Nova Science Fiction 1982:1

Nova Science Fiction 1982:1

Nova Science Fiction gavs ut i 21 nummer 1982-1987 (av förlaget Laissez faire produktion AB, se mer här) och de senaste kvällarna har jag bläddrat i premiärnumret. Med viss tillfredsställelse kan tilläggas. Bra grejer, tjock och fin pocket.

Genomgående märks det att redaktörerna John-Henri Holmberg och Per W. Insulander ville producera en kvalitetsprodukt. Först och främst i den härligt pretentiösa ledaren med titeln Utan falsk blygsamhet, där alla tidigare SF-tidningar gås igenom och i varierande grad avfärdas. Biff, boff, smack och pang!! Där stadfästs också tidningens mission: att ge ut de bästa nya engelskspråkiga SF-novellerna. En ambition som de faktiskt håller ganska väl, även om det över tid dyker upp en och annan äldre pryl av de klassiska SF-gubbarna Heinlein m.fl. Roligt nog märks kvaliteten också i detaljerna, såsom att det finns en fullständig förteckning av de engelska titlarna, inklusive var novellerna först publicerades samt vem som översatt dem (exempelvis: i första numret översattes fyra av fem noveller av John-Henry Holmberg). Sådant glädjer en kalenderbitare.

Samlat betyg: 4,5 av 5 | riktigt bra

George R. R. Martin, Korsets och drakens väg (1979 – The Way of Cross and Dragon) – betyg 4 av 5

Numera är George R. R. Martin en världskändis för sin Song of Ice and Fire, men han har skrivit en lång rad bra kortnoveller, ofta i en blandad SF-fantasy genre. I Korsets och drakens väg får vi följa inkvisitorn av den Enda Sanna Interstellära Katolska Kyrkan av Jorden och de Tusen Världarna på uppdrag på planeten Arion. En ny irrlära har slagit rot vilken inkvisitorn sänds att kväsa. Väl framme möts han av en jovialisk och skälmsk företrädare för kyrkan som gjort en än mer uppdiktad variant av bibeln och kryddat anrättningen med Judas som kristusgestalt och slängt in en massa drakar. Novellen utmynnar i ett långt (och underhållande) samtal om vad som är sanning och lögn. Novellen fick Hugopriset i kategorin Best Short Story 1980.

Poul Anderson, Jägarnas måne (1978 – Hunter’s Moon) – betyg: 5 av 5

En vacker novell om livet på den avlägsna planet Colchis, femtio års resa från Jorden, där en liten koloni forskare studerar den komplexa inhemska biologin. Dels handlar den om interaktionerna mellan dromider och ouranider, två arter med väldigt olika biologi – den ena en marklevande, snabb jägare, den andra en rumlande gasfylld luftmanet – men som är beroende av varandra. Dels handlar historien om relationerna mellan ett forskarpar, Hugh och Jannika, vars äktenskap sjunkit ned i konvenans och leda. Poul Anderson lyckas verkligen att väva en fin historia från dessa trådar och på ett tänkvärt sett exemplifiera hur vi genom att studera något också påverkar det. Novellen fick Hugopriset i kategorin Best Novelette 1979.

Clifford D. Simak, De dansande hjortarnas grotta (1980 – Grotto of the Dancing Deer) – betyg 4 av 5

En kortnovell om drömmen om odödlighet. Handlingen knyter samman Cromagnonmännens grottmålningar med det moderna samhället. Den är lågmält berättad, där solnedgången i de franska bergen bildar fonden för ett samtal mellan två män, en arkeolog och hans assistent men som mynnar ut i evigheten. Novellen fick både Hugo- och Nebulapriset för bästa kortnovell 1981.

John Varley, Flygraid (1977 – Air Raid) – betyg 4 av 5

Att beskriva handlingen i denna korta, men rappa novell är inte helt lätt. För hur kan man enkelt sammanfatta hur en trupp framtida kvinnor och män anfrätta med rymdlepra kastas i uppdrag bakåt i tiden för att byta ut en flygplanslast med passagerare mot lik innan planet smackar in i en bergvägg?  Ganska knas, eller hur? Men ändock en underhållande liten novell där framtiden tvingas lösa sina problem genom att fiska bakåt i tiden, men utan att rubba tidslinjen. Knivigt. Där fanns också ett par tomtar i en passus, men osäkert varför. En sådan typ av novell, alltså – därtill nominerad till både Hugo och Nebula 1978 i klassen Short Novel. Jag kan definitivt tänka mig mer Varley.

James Tiptree, Jr., Vi som stal drömmen (1978 – We Who Stole the Dream) – betyg 5 av 5

Fascinerande novell om ett förtryckt folk som genom stor uppoffran och lidande lyckas fly förtryckarnas bojor. Ombord på rymdskeppet sätts kurs mot ett mytiskt hem, traderat från generation till generation. Väl framme är frågan inte så mycket vad man flydde från som frågan vad man flydde till. Och vad som kännetecknar kärnan i det man är. Det är en välskriven, bitvis rå novell där de förtryckande terranerna (jordmänniskorna) porträtteras som dekadenta luststyrda råskinn som behandlar joilanerna som tjänstehjon och prostituerade. James Tiptree, Jr. är onekligen ett av de mest spännande författarna inom 1900-tals SF. Född som Alice Bradley Sheldon skrev hon hela livet under pseudonym och blev påkommen först i slutet av sin levnad. Även om folk förstod novellerna skrevs under pseudonym var konsensus att författaren måste vara en man, då hennes prosa liknades med Heinleins hårdföra. Personen Bradley är också ovanlig med ett människoöde utöver det vanliga. Under andra världskriget tjänstgjorde hon i amerikanska flygvapnet som officer, för att efter krigets slut rekryteras till arbete vid CIA. Efter ett par år tröttnade hon och började i stället att göra en akademisk karriär och disputerade så småningon. Hon skrev sina noveller i hemlighet för världen och slutade sina dagar genom att först skjuta sin sjuklige man för att sedan sätta geväret mot sitt eget huvud. Paret hittades döda, hand i hand.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s