidnappare Maskansiktet (en hemsk trebent rymdvarelse med långa tentakler i svalget). Ur tefatet hoppar hon och en annan slags rymdvarelse, en mjuk fluffig sak som heter Modersväsendet (the Mother Thing). Men strax bakom dem kommer ytterligare ett tefat med Maskansiktets hejdukar och båda barnen och Modersväsendet blir återbördade till månen.

Maskansiktet är verkligen ond, inte bara vederstygglig till utseendet. Nej, man kan utan omsvep säga att han är jätte-jätte-ond: han och hans artfränder är i stånd med att planera en attack mot jorden (klassiskt tema som känns igen från mången 1940-1960tals SF-bok) där alla människorna skall ätas upp som boskap. Kip, Peewee och Modersväsendet lyckas smita iväg på en månpromenad, men blir funna av Maskansiktet och blir ånyo bortforslade, fast den här gången till Pluto.

Efter en hel del action slutar färden i Magellanska molnet och en stor galaktisk rättegång, först mot Maskansiktena (=skyldiga) och sedan mot människorna (=oskyldiga, fast först efter brandtal från Kip). I slutet blir alla lyckliga, Kip och Peewee kommer hem med rymddräkterna fulla av kunskap och som belöning får Kip en biljett till utbildning vid MIT.

På det hela taget är detta alltså en oskyldig bok, där man från första stycket förstår att det kommer att bli ett “riktigt äventyr”. Det gör den ju också banal, även om den är förhållandevis välskriven. Som ungdomsbok betraktat tror jag att den spelat ut sin roll sedan länge. Dagens litteratur har inte lika mycket pekpinnar, och jag tror heller inte att kidsen uppskattar alla hänvisningar till matematik, fysik och historia. Det är en bok av sin tid, skriven för efterkrigstidens barnaskaror. Och var sak har sin tid.

 

 

Robert A Heinlein, Have Space Duit - Will Travel (1958) from orignal series in Fantasty and Science Fiction.

Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1958) from original series in Fantasy and Science Fiction, cover probably by Ed Emshwiller. Kip in the front in his beloved space suit goes on a rampage, while Peewee and her doll seem to be about to jump into their suit.

 

Robert A Heinlein, Have Space Suit - Will Travel (1958), cover by Ed Emshwiller.
Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1958), cover by Ed Emshwiller. Oh, hello there! I’m just out exercising in my beloved space suit. Catch ya later!

 

Robert A Heinlein, Le Jeune Homme et L'Espace [Have Space Suit - Will Travel] (1960), cover by Jean-Claude Forest.
Robert A Heinlein, Le Jeune Homme et L’Espace [Have Space Suit – Will Travel] (1960), cover by Jean-Claude Forest. Peewee is running low on oxygen, which is, all considered, a bad thing to do in space. Kip and the Mother Thing (the creepy crawly inside Oskar, the Space Suit) come to the rescue.
Robert A Heinlein, Piraten im Weltenraum [Have Space Suit - Will Travel] (1960), cover by Bernhard Borchert.
Robert A Heinlein, Piraten im Weltenraum [Have Space Suit – Will Travel] (1960), cover by Bernhard Borchert. Germany is the home to many a good cover. I love the light tornando from Kip’s head. Having read the book I know it is supposed to denote radio communication, but it looks more like the UFO is running in nice spirals.
Robert A Heinlein, Have Space Suit - Will Travel (1971), cover by Steele Savage.
Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1971), cover by Steele Savage. This is high class cover art. Love the green faces orbiting the orange/red Earth. Enticing!

 

Robert A Heinlein, Have Space Suit - Will Travel (1972), uncredited cover.
Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1972), uncredited cover. The most interesting thing with this cover is the reflection in the helmet. WHAT is that?

 

Robert A Heinlein, Have Space Suit - Will Travel (1978), cover by Darrell Sweet.
Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1978), cover by Darrell Sweet. Mother Thing is down, Mother Thing is down! Space suits to the rescue! But why is Mother Thing – the wise alien – looking like a cougar with opposing thumbs?

