Gregory Kern, The Jewel of Jahren (1974)

Gregory Kern, Ödets juvel [Jewel of Jahren] (1974 - Lindfors Förlag, Science Fiction Serien [10]), cover by Jack Gaughan.
Gregory Kern, Ödets juvel [Jewel of Jahren] (1974 – Lindfors Förlag, Science Fiction Serien [10]), cover by Jack Gaughan.
Klämde en Kap Kennedy-roman till. Så där i farten, liksom. Ibland är det svårt att låta bli när självplågeriet väl sätter igång. Det bästa med Kap-böckerna är att de går snabbt att läsa –  baksidan är att de inte är särskilt bra.

Idag var det dags för Ödets sten, den femte av sammanlagt nio Gregory Kern-titlar i Lindfors/Regals SF-serie. Den fjärde verkar jag ha hoppat över, men det spelar ingen större roll eftersom de alla är stöpta i ungefär samma form. Handlingen i Ödets sten utspelar sig på planeten Jahren, dit Kap och hans besättning blir blixtinkallade då Terras diplomat hittats död mitt under en viktig förhandling. Diplomaten låg död i sin säng, mystiskt nog drunknad trots att han var mil från havet.

Kap blir tillförordnad delegationsansvarig å Terras vägnar och konkurrerar med två andra delegationer (dels från ett galaktiskt industrikonglomerat, dels från en civilisation av fågelliknande rymdvarelser) om att införliva Jahren i Terras federation.

Jahren är ett bakvatten, befolkat av en vidskeplig samling människor. Vidskepligast av dem alla är fursten själv, som ideligen ser sig om efter järtecken. Det verkar som om han är helt ur stånd att ta några som helst beslut, allra minst om vilken av de tre delegationerna som skall avgå med kontraktet. Dock sker en förveckling som för Terra temporärt bort från vinnarhålet – Kap går nämligen och dör.

Tja, om man skall vara petig dör han inte på riktigt. Hans sinne teleporteras via en ädelsten till en okänd planet, där den tar kropp i en Kap-kopia och utstår all sköns äventyr (bland annat är snudd på att drunkna). På Jahren ligger hans riktiga kropp kvar i djup dvala. Hans besättning ger sig i kast med att försöka återföra honom till livet – och samtidigt ta hämnd på de skurkar som ligger bakom attentatet.

Och japp, det går bra. Typ. Och kontraktet sluts med Terra. Typ.

Man får ta dessa böcker för vad de är: snabb space pulp avsedd för pojkar i slukaråldern. De är närmast löjeväckande grunda. I gengäld är de rappa i handlingen, vilket gör att man som läsare inte riktigt hinner kontemplera de logiska bristerna. Exempelvis, varför vill Jahren över huvud taget ligga sked med någon av de tre civilisationerna? Och hur kan den dysfunktionella fursten klara vardagen om vidskepelsen är så stark att inga beslut kan tas utan himmelsk vägledning?

Betyg: (2 av 5 | för självplågare och andra flagellanter)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s