Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985)

Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985 - Delta Science Fiction [180]).
Dénis Lindbohm, Blå tornet (1985 – Delta Science Fiction [180]).
Ytterligare en i raden av gula böcker avklarade. En av många kan tilläggas. Av de dryga 200 titlar som utgavs på Delta Förlag stoltserar ungefär två tredjedelar med illgul kappa och pärm. Som en rad majskolvar bildar de gemensam front i bokhyllan. Ganska stiligt, på min ära – och smakligt!

Den senaste majskolven jag spisat är Blå tornet. Författaren är Dénis Lindbohm, nestor för genren i Sverige och en av få etablerade svenska SF-författare under 1900-talet. Så långt allt väl.

Boken utspelar sig i en avlägsen värld, i ett isolerat samhälle helt präglat av kyrkan. Folket dyrkar Väktaren, en stor staty som ligger på en sarkofagliknande altare i den stora helgedomen. Väktaren kommer från Blå tornet, ett gigantiskt torn i metall som sträcker sin fulländade form mot himlavalvet och som enligt legenden är hem för gudarna. Kyrkans tolkning av vad som är rätt och fel baseras på böcker från gudarna, och ingen får häva sig utanför det som anges i dessa. Följaktligen ett samhälle under begränsad utvecklig, ett prästerskapets samhälle.

Ervin, en av de unga adepterna, börjar dock tvivla på innehållet i riterna och alla tabun. När han lämnas ensam för att vaka över Väktaren gör han det förbjudna: han rör honom! Denna oskyldiga handling är starten på ett gradvis sökande efter vad Väktaren egentligen är. När Ervin (med risk för dödsstraff) med block och talja vinschar upp Väktaren hittar han en oerhörd bokskatt i kistan Väktaren vilat på.

Som ni kanske förstår är Väktaren en robot, och Blå tornet ett rymdskepp. Faktum är att hela samhället kommit till som en misslyckad kolonisering. Rymdskeppet förde en besättning om sex man, frysta i tiden i ett stasisfält, ett knippe robotar och en rad könsceller för människor och andra djur. Tanken var att etablera en koloni av människor, artificiellt befruktade på skeppet, sedan uppfostrade av robotarna för att slutligen vägledda av den vuxna besättningen skapa en teleporter-grind mot jorden och därmed verka för en utvidgning av mänsklighetens livsrum.

Men någonting gick snett och de hundra barnen lämnades att utvecklas för sig själva när robotens batteri slutligen tog slut. Ur detta skapades religionen och ett samhälle av medeltida karaktär, om än ett fromt sådant.

Den bärande tanken i boken är den om frihetens pris. Vad skall Ervin göra, ensam med sanningen? Hur skall kunskapen förmedlas? Är kunskapen i sig tillräcklig för att ge frihet åt folket, eller skapar den kaos? Ervin bär först bördan själv, men involverar pö om pö fler personer och skapar ett hemligt ordenskap inom kyrkan som läser och tillgodogör sig sanningen (och därmed att hela den grundval kyrkan är byggd på är falsk). När rörelsen växer bildas två falanger: en som förespråkar en långsam förändring, med successivt kunskapsöverföring, och en som menar att kunskapen måste begränsas, och att ett fåtal upplysta despoter skall styra över resten av folket.

Första tredjedelen av boken är utmärkt. Sedan blir polariseringen mellan de olika lägren – i förlängningen fascisterna och demokraterna – tröttsam och något konstlad. Lindbohm är en god författare, men i beskrivningen av den kyrkliga miljön blir det till slut också något för mycket av ‘högt vördade fader’ och ‘kära son’. Därtill saknar jag kvinnornas berättelse, och berättelsen ur folkets perspektiv – i boken blir dessa bara en fond för klosterberättelsen.

Sammantaget tycker jag att det är hyfsad, bitvis utmärkt bok som borde ingå i en svensk SF-kanon. Lindbohms styrka är här att använda den fiktiva rymdkolonisationen som kanvas för att reflektera kring nutida fenomen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s