 

Robert A Heinlein, Have Space Suit - Will Travel (1978), cover by Joe Patagno.
Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1978), cover by Joe Patagno. Pure disco feeling! Grooving to the music – come-on! Let’s do the hustle!

 

Robert A Heinlein, Le vagabond de l'espace [Have Space Suit - Will Travel] (1983), cover by W Siudmak.
Robert A Heinlein, Le vagabond de l’espace [Have Space Suit – Will Travel] (1983), cover by W Siudmak. Seriously, this is a beautiful cover. A nice portrait of a child (young Peewee), and the flying saucers in the background could be viewed as birds, and the space suits as little boulders in the foreground.
Robert A Heinlein, Have Space Suit - Will Travel (1995), cover by Frank Kelly Freas.
Robert A Heinlein, Have Space Suit – Will Travel (1995), cover by Frank Kelly Freas. The space suit looks like a dune worm from Frank Herbert’s Dune.
Advertisements

Alfred E. van Vogt, Slan (1946)

 

Alfred E van Vogt, Slan [Slan] (1973 - Lindfors förlag, Sweden; Science Fiction Serien 2), cover artist not specified.
Alfred E van Vogt, Slan [Slan] (1973 – Lindfors förlag, Sweden; Science Fiction Serien 2), cover by Kenneth Smith. A tardigrade fused with a chicken, all naked except for a fish tank hat and a futuristic riffle – this is a high class SF cover! However, in the book there are neither chickens, nor tardigrades, and the slans look just like ordinary folks (except some golden tendrils on top of the head).

Slan. Bara titeln är en karamell att suga på. Länge. På svenska blir det ett långt a, ett [sla:n], medan det på amerikansk engelska blir mer aggressivt och hårt [slann]. Kort och rappt, men ganska snyggt. Med tanke på hur bra ordet ligger i munnen är det konstigt att det saknas i de flesta språk, inklusive engelskan.

Enligt vår vän Internet är gaeliskan det enda språk som använder ordet, där slán betyder farväl. Men ack, ack, ack, där har alla uppslagsverk fel. För när jag och mina kamrater växte upp på Öland under 70- och 80-talet så visste vi mycket väl vad ett slan var. Det var en allmänt trögtänkt fan och ett vanligt förekommande skällsord. Folk kunde vara slaniga [slau:ni], eller rent av ett djävla slan [dhjäävla:u slau:n]. Och det var ju mindre bra att vara, förstås. Vet inte om ungdomen i Färjestaden fortfarande kallar varandra slan, eller om något annat pejorativt epitet tagit över scenen.

I boken Slan är ordet liktydigt med en muterad människoras i ett framtida samhälle på jorden. Slanerna är en människa 2.0: de är extrastarka, extrasmarta och väldigt långlivade. Dessutom har de förmågan att läsa andras tankar och att kommunicera telepatiskt. Även fysiologiskt skiljer de sig åt från människorna, kanske främst i spröten på huvudet som möjliggör tankeläsningen.

Att läsa folks tankar kan ju vid förstone ses som en lattjo grej. Men vid närmare eftertanke inser man att det inte är så bra. Att ständigt “höra” vad folk tänker ger ju en sjuk bild av världen och mänskligheten, eftersom det sker en ganska omfattande filtrering mellan tanke och ord. Exempelvis, betänk hur stor del av den vakna tiden en tonårig pojke tänker på bröst.

I romanen följer vi slanen Jommy Cross och kastas in i handlingen när han som nioåring bevittnar hur hans mor blir ihjälskjuten av hemliga polisen enkom för att hon är slan. Slanerna är nämligen djupt hatade, beskyllda för att ha utsatt mängder av småbarn för hemska experiment, och för att ha försökt ta över världen från människorna. Slanerna är i stort sett utrotade, och för stackars Jommy blir den fortsatta uppväxten hård, gömd som han är hos en alkoholiserad kriminell kärring. Livets hårda skola, så att säga. Men han är besatt av att ta tillbaka kunskapen som hans avlidne far lämnat efter sig; kunskap som skall kunna ändra förutsättningarna för alla slaner.

