Michael Moorcock, Sailor on the Seas of Fate (1976)

Michael Moorcock, Elric på ödets hav [The Sailor on the Seas of Fate] (1989 – Äventyrsspel, Drakar & Demoner [15]), cover by Frank Brunner.

Emellanåt kan jag känna en otyglad längtan till mustig fantasy. Ni vet vad jag menar: skrönor, magi och magiker, ondsinta monster, ett knippe orcher, rytande stormar och stora havsvidunder. Och gärna ett stort slag med pilbågar och en massa svärdfäktande. Ont och gott, list och förräderi, ränksmideri och stora känslor. Som tur är finns det en uppsjö författare och titlar att frossa i när denna sorts klåda uppkommer, det är bara att ge sig hän. Tyvärr finns det många dåliga titlar – banal Tolkien-ripoff utan känsla, takt eller ton. En drake gör ingen sommar, som ordspråket lyder.

Ett någorlunda säkert kort är Michael Moorcock – där får man sitt lystmäte om än inte på orcher så väl på magi och svärd. Mätt och nöjd kan man sedan återgå till att läsa SF, eller nobelpristagare, om man så vill. Nu senast läste jag Elric på ödets hav i halmgul pocket ur Äventyrsspels Drakar & Demoner-serie. Fullpackad med tät magisk dimma, parallella dimensioner, åkallande av demoner samt nedgörande av mardrömsmonster i ruinlandskap – och visst, en och annan mö att räddas från hemska öden. Ren pojkrumsnostalgi.

Moorcock har pumpat ut böcker i ett rasande tempo. Allt är inte fantastiskt, men mycket är underhållande och medryckande, frammanat ur en osedvanligt rik fantasi. Elric är en av hans mer kända hjältar, i vart fall för en svensk publik. Elric är den siste kejsaren av Melniboné, ett stolt, känslokallt och världsfrånvänt folkslag vars betydelse minskar när människornas riken växer sig starkare. Men Elric är inte som andra melnibonéer – kanske som en konsekvens av att ha fötts som albino och med en blodsjukdom som gör honom sårbar om han inte tar sin medicin. Utrustad med sitt svärd Stormbane söker han svar – och äventyr – i de nya rikena. Och även om sjukdomen stundtals försvagar honom så besitter han en oerhörd styrka som krigare och som magiker. Hans öde är att vara den evige krigaren, en förkämpe indragen i striden mellan gudarna där världar och varelser endast är pjäser i ett större spel.

I denna andra volym om Elric startar berättelsen när han utmattad och jagad vacklar fram längs en öde dimhöljd kust. Hans tid verkar utmätt, de jagande hundarna hörs skälla på avstånd. Men i dimman uppenbarar sig en båt med en mystisk besättning av utvalda krigare, var och en dragen från olika dimensioner. Skeppet är magiskt och målet med resan att mönstra en styrka att slåss mot två magiker på Tanelorn, den glömda staden. Dessa magikers planer hotar att riva sönder energierna mellan de olika planen och förgöra rumtiden.

När magikerna är expedierade gör handlingen ett skutt när Elric släpps av båten på ett annat parallellt plan där en uppgörelse med en sedan länge glömd melniboneisk ädling väntar. Samt en stormrik båtfärd genom en skummande hav genom en magisk portal. Typ. Och lite pirater. Väl genom portalen bryts båtens förvandling och Elric och hans följeslagare finner sig guppa i vågorna långt från land. Turligt nog – eller kanske Ödet – blir de upplockade i en båt vars färd tar dem över den sjudande oceanen till melnibonernas urhem, djupt i djungeln på en kontinent långt i väster utmärkt på en karta hittad i en urna, förseglad med en magisk rubin. Ja ni fattar – det finns inte en död minut i den här romanen, Elric hoppar från strid till strid, ömsom mot monster, ömsom mot magiker. Det levande svärdet Stormbane dricker själar. Det pratas med gudar. Allt är som det skall – fantasytörsten släckt. För den här gången.