James White, Second Ending (1962)

James White, Evigt liv [Second Ending] (1975 - Lindfors Förlag, Science Fiction Serien [16]).
James White, Evigt liv [Second Ending] (1975 – Lindfors Förlag, Science Fiction Serien [16]).
Apokalypsen är ett klassiskt tema inom SF. Ibland skildras själva undergången, ibland spillrorna av mänskligheten i det som kommer efter, och ibland antyds undergången som en vandringssägen om ett förlorat Jorden i en framtida galaktisk civilisation. I boken Evigt liv av James White har det totala kriget kommit och gått. Kvar finns endast en liten sjukhusbunker, långt ner i marken. Det är här Ross vaknar till liv från en lång tid i en kryosömnskapsel. Först är han lycklig för det betyder att hans blodcancer blivit botad, men sedan uppenbaras det för honom att han är den enda överlevande på sjukhuset. Mer därtill – den sista människan på Jorden.

En av bokens styrkor är att Ross personlighetsförändring. Efter det chockartade första uppvaknandet och en oförmåga att ta in vidden av katastrofen följer ett målmedvetet sökande efter andra överlevande genom allt mer komplicerade robotar. När inte det fungerar – alla andra levande varelser och växter är döda – blir målet att återskapa en levande planet; att ge förutsättningarna för att intelligent liv åter skall kunna komma till jorden. Arbetet är hans utväg, ett självförbrännade rus som håller skräcken stången. Men efter ruset kommer ensamhetens malande enformighet, ibland avbrutet med plötsliga infall av kreativitet och galenskap. Men vakenperioderna blir kortare och kortare, och tiden som kliniskt död i sovkapseln längre och längre. Eoner av tid passerar, först tusentals år, sedan miljoner, kanske miljarder, ända tills dess att jorden exploderar i den döende solens svanesång.

En annan styrka är robotarnas utveckling. Från begränsade servicemaskiner till encyklopediska och intuitiva väktare och världsskapare. Robotar vars existensberättigande är knutet till mänskligheten, och dess sista (och därtill halvgalna) representant. Intressant nog är tidsperspektiven så långa att till och med robotarna tråkas till leda. Att se gräs evolvera går inte i en handvändning

Den totala ödeläggelsen i atomkriget utgör själva grundvalen för historien. Men även om jordytan är sargad, nedbrunnen och bestrålad betyder inte det att allt liv försvinner. Bakterier, arkéer, svampar och virus finns i bergrunden, i världshavens sediment, och i kontinentalplattornas sprickor. Därtill torde det också finnas en avsevärd mängd bakterier i Ross egen tarm – annars skulle han inte bli långlivad, så tinad han är. Kanske hade varit en enklare startpunkt för evolutionen än två gräsfrön i sömmen av hans byxor. Nåja, ibland är det jobbigt att vara professor i biologi. Och dessutom har vår syn på mikrobers levnadsnicher ändrats radikalt sedan boken skrevs.

Boken blev nominerad till Hugo-priset 1962 men brädades av Robert A. Heinleins Stranger in a Strange Land. Nomineringen är ett erkännande från branschen – och rättmäteligen så, för det är en riktig bra SF roman. En läsupplevelse till och med. Det gäller att minnas det hela vägen till sista sidan där Ross istället för att dö vaknar på ett nyskapat Edens lustgård i ett annat solsystem. Det blir lite Hötorgsartat när Ross skuttar ut i det nyfunna paradiset till de skrattande nymänniskorna.

Betyg: (4 av 5 | riktigt bra)

James White, Second Ending (1962) in an ACE Double edition, cover by Jack Gaughan | credit ISFDB.
James White, Second Ending (1962) in an ACE Double edition, cover by Jack Gaughan | credit ISFDB.
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s