Parallellt med Jommys liv i utkanten av staden får vi också föja Kathleen Layton, en ung kvinlig slan som lever ett liv i fångenskap i palatset där diktatorn Kier Gray styr . Hon är ensam och hatad av alla, men kan inte fly och utgör en bricka i ett propagandaspel mellan olika falanger bland människorna.

Jommy letar efter slaner utan att hitta några, tills han en dag snubblar över en annan typ av slaner. Till skillnad från de äkta slanerna saknar dessa telepatisk förmåga och har inte heller några spröt, vilket gör att de mer integrerat kan röra sig i samhället. Dessa sprötlösa slaner har i hemlighet koloniserat de andra planeterna i solsystemet och håller på att planera en attack mot mänskligheten på jorden. Men naturligtvis spelar Jommy en stor roll i att förhindra detta med hjälp av list och coola atompistoler.

I grund och botten är boken en ganska rak hjältehistoria, med den übersmarta Jommy som fixar skivan, uppfinner supervapen och är allmänt förträfflig. Men som berättelse betraktat är den medryckande och spännande ändå. Där till hanterar van Vogt räddslan för det okända på ett  habilt sätt och skickar en del tankepuckar mot vår tid i fördömandet av det som är onormalt. Och skräcken för tankeläsarna har plockats upp av andra författare, inte minst den mycket framgångsrika serien True Blood av Charlaine Harris, där Sookie Stakehouse konfronteras med för- och nackdelarna med att kunna läsa folks tankar (och att dela säng med vampyrer).

Efter att precis ha läst van Vogts Världen och Noll-A så känns Slan som en intellektuell lättviktare, men som spänningsroman i ungdomsgenren duger den gott.

A E van Vogt, Slan (1946) cover by Robert Hubbell.
A E van Vogt, Slan (1946) cover by Robert Hubbell. The original cover from 1946. Mr Cross, I presume? Note the two antenna on his forehead.

 

A E van Vogt, Slan (1953) cover by Pagram.
A E van Vogt, Slan (1953) cover by Pagram. An artistic cover with a lot of SF feel. Note blue skin hue, the scary forest of spikes , and the swooping space shuttle in the background.

 

A E van Vogt, Slan (1953) unknown cover artist.
A E van Vogt, Slan (1953) unknown cover artist. Lightly-dressed women with laser guns is a recurring theme in early SF covers, but this one is quite modest. Note the atom symbols. And the lack of slan looks, e.g. no golden tendrils.

 

A E van Vogt, Slan (1955) unknown cover artist.
A E van Vogt, Slan (1955) unknown cover artist. The Italians know how to make futuristic covers. This is brilliant!

 

A E van Vogt, Slan (1961) cover by Richard Powers.
A E van Vogt, Slan (1961) cover by Richard Powers. Another of Powers’ psychedelic covers. Seriously, which drugs were used in the making of this cover? It is a Lovecraftian inferno in this picture.

 

A E van Vogt, Slan (1967) cover by Heinrichs and Bachmann.
A E van Vogt, Slan (1967) cover by Heinrichs and Bachmann. Ein utopischer Roman, what more is there to say? A lady photoshped into an ant mold to the left, a guy with riffle and X on his heart to the right, and the cross of a beaker, a stub and a light bulb in the center.

 

A E van Vogt, Slan (1973) cover by Antonio Cazzamali.
A E van Vogt, Slan (1973) cover by Antonio Cazzamali. A clean view of a barren moon landscape. Nice, but where are the slans?

 

A E van Vogt, Slan (1974) cover by Chris Foss.
A E van Vogt, Slan (1974) cover by Chris Foss.

 

A E van Vogt, Slan (1974) cover by Francois Craenhals.
A E van Vogt, Slan (1974) cover by Francois Craenhals. Love (and tendrils) in the air.

 

A E van Vogt, Slan (1982) cover by Vincent di Fate.
A E van Vogt, Slan (1982) cover by Vincent di Fate.

 

A E van Vogt, Slan (1985) cover by Gary Viskupic.
A E van Vogt, Slan (1985) cover by Gary Viskupic.

 

A E van Vogt, Salan (2003) cover by Jacopo Bruno.
A E van Vogt, Salan (2003) cover by Jacopo Bruno.

Alfred E. van Vogt, The World of Null-A (1948)

Alfred E van Vogt, Världen och Noll-A [The World and Null-A] (1979 - Delta Science Fiction [92], Sweden), unknown cover artist.
Alfred E van Vogt, Världen och Noll-A [The World and Null-A] (1979 – Delta Science Fiction [92], Sweden), unknown cover artist.

Kära nån, vilken annorlunda bok. Man blir liksom inte klok på den – är den genial eller banal?

En bärande del av boken är en diskussion om aristotelisk respektive icke-aristotelisk logik (vilket förkortat blir Noll-A, som i avsaknaden av A för Aristoteles). Denna diskussion är sin tur en popularisering av en samtida icke-aristotelisk rörelse kallad generell semantik, driven av tänkaren Alfred Korzybsk. Semantiken kretsade kring hur tankeprocesser fungerar, och vid vilken organisationsnivå beslut tas i ledet från stimuli till tanke. En av Korzybsks mest kända analogier för att förklara detta är: “the map is not the territory”. Här skall erkännas att jag fortfarande inte riktigt förstått det hela…

I romanen används Noll-A för att träna den induktiva, snarare än den deduktiva tankeprocessen. På jorden finns en gigantisk maskin full av elektronhjärnor som sållar fram de människor som har bäst noll-A-potential. Detta sker en gång per år, utformat som ett stort spel med spelare från hela jorden. Genom olika test skiljs begåvningarna från de mindre begåvade. De allra bästa får tillåtelse att emigrera till Venus och uppgå u ett samhälle helt styrt efter noll-A filosofi, i en slags total demokratisk decentraliserad anda.

Gilbert Gosseyn kommer till maskinen för att delta i spelet, men tvingas inse att han inte är den han tror han är. Hans minne är felaktigt och planterat, bland annat tror han sig vara gift med Patricia Harding, dotter till presidenten. Den upptäckten gör att han blir indragen i en komplicerad konflikt mellan agenter från Venus och jorden, samt från en invaderande stormakt utanför solsystemet – vilken är i full färd med att attackera Venus med 40 miljoner man.

I processen visar det sig att Gosseyn har en extra hjärna, med en annan typ av hjärnceller. Han blir dock brutalt nedskjuten och dödad innan han förstår vad detta innebär. Förvånade nog vaknar han upp i en ny, identisk kropp – Gosseyn 2 – fast på Venus istället för jorden. Han har kvar alla minnen, inklusive hur kulorna smattrade in i kroppen och smärtan då han brändes till döds. Jakten och kontroverserna avlöper varandra i rask takt, och som läsare hänger man inte alltid med. I slutändan knyts alla trådarna ihop, men jag skall inte här och nu avslöja utgången annat än att berätta att Gosseyn till slut lär sig använda sin extra hjärna.

I mångt och mycket är detta en revolutionerande bok, med ett filosofiskt tankesprång som sticker ut i jämförelse med annan 1940-tals science-fiction (varav många är av arten “elak robot/alien attackerar Amerika men stoppas av ädel hjälte”). Den nämns ofta av kännare som ett av de viktigare tidiga verken, även om den också delade kritikerna i en positiv och en negativ sida redan när den gavs ut. Som sagt: genial eller banal?

