Alfred E. van Vogt, Slan (1946)

 

Alfred E van Vogt, Slan [Slan] (1973 - Lindfors förlag, Sweden; Science Fiction Serien 2), cover artist not specified.
Alfred E van Vogt, Slan [Slan] (1973 – Lindfors förlag, Sweden; Science Fiction Serien 2), cover by Kenneth Smith. A tardigrade fused with a chicken, all naked except for a fish tank hat and a futuristic riffle – this is a high class SF cover! However, in the book there are neither chickens, nor tardigrades, and the slans look just like ordinary folks (except some golden tendrils on top of the head).

Slan. Bara titeln är en karamell att suga på. Länge. På svenska blir det ett långt a, ett [sla:n], medan det på amerikansk engelska blir mer aggressivt och hårt [slann]. Kort och rappt, men ganska snyggt. Med tanke på hur bra ordet ligger i munnen är det konstigt att det saknas i de flesta språk, inklusive engelskan.

Enligt vår vän Internet är gaeliskan det enda språk som använder ordet, där slán betyder farväl. Men ack, ack, ack, där har alla uppslagsverk fel. För när jag och mina kamrater växte upp på Öland under 70- och 80-talet så visste vi mycket väl vad ett slan var. Det var en allmänt trögtänkt fan och ett vanligt förekommande skällsord. Folk kunde vara slaniga [slau:ni], eller rent av ett djävla slan [dhjäävla:u slau:n]. Och det var ju mindre bra att vara, förstås. Vet inte om ungdomen i Färjestaden fortfarande kallar varandra slan, eller om något annat pejorativt epitet tagit över scenen.

I boken Slan är ordet liktydigt med en muterad människoras i ett framtida samhälle på jorden. Slanerna är en människa 2.0: de är extrastarka, extrasmarta och väldigt långlivade. Dessutom har de förmågan att läsa andras tankar och att kommunicera telepatiskt. Även fysiologiskt skiljer de sig åt från människorna, kanske främst i spröten på huvudet som möjliggör tankeläsningen.

Att läsa folks tankar kan ju vid förstone ses som en lattjo grej. Men vid närmare eftertanke inser man att det inte är så bra. Att ständigt “höra” vad folk tänker ger ju en sjuk bild av världen och mänskligheten, eftersom det sker en ganska omfattande filtrering mellan tanke och ord. Exempelvis, betänk hur stor del av den vakna tiden en tonårig pojke tänker på bröst.

I romanen följer vi slanen Jommy Cross och kastas in i handlingen när han som nioåring bevittnar hur hans mor blir ihjälskjuten av hemliga polisen enkom för att hon är slan. Slanerna är nämligen djupt hatade, beskyllda för att ha utsatt mängder av småbarn för hemska experiment, och för att ha försökt ta över världen från människorna. Slanerna är i stort sett utrotade, och för stackars Jommy blir den fortsatta uppväxten hård, gömd som han är hos en alkoholiserad kriminell kärring. