Harlan Ellison, I Have No Mouth and I Must Scream (1967)

Harlan Ellison, Det tysta ropet [I Have No Mouth and Must Scream] (1978 – Delta Science Fiction)
Harlan Ellison var en enfant terrible – begåvad men föga salongsfäig. Hans prosa var ofta mörk och hans teman egensinniga. Men han var försedd med en vass penna som gjord för noveller. För det är just i det korta formatet han gör sig bäst – som en stark espresso snarare än en kanna te, eller som en iskall snaps till maten. Eller som ett slag i magen.

Antologin Det tysta ropet kom ut som del E i Science Fiction ABC, en liten mini-antologiserie samtida med floden av Delta SF-böcker under tidigt 1970-tal. Boken är en rak översättning från I Have No Mouth and I Must Scream som författaren själv sammanställde 1967. Det murriga sjuttiotalsomslaget och de handsprättade bladen bidrar till att förstärka intrycket av en ruff, kärv och oputsad litteratur. Jag gillar det, men det är bara ungefär hälften av berättelserna som är egentlig SF, resten är mer djupdykningar i människans – och oftast mannens – mer sjukliga delar där spriten är trösten och kvinnorna dikotomt indelade i jungfru/hora. Långt ifrån snyggt.

Trots allt håller jag den här antologin förvånansvärt högt och tycker att den i sina bästa stunder är riktigt, riktigt bra. Tycker också att författarens egen röst kommer fram, inte minst i de förvirrade mellansnack som binder ihop kapitlen. För han verkar inte helt frisk, Harlan Ellison. Men han kunde skriva som en svindlande naturkraft. Och är det inte ofta så att det är galningarna som är de högst begåvade?

Samlat betyg: (3,75 av 5 | en hård käftsmäll)

—————————————————————-

Det tysta ropet [I Have No Mouth and I Must Scream] (1967) – 5 av 5

Titelnovellen är en osedvanligt motbjudande men samtidigt berörande novell. Det är en mardrömsskildring av fyra människors plågade vandring inuti en galen dators fantasivärld. Fantasierna går ut på att plåga, söndra och långsamt dra isär deras sista värdighet. Datorn är arg, nej hatisk. Den hatar människan så starkt att det är fysiskt och vallar därför runt de sista i en evig och vansinnig hämndorgie. Men hur skall man skrika när man inte längre har någon mun? Stark, mörk och vidrig novell.

Store Sam var min vän [Big Sam Was My Friend] (1958) – 3 av 5

Tiparcirkusen far mellan planeterna och ger föreställningar med svindlande nummer. De flesta utförs av människor med särskilda förmågor, som klärvoajans eller förmåga att kommunicera med (och därmed kontrollera) djur. En glittrig fasad till trots är detta en loppig skara artister; en olycksalig samling avdankande existenser på irrfärd genom universums tassemarker. En dag dyker Store Sam upp – en fantastisk teleportör! Sam gjuter nytt liv i föreställningarna. Men han är emotionellt död, väntar bara på att återse sin älskade i himmelen. Så lunkar livet fram till den dag då han återser henne – med huvudet nedsänkt på huggkubben under bödelns bila. Historien drar mer åt mellanmjölkshållet inklämd som den är mellan två beckmörka och säregna noveller.

Ögon av damm [Eyes of Dust] (1959) – 5 av 5

I en värld driven av skönhet finner den fule ingen ro. Undanskuffade lever paret ett tillbakadraget liv. Men det passar dem, för de hyser en hemlighet: i ett rum utan fönster bor en vanskapt pojke, dold för världen. Denna pojke har inget namn, men har ögon av damm. Ögon som ser, och som kan förändra. En kort, mörk, men vacker berättelse.

Mytens värld [World of the Myth] (1964) – 3 av 5

Ett skepp kraschlandar på en okänd planet och de tre besättningsmedlemmarna kravlar sig ut, levande om än omtumlade och tilltörnade. Det är ingen lycklig liten hop. Där finns ett sjukligt och våldsamt par som ömsom dras till varandra, och ömsom kantrar över i misshandel och våldtäkt. Där finns också en självuppfylld försvarare, fast vars ryggrad inte är fullt så styv som han tror. Stämningen är inte på topp och räddningen minst ett par veckor bort. Vad gör man då? Och hur hanterar man de sinnesprojicerande myrorna som likt en levande matta omger skeppet?

Ensamhetsvärk [Lonelyache] (1964) – 3,5 av 5

Ytterligare en obehaglig novell, men den här gången skildrande det moraliska moras som följer en uppslitande skilsmässa. Elison beskriver en Charles Bukowski-lik nedåtgående spiral där den manlige huvudpersonen försöker supa sig bort och vars ångest dämpas med utsvävande och opersonligt sexliv. Det är smutsigt, föga vackert, och stundtals rent av äcklande läsning. Och i lägenhetens hörn tar sig ångesten kropp – en gestalt som växer i storlek allt längre nedåt spiralen går.

Drakdräparens dröm [Delusions for a Dragon Slayer] (1966) – 4 av 5

Warren Glazer Griffin är en kamrertyp, helt vanlig och med helt vanliga vanor. Men när han på grund av ett krånglande rakblad blir försenad i sin morgontoalett bestämmer han sig för att gena till arbetet. Men det var dumt, för med osannolik otur träffas han uppifrån av stålkulan från en rivningskran. I dödsögonblick återfinner han sig i en ny värld, i en ny kropp och med en möjlighet att skapa sin egen framtid. Men för att nå dit måste han likt en Odysseus föra ett skepp genom skummande bränningar, kravla genom en djungel och pröva sitt mod mot en skuggkonung – och då möta den vackra jungfrun. Storyn blandar således en del serendipitet, en del grekisk mytologi och två delar ungdomsfantasy. Men efter att Ellison skakat om påsen så ställs allting på ända och det som kunde vara ljust vänds till mörker, och det som kunde varit vackert dras i smutsen. Det är hallucinogent och galet berättat, stilistiskt vasst.

Vackra Maggie Penningblick [Pretty Maggie Moneyeyes] (1967) – 2 av 5

Så här långt in i antologin har mättnaden infunnit sig, och jag orkar inte riktigt med den sista novellen. Den kanske är bra, men jag skummade igenom den utan att bry mig.

Harlan Ellison, I Have no Mouth and I Must Scream (1972) | credit ISFDB.

 

Advertisements

3 thoughts on “Harlan Ellison, I Have No Mouth and I Must Scream (1967)”

  1. Harlan lever fortfarande i detta nådens år 2016. Läs gärna hans Deathbird Stories eller hans vassa essäer om vad som är fel i Hollywood och en del annat intressant. Han är en man som värderar sina fejder men är högt respekterad av de som känner honom som person

    Like

  2. Det var inte meningen att avliva honom i förtid…

    Onekligen en spännande karaktär som jag misstänker delar läsarkåren i två halvor, de som gillar hans verk och de som stör sig storligen. Jag kommer definitivt läsa mer av honom även om jag för tillfället inte har någon annan av hans böcker i bokhyllan. Misstänker dessutom att han kommer än mer till sin rätt i orginalspråk än i översättning.

    Tack för kommentaren! Och för att du läser bloggen!

    Like

  3. Harlan har onekligen en vass tunga. Han är rentav skrämmande som person. Finns en dokumentär om honom som kom för tiotalet år sedan, glömt namnet på den nu. Han förekommer också i en mycket känd essä av Gay Talese från 60-talet, som heter “Frank Sinatra has a cold”.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s