För egen del lägger jag den i högen av böcker som behöver läsas om i framtiden, inte minst om man skall förstå den konsekventa hänvisningen till noll-A i händelseförloppet. Något som är annorlunda med denna bok jämfört med klassisk rymdhjältelitteratur är att huvudpersonen nästan genom hela boken står inför fait accomplit och därmed snarare leds, än leder handlingen. Intressant grepp.

Där finns också två andra böcker i serien, Spelarna och Noll-A, samt Segraren och Noll-A. Skall läsa dem vad det lider, men först i van Vogt-högen ligger Slan.

A E van Vogt, The World of Null-A (1945), from the serials in Astounding Science Fiction.
A E van Vogt, The World of Null-A (1945), from the original serials in the magazine Astounding Science Fiction.

 

A E van Vogt, The World of Null-A (1948) cover by Leo Manso.
A E van Vogt, The World of Null-A (1948) cover by Leo Manso. This is the first collated volume, partly rewritten from the serial format. A pretty awesome cover, I think.

 

A E van Vogt, The World of Null-A (1950) unknown cover artist.
A E van Vogt, The World of Null-A (1950) unknown cover artist. Frankensteinish cover. Red-dressed femme fatale and three mean-looking men in the background completes the scene. Nice!

 

A E van Vogt, The World of Null-A (1953) unknown cover artist.
A E van Vogt, le monde des  [The World of Null-A] (1953) unknown cover artist. Although a nice picture, this cover has nothing to do with the story of the book. There are no fish-tank hats in the book, and hardly any space ships.
A E van Vogt, The World of Null-A (1964) cover by Ed Emshwiller.
A E van Vogt, The World of Null-A (1964) cover by Ed Emshwiller. Frankensteinish cover 2.0 – this time he is even green. Lovely surreal cover. My favorite.

 

A E van Vogt, Welt der Null-A [The World of Null-A] (1958).
A E van Vogt, Welt der Null-A [The World of Null-A] (1958). Again, this cover lacks connection with the plot of the book. After all, the Welt der Null-A takes place on Earth, where no space dress is needed.
A E van Vogt, The World of Null-A (1970) cover by Richard Powers.
A E van Vogt, The World of Null-A (1970) cover by Richard Powers. This cover likely wants to point out the existence of the extra brain. But what about the guy with the world’s longest arms?

 

A E van Vogt, The World of Null-A (1971) cover by Eddie Jones.
A E van Vogt, The World of Null-A (1971) cover by Eddie Jones. Checkered tiles is always in fashion.

 

A E van Vogt, The World of Null-A (1972) cover by Eddie Jones.
A E van Vogt, The World of Null-A (1972) cover by Eddie Jones. Even more checkered tiles…

 

A E van Vogt, The World of Null-A (1990) cover by Mark Peyton.
A E van Vogt, The World of Null-A (1990) cover by Mark Peyton. Is that a gun in your hand, or are you just happy to see me? Can’t be an unseen.

Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1951)

 

Isaac Asimov, Världar i krig [The Stars Like Dust] (1954) cover by Otto Ringheim.
Isaac Asimov, Världar i krig [The Stars Like Dust] (1954) cover by Otto Ringheim. This Swedish cover is an extraordinary example of vintage science fiction. There is a weird-looking robot, a pilot in colorful costume, one moon (or perhaps a small barren planet), and two space ships. Who can ask for more? I am a happy owner of this book!

Isaac Asimov is one of the most famous science fiction writer ever borne, and a hero of mine. He managed to combine a prolific production with a vision, and many of his books, such as the Foundation series, and the Robot series, have stand the test of time and are still being issued 60+ years after they were first published. As for most kids, Asimov was the first proper science fiction writer I read, and I was mesmerized. I can still recall the great feeling when it dawn on me that all his work, book by book formed a larger view of the post-Earth human expansion. To carry that vision through >50 books is astounding.

