James Blish, Midsummer Century (1972)

James Blish, Fåglarnas värld [Midsummer Century] (1977 - Delta Science Fiction [71]).
James Blish, Fåglarnas värld [Midsummer Century] (1977 – Delta Science Fiction [71]).
Forskaren John Martels skruvar på sin maskin, men halkar till och faller huvudstupa ner i ett rör. Men istället för att dö vaknar han upp. Instängd i en hjärna, inuti en låda, tjugotre tusen år framåt i tiden. Snacka om att vakna på fel sida.

Dessutom är inte hjärnan tom. Där finns redan en stark personlighet, sinnet av en ledare satt på undantag till dess att mänskligheten åter skall blomstra. En diktator i en burk, med oändligt bäst före datum. Problemet är bara att mänskligheten inte är något vackert blomster, snarare en vissen spillra i en värld naturen återtagit. Och sen är det fåglarna. FÅGLARNA!

Personligheten i lådan – mer känd som kvanten – är inte vänskapligt sinnad. Det blir en lång väntan i ensamhet för Martels, med en fientlig,  mestadels tyst kvant, instängda tillsammans i deras gemensamma hjärna. Hjärnan ligger i en låda i ett dammigt museum i djupet av regnskogen. Övergivet. Det enda som bryter tristessen är när någon inföding besöker kvanten för att fråga om råd. Detta händer sällan, mycket sällan. Men en dag lyckas Martels lura kvanten och projicerar över sin personlighet på en besökare och kan därigenom fly. Eller i alla fall trodde sig kunna fly…

Romanen består dels av en yttre uppgörelse, mellan människorna och fåglarna, dels en inre, mellan de olika personligheter som ryms inuti en och samma hjärna. Och dessutom ett cykliskt tema om mänsklighetens uppgång och fall. Det är snyggt skrivet, spännande och tidvis oförutsägbart. Det är också en tidsresa, men själva resandet ägnas endast liten vikt. Förvisso beskrivs de tekniska aspekterna en del (vilket sägs vara Blishs signum), men inte så att de tar över – vilket är bra. Snarare är det en roman om själen. Och om mänskligheten.

Men fåglarna, tänker ni – vad är det med fåglarna? Jo, det är inte bara mänskligheten som förändrats under de år som gått – även djur- och växtlivet har ändrats. Istider har kommit och smält undan, själva kontinenterna ändrats. I denna process har – oklart varför – fåglarna utvecklat en ondskefull civilisation. De är intelligenta, om än inte på människans nivå. Därtill är det telepatiska och organiserade, allt från små sparvar till jätteugglor. Ondskefulla penalister i fjäderskrud. Människorna däremot är besatta av kommunicera med sina förfäder, att uppgå i evigheten, och mindre intresserade av nuet. Lätt disträ människor, i en introvert kultur, mot fladdrande vassnäbbar, således.

Men – och det här är ett ganska stort men –  23 000 år må låta mycket, men i evolutionära termer är det en fis i universum. Och definitivt för lite för att evolvera fram ondskefulla fågelsamhällen med telepatiska finkar. Härvidlag hade det kanske varit bättre att förlägga handlingen på en annan planet, och då undgått att reta upp biologiprofessorn i mig. Nåja. Men, jag kan förstå det läskiga med fåglar. Blicken. Näbben. Stora klor. Om man lägger till gryende, ond intelligens och stora antal, ja då blir de fan otäcka. Fråga Hitchcock, han visste.

Betyg (4 av 5 | mycket bra)

James Blish, Midsummer Century (1974) cover by Josh Kirby
James Blish, Midsummer Century (1974) cover by Josh Kirby | credit ISFDB.
James Blish, Midsummer Century (1972) cover by Emanuel Schongut | credit ISFDB.
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s