George Orwell, Nineteen-Eighty Four (1949)

 

George Orwell, 1984 (1950 – Albert Bonniers Förlag, första svenska utgåvan)

De flesta böcker man läser är glömda redan halvvägs in i nästa bok. Tillfälliga besökare på livets stig. Men det finns böcker som stannar med en. Som aldrig riktigt släpper, som blir fölejslagare. 1984 är en sådan bok – ett dystopiskt mästerverk.

Boken är välkänd, till och med ett kulturellt begrepp, nästan en meme. Folk tror sig veta vad den handlar om utan att ha läst den. Storebror ser dig sägs det, ibland i mening att staten övervakar oss, ibland i mening att Facebook och kortbolagen kan följa ditt liv och dina behov från det spår av musklick och betalningar du lämnar efter dig i etervärlden. För ytterligare en del – kanske främst de yngre generationerna – är det Big Brother som faller ut om man drar i spaken: ett packe hedonistiskt lagda ungdomar inspärrade i ett hus fullt med sprit och där kameror i sovrummen avslöjar alla guppande täcken. På andra sidan skärmen sitter publiken, voyeuristiskt upphetsade och något skamsna.

Det är svårt att ge en rättvis beskrivning av romanen. Ramen kan enkelt beskrivas som tre sammanhängande delar där den första beskriver Winston Smiths liv i London, den största staden i Luftfält 1 i den ostligaste delen av Oceanien. Winston arbetar vid Sanningsministeriet, där hans jobb består i att redigera om publicerade texter till den för stunden angivna sanningen från Partiet. Oceanien är i ständigt krig med de andra två stormakterna Eurasien och Ostasien, men vem som är allierad med vem och vem som strider mot vem ändras stundom av Fredsministeriet. Och när fienden byts måste all tidigare historia skrivas om. Samma sak om ett angivet produktionsmål inte uppnåtts. Inte ett smul skall finnas kvar av det felaktiga. Om Storebror säger att Oceanien är i krig med Eurasien och allierat med Ostasien så har det alltid varit så. Historian omskapas igen och igen. Den som ifrågasätter, och kanske tänker “vänta nu, vad det inte så att vi stred mot Ostasien och var i allians med Eurasien”, begår tankebrott och kan bli tagen av tankepolisen vid Kärleksministeriet.

Samhället är uppdelat i arbetarklassens proleter och partimedlemmarna i yttre och inre kretsen. Proleterna lever ett hårt och fattigt liv, men ändock relativt fritt. De producerar de varor och tjänster som Partiet ålagt dem, såsom vapen åt Fredsministeriet eller femårsplanens mål om skosnören. Trots propagandan om framgångarna är det dock brist på det mesta. Det är smutsigt, slitet och fattigt. Illaluktande. Inte bara för proleterna, utan även för partimedlemmarna (förutom den innersta kretsen). Partimedlemmarnas  liv är dessutom hela tiden övervakat via de allestädes närvarande telescreenarna, gömda mikrofoner i andra miljöer och via den genomsyrande angivarkulturen där barn anmäler sina föräldrar och där man varken kan lita på grannar eller sin partner. Men detta är det nya normala och historien utrotad. Ingen minns något annat och kärleken till Storebror delas av många.

Men Winston är inte som alla andra. Även om han till ytan uppvisar den korrekta fasad Partiet kräver så är hans inre i uppror. Han hatar Storebror och allt han står för – till den gräns det inte spelar någon roll om han själv lever eller dör för sina åsikter. På dagarna håller Winston rollen, sköter sitt arbete, deltar i de kollektiva hatminutrarna framför telescreenen och i de obligatoriska frivilliga partigrupperna efter arbetet. Men om kvällarna tar han tillflykt till den lilla vrå av lägenheten som ligger skymd för telescreenens vakande öga och antecknar förbjudna tankar i en dagbok. En bok gjord av riktigt papper, en sällsynt antikvitet köpt i smyg i proleternas kvarter.

Där den första delen målar upp vardagen och det andefattigt sjuka i Winstons London handlar den andra delen handlar om spirande hopp och förväntan. Winston och Julia – en kollega på Sanningsministeriet – upplever en lika delar förbjuden och otrolig förälskelse. För att kunna mötas måste de smyga till olika gömda platser, var och en från sitt håll, alltid med intrikat planering och ögonen över axeln för att inte avslöjas. Men när de möts flödar den förbjudna köttsliga sinnligheten och blir en förlösande kraft som växer en vilja att förändra samhället. Framförallt Winston, men något mer motsträvigt även Julia, vill vara en del av den gnista som de tror småningom skall leda till en omstörtande eldstorm – till Storebrors fall. Tillsammans tar de steg att närma sig oppositionen och Sanningen.