However, after all that praise, it has to be said that not all of his books are great. The one I read lately, namely Världar i krig (The Stars Like Dust), in a vintage 1954 version, is not a great book. I still enjoyed it, though. Why? Well, first, it is interesting to follow how an author develops over time – this is one of his earlier books. And, second, it is even more interesting to reflect on what makes the book feel antiquated.

If we consider the plot, it centers around the early part of the human expansion in space. The different inhabited planets are molded in a similar way: initial colonization leading to agriculture, and then by development of trade the societies become industrialized, and then onwards in some upward spiral. However, the settling human societies can dodge into conflicts, even warfare.

In this novel, a bunch of planets (50 or so) in the Horsehead Nebula are ruthlessly governed by the Tyranni that invaded and overtook government from the independent planets by means of better technology and generally nasty dispositions. One of these poor planets is Widemos, the home of our book hero Biron Farril. When the book starts, Biron is studying at the University of Earth, but it comes to his knowledge that his father, the Lord Rancher of Widemos, has been executed for treason against the Tyranni, and that his own life may be in jeopardy.

This forces young Biron to go home to his neck of the galaxy in order to find out what happened, and how to avenge the Tyranni for the death of his father. The rest of the book can be summarized: Biron goes places, talks to people, and in the end gets hold of The One Thing the Tyranni fear most – a copy of the American Constitution. Yes, I say it again: a copy of the American Constitution. That is not very awesome sauce if you want to make a believable plot. If I had been the Tyranni, I would have laughed a wicked laugh, and then continued to be bastards.

In Asimov’s defense, the Constitution subplot apparently is to be blamed on H. L. Gold, the editor of Galaxy magazine, who persuaded him to insert it into the novel. Apparently, Asimov also consider the book his “least favorite novel”

Let’s end with some great covers from the many printed versions of this book:

Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1951) cover by Whitney Bender.
Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1951) cover by Whitney Bender. This should be the first book cover – the story was initially published in the Galaxy magazine. It is a real classy cover in my opinion: lots of twinkling stars and a nice space ship.

 

Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1958) cover by Richard Powers.
Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1958) cover by Richard Powers. Having read the book, I have not even an inkling on what the artist wants to convey. A nice psychedelic cover, but with no link to actual plot of the book. Was LSD involved?

 

Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1966) cover by Kelly Freas.
Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1966) cover by Kelly Freas. Ah, the looks of an happy Tyranni. And is that a Horsehead Nebula in the back?

 

Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1968), unknown cover artist.
Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1968), unknown cover artist. This actually looks like a rotavirus. Seriously, it does.

 

Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1972) unknown cover artist.
Isaac Asimov, The Stars Like Dust (1972) unknown cover artist. And this looks a Christmas tree decoration. Cover fail.

 

Isaac Asimov, Tyrann [The Stars Like Dust] (1974) cover by Siudmak.
Isaac Asimov, Tyrann [The Stars Like Dust] (1974) cover by Siudmak. What a great cover! A roman statue with a tiny, tiny beam gun, and a weird red smoke dragon cloak whirling around his face.
Isaac Asimov, Il tiranno dei mondi [The Stars Like Dust] (1987) cover by Vincente Segrelles.
Isaac Asimov, Il tiranno dei mondi [The Stars Like Dust] (1987) cover by Vincente Segrelles.
Isaac Asimov, Il tiranno dei mondi [The Stars Like Dust] (1987) cover by Anna Monticroci.
Isaac Asimov, Il tiranno dei mondi [The Stars Like Dust] (1987) cover by Anna Monticroci. I have no idea why this fellow is blue, and what the TIE fighter is aiming for. It is still pretty cool.

Robert Heinlein, Space Cadet (1948)

Robert Heinlein, Rymdkadetten (1956) [Space Cadet], cover by Bo Andersson.
Robert Heinlein, Rymdkadetten (1956) [Space Cadet], cover by Bo Andersson.
Detta är en tidig klassiker inom science-fiction. Inte för att den är särskilt bra – tvärtom är den ganska lökig – men för att den tillhörde den första vågen av rymdlitteratur för ungdomen. Dessutom utvecklades Robert Heinlein till en av de stora nittonhundratalsförfattarna inom science-fiction.

