Dénis Lindbohm, Stjärnvargen (1978)

Dénis Lindbohm, Stjärnvargen (1978 - Grafiska Förlaget, Skandinavisk Förening för Science Fiction, Sweden).
Dénis Lindbohm, Stjärnvargen (1978 – Grafiska Förlaget, Skandinavisk Förening för Science Fiction, Sweden). Vito Laird in the Sun Guard goes on a personal quest for vengeance in this SF booklet. It has not been translated – and likely never will be.

 

Dénis Lindbohm var en nyckelfigur i framväxten av svensk science-fiction under nittonhundratalet. Dels var han en drivande person i föreningslivet och tillkomsten av SF-fandom, men han är också en av de svenska SF-författarna med flest förlagstitlar. Bland annat utkom hela 9 titlar av Lindbohm i Delta Science Fiction-serien, denna riktlikare för SF på svenska. Jag har en del av hans böcker i bokhyllan, men hittills har de bara stått på jäsning i väntan på rätt tillfälle. Men när jag för en tid sedan hittade den svart-gul-röda lilla pocketen Stjärnvargen för en ynka tjugolapp kunde jag inte hålla mig längre. Ett sådant fantastiskt omslag borgar väl för ett smakfullt innanmäte, eller hur?

Det var därför med viss spänning som jag satte tänderna i den 135 sidor långa texten. Och man måste hålla i sig, för här går det undan. Vito Laird är agent i Solgardet men blir undanskuffad till statistikavdelningen efter en mindre lyckad fältoperation. Laird slickar såren ett tag, men sedan ger han sig i kast med att rentvå sig själv och i samma sväng ge universums alla bad guys på tafsen.

Och det finns många bad guys: rymdpirater, maffia, elaka typer som infiltrerat Solgardet, och en vetenskapsman som uppfunnit en tidsmaskin. Av förståeliga skäl är ritningarna till tidsmaskinen hett eftertraktade och romanen kretsar mycket kring jakten på dessa. Under resans lopp hamnar Laird i otaliga kniviga situationer, men hans lilla arsenal av behändiga vapen, som en hypnosmaskin, en disintigrator och en liten atombomb, parat med osedvanligt våghalsigt hjätemod fixar honom lätt ur alla knipor. En oväntad allians uppstår också mellan Laird och en före detta diktator, androiden Siljita. Alliansen är i högsta grad köttslig, där de hett omslingrade flappar runt i rymden i hastigheter som är en bra bit snabbare än ljusets.

Folk dör till höger och vänster, genomskjutna av disintigratorer, sprängda av rymdstrålar från rymdskepp, eller rent av faller framstupa med en hederlig pil i ryggen (för säkerhets skull doppad i avföring för bästa effekt). Flyger man runt med rymdskepp fulla med atomvapen och andra pjäser så hör det ju till saken att folk också trillar av pinn. Needless to say: vår vän Laird klarar sig ur alla knipor.

Min favorit är kalordyfen, ett slags blandning mellan skarpa tandrader, flygande matta och gullig svart katt. Detta lilla djur har en glupande aptit på kött och är Siljita eget husdjur.

Om jag förstått det hela rätt kom det aldrig någon uppföljare på Stjärnvargen, även om det flaggas för det i slutet av boken (där omnämns till och med nästa bok, Rymdpiraterna). Någon större succé lär den alltså inte ha varit ens under sin egen tid. Även om karaktärerna är enkla har boken ett underhållningsvärde, inte minst att det händer något på varenda sida. Action.

Och omslaget är ju väldigt snyggt!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s