Dénis Lindbohm, Solens vargar (1980)

Dénis Lindbohm, Solens vargar (1980 - Stella Nova 1).
Dénis Lindbohm, Solens vargar (1980 – Stella Nova 1).

Nu var det ett tag sedan jag senast läste en Lindbohm. Ibland behöver man ett break även från Sveriges mest produktiva SF-författare. Nåväl, det blev tillbaka i sadeln med Solens vargar, i vacker trådsmal pocketutgåva ur serien Stella Nova (Jörgen Lindells förlag, Lund). Jag läste den på tåget mellan Kalmar och Alvesta, och kanske att recensionen hinner bli färdig innan slutstationen Kastrup. Vi får se.

Ernst Valdo är kapten i SECUR-A, även kallad solvargarna – Terras mest framstående väktare av lag och ordning. Till skillnad från övrig polisiär verksamhet är solvargarna direkt underställda solrådet – ett stycke exekutiv makt med förgreningar inom hela Terras interstellära välde. En solvarg är arrogant och effektiv, förädlad med supersensiterade sinnen och extrasnabb motorik. Som en Robocop, typ, fast inte lika mesig. Kapten Valdo får ett till synes enkelt uppdrag: att leta rätt på forskaren Leila Ander som smitit iväg från ett hemligt laboratorium tillsammans med ett überhemligt vapen. Detta vapen kan förändra folks tankemönster med en kosmisk stråle och därigenom fjärrstyra folk att göra på ett visst sätt. Ett sådant vapen kan inte falla i orätta händer – hela mänskligheten är i fara! Ernst ger sig ut i jakt efter Leila, men spåren leder än hit, än dit och handlingen allt mer invecklad. Flera planeter besöks, rymdvarelser blir inblandade, Valdo är ömsom jägare, ömsom jagad.

Det måste tillstås att boken tar sig mer och mer ju längre man läser. Det som till en början upplevdes serietidningsryckigt blir till ett rappt berättarsätt när ögonen vant sig. Och rappt är precis vad det är, för i den här berättelsen går det undan hela tiden. I en passage i mitten av boken byter övertaget mellan den jagande solvargen och hans tilltänkte byte anarkistforskaren inte mindre än fyra gånger på tio sidor. Och slutet är en enda orgie i deus ex machina. Men roande.

Om Lindbohm nämns ofta att han skriver dubbelbottnande och samhällskritiska romaner. Och det kan för all dels sägas även om Solens vargar, i synnerhet kritiken av samhället. Som pendang till Terras maktkoncentration och exekutiva förhållningssätt står de reptilliknande hloniernas avslappade (men välordnade) samhällen. Terras långa krokfingrar hålls stången av hloniernas överlägsna teknologi – som förvisso mer antyds än används.

Det här är en skön liten novell, kort men roande. Den går också i samma tonart som Stjärnvargen som jag läste för en tid sedan. Så var så god, du som gillar rapp och svensk SF här är en bok för er. Ni andra kan gott spara er en stund.

Betyg: (3 av 5 | Underhållande och läsvärd)

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s