Den har översatts och getts ut på svenska 1956 på Svensk Läraretidnings Förlag. Mitt exemplar fyndade jag för 29 kr på Tradera. Den största behållningen, förutom historiens vingslag, är omslaget av Bo Andersson som är härligt corny med en radda rymdkadetter som likt en rad sammanbundna alpinister är ute på rymdpromenad.

Första delen av boken utspelas på träningsanläggningen för rymdkadetter, där grädden av solsystemets ungdomar hoppas på att klara uttagningarna till kåren. Vi följer unge Mat Dodson under ett par veckor från det att han storögd och starstruck går in genom portarna till akademin, tills dess att han har klarat alla testerna och får ge sig ut i rymden. Naturligtvis gör han sig vänner, och några ovänner.

Den senare delen av boken handlar om ett uppdrag på Venus, dit Mat Dodson och hans rymdkadett-kamrater flyger för att svara på ett nödanrop. Naturligtvis inbegriper uppdraget en konfrontation med sin gamla antagonist från utbildningen, samt en knippe lagom arga vesuvianer (vilka lever i underjordiska hålor i matriarkat). Dodson och hans gäng blir strandade och deras kapten är utslagen. Hur skall de ta sig till civilisationen? Av en slump hittar de en 80 år gammal rymdraket från första Venus-expeditionen som de tillsammans med vesuvianerna (vilka turligt nog är fenor på att fixa kemikalier) rustar i ordning. Saken är biff – fullständig succé – och på köpet hittas en urangruva.

Det är en ungdomsroman skriven på 1940-talet, så man får väl tåla att den inte i alla detaljer appellerar på en akademiker född på 1970-talet. Jargongen och tugget är daterat, men möjligen kunde en nyöversättning pigga upp den. Temat med vänskap som fostras under hård press känns igen från nutida storsäljare som Ender’s Game (Orson Scott Card) och Harry Potter (J. K. Rowling).

Boken har kommit i flera utgåvor genom åren, varav några listas  nedan.

Robert Heinlein, Space cadet (1948) 1st Ed, cover by Clifford Geary.
Robert Heinlein, Space cadet (1948) 1st Ed, cover by Clifford Geary. Det här är ett ruggigt snyggt omslag, tycker jag. Klassisk rymdraket, men välgjord och imposant i storlek; de små människorna ger ett fint perspektiv. Synd att boken är ganska lökig…
Robert Heinlein, Space Cadet (1952) [Weltraum-Piloten], cover by Bernhard Borchert.
Robert Heinlein, Space Cadet (1952) [Weltraum-Piloten], cover by Bernhard Borchert. Jo då, så att… Ganska obegripligt omslag. Tyskt.
Robert Heinlein, Space cadet (1966), cover by Alan Breese.
Robert Heinlein, Space cadet (1966), cover by Alan Breese. Klassiska guldfiskskålar på huvudknopparna. Förvånansvärt upprätta och ändå loja gubbar – i förhållande till den flygande gubben så saknas action.
Robert Heinlein, Space cadet (1971), cover by David Meltzer.
Robert Heinlein, Space cadet (1971), cover by David Meltzer. Ett relativt tidigt bokomslag i den realistiska gengren. Snygg meteorit.
Robert Heinlein, Space cadet (1973), cover by Gordon C Davies.
Robert Heinlein, Space cadet (1973), cover by Gordon C Davies. Snyggt! Även vårt kära jordklot får vara med på ett hörn.
Robert Heinlein, Space cadet (1978), cover by Darrell Sweet.
Robert Heinlein, Space cadet (1978), cover by Darrell Sweet. Farlig promenad – bäst att hålla i sig!
Robert Heinlein, Space cadet (2005), cover by Vincent Di Fate.
Robert Heinlein, Space cadet (2005), cover by Vincent Di Fate. Modern omslag med mycket retro-känsla. Gubbe i guldfiskskål på drift i kosmos.