Den tredje delen är den förnedrande nedbrytande resan Winston och Julia genomlider i Kärleksministeriets källare efter det att deras tankebrott avslöjats. Deras frihet var en chimär; de var hela tiden övervakade, avslöjade i varje detalj. Som fångad följer vi en gradvis nedmontering av Winstons motståndskraft och personlighet och danandet av en partitrogen individ, helt förändrad. Partiet har utvecklat nyspråket, vars uppgift är att omöjliggöra tankebrott. Det innebär en acceptans av så kallat dubbeltänk – förmågan att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna; att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning. Om Storebror säger att 2 x 2 = 5 så är det inte 4. Winston hävdar länge att svaret är 4, men ju längre tortyren pågår förändras hans sinne och till slut accepterar han dubbeltänket. Men en liten skärv av sin personlighet håller han fast vid, gömd i sitt innersta. Men i sömnen glömmer han sig och uttalar högt “Julia!”. Det leder till slutet på resan, till det ökända rum 101 där ens värsta mardröm möter en och från vars grepp man inte undslipper. Och här bryts den sista skärven av motstånd.

Som ni förstår är boken en dystopi. Ett genomskärande mörker. Som insidan av en svart katt i ett kolsvart rum. Och det lilla hopp man ändå dras med att Winstons och Julias kärleksrus är starten på något nytt, på en gryende revolution; allt detta maler Orwell metodiskt ner. Länge var den tänkta titeln The Last Man in Europe, och även om den fick ge vika för 1984 så finns klangbotten i namnet kvar, och där kväsandet av Winstons låga släcker det sista hoppet om förändring. Det finns inget lyckligt slut.

Tänkte sluta med att återge en passage ur boken, tagen nästan i slutet när Winston i tortyrens malande gång samtalar med partiets inkvisitor O’Brien. På ett påtagligt sätt beskriver den det genomgripande totalitära bygget av staten.

 

– Hur utövar en människa sin makt över en annan, Winston?

Winston tänkte efter.

– Genom att göra henne illa, sa han

– Just det ja. Genom att göra henne illa. Lydnad är inte tillräcklig. Om människan inte lider, hur kan man då vara säker på att hon lyder vår vilja och inte sin egen? Makten består i att kunna tillfoga smärta och förödmjukelse. Makt är att riva människans själ i trasor och tråckla ihop dem igen i en form som man själv väljer. Börjar ni nu begripa vad för slags värld vi skapar? Den är raka motsatsen till de dumma hedonistiska, utopiska världar som de gamla reformatorerna drömde om. En värld av förräderi, terror och tortyr, en värld där man antingen trampar ner eller blir nertrampad, en värld som blir mer och inte mindre hänsynslös i samma mån den utvecklar sig. Framstegen i vår värld är framsteg mot mer smärtor. Den gamla civilisationen sade sig vara grundad på kärlek och rättvisa. Vår är grundad på hat. I vår värld ska det inte förekomma andra känslor än fruktan, raseri, triumf och självförödmjukelse. Allting annat ska vi förstöra – allting. Vi håller redan på att bryta ner de tankevanor som har dröjt kvar sen före revolutionen. Vi har avskurit banden mellan barn och föräldrar, mellan man och kvinna, mellan man och man. Ingen vågar längre lita på en hustru eller ett barn eller en vän. Men i framtiden kommer det inte att finnas några hustrur eller vänner. Barnen tas ifrån mödrarna vid födelsen liksom man tar äggen från hönan. Könsdriften ska utrotas. Befruktningen blir en årlig formalitet liksom förnyandet av ransoneringskorten. Vi ska avskaffa orgasmen. Våra neurologer håller redan på med den detaljen. Det ska inte finnas någon annan kärlek än till Storebror. Det ska inte finnas något annat skratt än hånskrattet över en slagen fiende. Det ska inte finnas någon konst, någon litteratur, någon vetenskap. Det ska inte bli någon skillnad mellan skönhet och fulhet. Det ska inte finnas någon nyfikenhet eller någon livsglädje. Alla slags nöjen ska avskaffas. Men alltid – och glöm inte det, Winston, – ska vi ha maktens berusning; den ska ständigt intensifieras och förfinas. Förtjusningen över segern ska alltid finnas, sensationen att trampa på en fiende som är hjälplös. Om ni vill ha en bild av framtiden så kan ni föreställa er en stövel som i all evighet stampar på ett människoansikte.

 

Romanen är djupt imponerande på alla plan. Språket är fullständigt lysande, miljöerna beskrivna på ett sätt så att man känner dess klaustrofobiska, smutsiga realitet. En del i detta är att Orwell inte hoppar iväg långt in i framtiden, snarare använder sin tids realitet – efterkrigstidens London – som kanvas och målar ut vad som kunde hända om totalitära makterna får spela fritt. Kom ihåg att boken gavs ut 1949, med nazismen i färskt minne och den ryska kommunismens slagskugga över världen. Har ni inte läst den så gör det omedelbart. Har ni läst den så gör det igen, för egentligen är detta en bok vi alla borde läsa minst en gång per år

Betyg: (5 av 5 | ett mästerverk)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s