Gregory Kern, Galaxy of the Lost (1973)

Gregory Kern, Dödens stjärna [Galaxy of the Lost]  (1973 - Lindfors Förlag, Science Fiction serien 6, Sweden), cover by Jack Gaughan.
Gregory Kern, Dödens stjärna [Galaxy of the Lost] (1973 – Lindfors Förlag, Science Fiction serien 6, Sweden), cover by Jack Gaughan.
I min kulturgärning att läsa bortglömda böcker har turen nu kommit till Dödens stjärna av Gregory Kern, utgiven på Lindfors pocket 1973. Helt klart en bok som de flesta går förbi utan att plocka upp. Innan vi går vidare tar vi några snabba fakta i målet:

  • Gregory Kern är en pseudonym för Edwin Charles Tubb, en av de mest snabbskrivande SF-författarna någonsin, skyldig till fler än 140 romaner och 230 noveller (rimligen med varierande kvalitet)
  • Dödens stjärna är första delen i Kap Kennedy-serien, vilken utkom i hela 17 volymer, varav 8 utkommit på svenska i billiga pocketutgåvor
  • Omslaget sammanfattar handlingen med: “Kamp med maskinvarelser i en annan dimension”

Det är som ni redan förstått snabbproducerad space opera, med en tilltänkt läsarskara av manliga ynglingar i nedre tonåren, snarare än medelklassdamer. Som tur är, är jag relativt tolerant och förvånansvärt ihärdig som läsare.

Kap Kennedy är den självklare ledaren, stöpt i en miltär form och utrustad med kunskap och intuition, och enligt boken är han även en “mästare i psykologi”. Penza Saratov är en jätte till karl, uppväxt på en planet med hög gravitation. Förutom styrkan är han en extremt duglig mekaniker. Professor Jarl Luden är den billjante vetenskapsmannen, som logiskt dissekerar tillvarons alla argument. Slutligen finns Veem Chemile, en slags mänsklig kamelont med förmågan att spionera på allt och alla. Kap och hans gäng är medlemmar i SATA (Självständigt Arbetande Terranska Agenter), och därmed en spetstrupp med yttersta befogenheter i det terranska rymdväldet. Visst låter det som ett dream team?

I Dödens stjärna uppdrages gänget att ta reda på varför rymdskepp försvinner spårlöst i en del av rymden. En interstellär Bermudatriangel, typ. Kap och Penza tar in som passagerare på en rymdfärja som trafikerar området som drabbats av försvinnande, medan Professor Luden och Veem följer efter på avstånd i Kaps rymdskepp Mordain. Rymdfärjan försvinner i en reva i rymden och slungas i otrolig hastighet till annat universum. Kap, Penza och några andra i besättningen överlever kraschen, men finner sig strandade på en besynnerlig planet med ondsinta växter och djur, samt uråldriga robotar kvarlämnade av den numera utdöda rymdkulturen Zheltyana. Genom list och mod hankar sig Kap och hans gäng fram och lyckas mot alla odds ta kontakt med sina vänner med hjälp av en kosmisk stråle och slutligen ta sig hem och dessutom täta revan så att inga andra rymdskepp behöver gå samma öde till mötes. Bra vad?

En del människor gillar inte science fiction, de tycker liksom inte att det är bra eller fin litteratur. När man stöter på sådana personer brukar jag säga att genren är bred, med fantastiska toppar och en del mindre fantastiska dalar (och en och annan bottenlös ravin). Ovan nämnda bok är ingen större litteratur; en dal om ni så vill. Men hellre läsa en Kap Kennedy-roman än att dö tv-döden till Diggiloo.

 

Gregory Kern, Galaxy of the Lost (1973) cover by Jack Gaughan | credit ISFDB.
Gregory Kern, Galaxy of the Lost (1973) cover by Jack Gaughan | credit ISFDB. Original cover from DAW books.

 

Gregory Kern, Galaxy of the Lost (1976) cover by Tim White | credit ISFDB.
Gregory Kern, Galaxy of the Lost (1976) cover by Tim White | credit ISFDB.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s