Lester del Rey, Badge of Infamy (1963)

Lester del Rey, Revolt på Mars [Badge of Infamy] (1985) cover by Alan Gutierrez.
För att ett samhälle skall fungera krävs gemensamma regler – en sorts moraliska gränser vilka alla inblandade vet att inte överskrida. Ett mindre småfifflande kan kanske tillåtas. Exempelvis kan vi rationalisera behovet att ta med en kulspetspenna hem från jobbet, eller att norpa en jordgubbe från ett jordgubbsfält – men få skulle stjäla en arbetskamrats lunchlåda eller slanga diesel från bondens traktor. Men om det istället för egen vinning är privilegierna för en grupp som står på spel, hur långt är man beredd att gå? Att slira lite på sanningen, frisera siffrorna? Att aktivt motarbeta eller mörklägga? Eller extremen: låta folk dö genom att underlåta att handla?

I Lester del Reys Revolt på Mars står sådana frågor i centrum när de fattiga kolonisatörerna på Mars drabbas av en dödlig rymdfeber. I denna värld är yrkestillhörigheten – eller skrået – det fundament varpå samhällskroppen vilar. Där finns läkarskrået, rymdskrået med flera, och skråindelningen har till stor del ersatt statens maktapparat. Exempelvis har läkarskrået förutom sjukvårdspersonal även läkarpoliser och viss lagförande makt. Och en helsickes massa regler – som att folk endast får behandling på sjukhus och endast av en skråmedlem; att ge medicinsk hjälp utan dessa förutsättningar är straffbart, till och med med döden. Kort sagt så är samhället statiskt, bakåtsträvande och konservativt.

Bokens huvudperson Daniel Feldman är en före detta läkare som bröt med kodex. Istället för att se sin vän förblöda så opererade han honom i fält och orsakade därigenom sitt eget fall. Och fallet blev stort: från påläggskalv förlovad med läkarordförandens dotter, till ett liv som paria, letandes fimpar i rännstenen. Någonstans där i botten är uppgivenheten nära, ett förestående accepterande av ödet. Men då sker ett oväntat dödsfall i det härbärge han sökt skydd för natten och Feldman kommer ut med några sedlar på fickan, samt ett ID som tillhör rymdskrået. This is his ticket to Mars!

Men även om han kommer fram till Mars är det knappast någon storstilad entré. Han anländer misshandlad, urfattig och trasig. Men sedan börjar resan uppåt, om än långsamt. Kolonierna är små och utspridda på Mars yta, där varje mindre samhälle har sina egna styrkor och svagheter, men där skråens roll är begränsad. Här hittar han tillbaks till medicinen, först ofrivilligt, men senare som en medicinsk vigilante på jakt efter botemedlet till rymdfebern – en galopperande farsot som hotar inte bara Mars utan hela mänskligheten! Och det blir en kamp mot klockan samtidigt som han är jagad av läkarskråets lakejer – och inte minst, hans tidigare trolovade som är ledare för läkarskrået på Mars och inställd på hämnd.

Det är mestadels en äventyrsroman, även om del Rey lägger visst krut på att utveckla den konceptuella delen också. Som gängse – tyvärr – i många äventyrsromaner faller personporträtten ner i standardkaraktärer: den onda, den goda, den fule, den fine. Jämfört med Skugga över Mars av Leigh Brackett som jag recenserade härom dagen så är Revolt på Mars betydligt bättre – men det har mer med att göra att sagda bok var osedvanligt kass än att föreliggande bok är ovanligt bra. För egentligen är det en ganska medioker historia och inget man minns någon längre tid, även om själva hantverket är hyfsat. Det skall bli intressant att se hur övriga titlar i Galax-serien är – två böcker in i serien kan man inte påstå att det blixtrar om den. Men än är hoppet inte ute.

Betyg: (2,5 av 5 | lite för lättuggad)

Lester del Rey, Badge of Infamy (1976), cover by Richard Weaver | credit ISFDB.
Lester del Rey, Badge of Infamy (1963), cover by Virgil Finlay | credit ISFDB.
Advertisements

2 thoughts on “Lester del Rey, Badge of Infamy (1963)”

  1. Kul att du gillar den – det är ett relativt smalt intresseområde och inte alla i bekantskapskretsen förstår storheten i äldre SF. I och med att jag läser brett så blir det också både toppar och dalar här på bloggen, men generellt skall sägas att väldigt mycket riktigt bra SF från 1960- och 1970-talen (och även tidigare) idag är bortglömd. Ergo är det en kulturgärning att läsa gamla SF-pockets 🙂

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s