Poul Anderson, We Claim These Stars! (1959)

Poul Anderson, Rymdens erövrare [Hunters of the Sky Cave] (1984 - Laissez faire produktion AB, Nova Science Fiction Pocket [10]) uncredited cover.
Poul Anderson, Rymdens erövrare [Hunters of the Sky Cave/We Claim These Stars!] (1984 – Laissez faire produktion AB, Nova Science Fiction Pocket [10]).
Poul Anderson är en av nittonhundratalets stora elefanter. Mångfalt prisbelönt och med en omvittnat stor produktion. En gigant, säger de som kan. Eftersom jag börjat läsa SF mer seriöst först det senaste året betyder det att jag har mycket att ta igen. Typ en hundra års litteraturkanon för SF-området. Därför finns det mängder av goda författare vars verk jag antingen inte läst alls, eller vars författarskap jag endast nosat på. Rymdens erövrare är således min första Anderson.

Boken tillhör en svit av böcker om Dominic Flandry, en James Bond-liknande framtidshjälte. Med adelns medfödda självklarhet för han sig med elegans i alla sociala sammanhang. Han är kvick, självsäker på gränsen till dryg och en obotlig charmör (eller med vår tids ögon sexistisk) – med andra ord den perfekte agenten! Och en hjälte i sextiotalets smak.

Det finns alltså flera böcker om Dominic Flandry, varav ett par stycken har översatts till svenska – förutom Rymdens erövrare så har förlaget Laissez Faire gett ut För många härskare (A Plague of Masters), Nattens planet (The Night Face), samt Rebellvärldarna (The Rebel Worlds). Så det finns anledning att återvända till ämnet i framtida bloggposter. I det trettioförsta århundrat har människoväldet haft sin topp och det terranska imperiet befinner sig nu i en långsamt nedåtgående spiral. Imperiet dominerar fortfarande en betydande del av vintergatan, men trycket utifrån hårdnar samtidigt som den sociala konstruktionen med adel och överklass kontra kolonisatörer skapar en inre spänning. Alla med insyn tror att det är en tidsfråga innan imperiet imploderar.

Men järtecknen åsido – än finns morska män. Till exempel käre Dominic Flandry, även om han själv inte ser sig som stöpt i hjälteformen:

Jag känner min klass inifrån och ut, därför att det är min klass och jag skulle förmodligen inte välja någon annan ens om jag genom något mirakel skulle kunna. Men vi är ihåliga och korrumperade, och döden har valt ut oss. Hur vi än försökte dölja det, hur påfrestande eller riskabla eller till och med högstämda vår förströelser är, så är den enda anledning vi har för att leva att ha roligt, när det kommer till kritan. Och jag är rädd att det inte är skäl nog.

I Rymden erövrare blir plötsligt en avlägsen koloni invaderad av ny okänd rymdcivilisation. Till utseendet har de likhet med vargar, och de är krigiska barbarer. Flandry blir ditskickad tillsammans med sin betjänt Chives (en ödlelik varelse oerhört lojal till Flandry) och Kit, den unga kvinna som med nöd och näppe flydde invasionen och varnade den terranska flottan. Det står tidigt klart att vargarna måste ha fått teknisk hjälp med vapen och rymdteknik och spåren pekar mot Ymirerna. Men varför skulle dessa varelser som lever i gasjättar såsom Jupiter eller Uranus plötsligt hysa agg mot människorna? Människor och Ymier kompletterar snarare än konkurrerar med varandra.

Jag skall inte ge för många spoilers, men ni förstår säkert att detta är en äventyrsbok med ganska given logik. Den kvinnlige huvudpersonen blir kär i den manlige, men hjärtat krossas när denne charmar andra kvinnor. Den manlige hjälten infiltrerar fiendelinjerna, skaffar fram nödvändig kunskap och pusslar ihop skärvorna tills dess att lösningen skönjes. Allting avslutas i en våldsam slutuppgörelse och – naturligtvis – en epilog där han och hon till sist hamnar i säng. MEN det är en äventyrshistoria skriven av en god författare. Det går undan i berättande, men det ges utrymme för mer litterära utspel och reflektioner. Och även om Dominic Flandry är en grund playboy-artad rymd-Bond så är han förvånansvärt lätt att tycka om.

Betyg: (3 av 5 | helt OK)

Poul Anderson, We claim these stars (1976) cover by Richard Weaver.
Poul Anderson, We claim these stars (1976) cover by Richard Weaver.
Poul Anderson, We claim these stars (1968) cover by Kelly Freas.
Poul Anderson, We claim these stars (1968) cover by Kelly Freas.
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s