Robert Heinlein, Double Star (1956)

Robert Heinlein, Dubbelstjärna [Double star] (1961) cover by Austin Grandjean.
Robert Heinlein, Dubbelstjärna [Double star] (1961) cover by Austin Grandjean.
Klickade hem en tidig svensk översättning av Robert Heinleins bok Double Star från Tradera härom veckan. En lätt gulnad pocket från Prisma, med den karaktäristiska doften av damm som olästa böcker får efter bortglömda decennier i någons bokhylla. Den svenska titeln är (föga överraskande) Dubbelstjärna, och mitt exemplar trycktes 1961, i svensk översättning av Roland Adlerberth. Omslaget är stiliserat, med en raket och två människosiluetter – gjort av den danske grafikern Austin Grandjean.

Boken är att betrakta som något av en klassiker och är en av Heinleins tidigare böcker (också belönad med en Hugo Award, 1956). Titeln anspelar inte på någon stjärnformation, utan på att huvudpersonen är en dubbelgångare, inkallad för att temporärt ikläda sig rollen som en av rymdexpansionisternas stora namn Joseph Bonforte. Mr Bonforte är nämligen kidnappad, bara dagar innan han som första människa rituellt skall införlivas i ett marsianskt näste. Om dubbelgångaren Lawrence Smith – som enligt egen utsago är en av de förnämsta skådespelarna på jorden – inte klarar av att iklä sig rollen kan det få stora konsekvenser för den intergalaktiska politiken, rent av leda till krig. Mr Smith gör rollen med den äran, men tvingas fortsätta i rollen som Mr Bonforte eftersom denne aldrig riktigt repar sig från kidnappningen. Och de som kidnappade Mr Bonforte gör allt för att avslöja dubbelgångaren. Stundtals rafflande, men aldrig blodigt.

På det hela taget är det en ganska hygglig bok, även om den i vissa stycken känns daterad med mikrofilmer, spolrullar, rökande människor och en allmänt kuttersmyckande beskrivning av den enda kvinnan i rollbesättningen. Dessutom kan jag tänka mig att översättningen förstärker den trenden, eftersom den plockat upp lite väl mycket hyvens grabbighet från 1940-talets pilsnerfilmssvenska.

En kanske skulle läsa den på orginalspråk någon gång. Vi får se om den dyker upp i boklådan i framtiden.

Boken har tryckts i flera upplagor och också översatts till många språk. Nedan följer några sköna omslag.

Robert Heinlein, Double star (1956) 1st Ed, cover by Mel Hunter.
Robert Heinlein, Double star (1956) 1st Ed, cover by Mel Hunter. Orginalomslag. Två gulklädda gubbar och korsande ljusfenomen – och en raket! Här pratar vi 1950-tal!
Robert Heinlein, Double star (1957) cover by Richard Powers.
Robert Heinlein, Double star (1957) cover by Richard Powers. Shit, här händer det mycket på en gång. Två snygga rymdgubbar, en ofantligt stor venetisiansk maskeradmask, och en raket.
Robert Heinlein, Double star (1958) cover by G Pichard.
Robert Heinlein, Double star (1958) cover by G Pichard. Stilistiskt. Ganska snyggt och sköna färger – lite Tove Jansson-feeling på solarna.
Robert Heinlein, Double star (1960 X) cover by Gene Szafran.
Robert Heinlein, Double star (1960 X) cover by Gene Szafran. Snygg och grön.
Robert Heinlein, Double star (1970) cover by Dick Bruna.
Robert Heinlein, Double star (1970) cover by Dick Bruna. Alltså, detta är mannen som gjort böckerna om Miffi kanin! En hjälte. Riktigt snyggt omslag!
Robert Heinlein, Double star (2005) cover by Franco Brambilla.
Robert Heinlein, Double star (2005) cover by Franco Brambilla. Visst är det något av en Mussolini-wibe här?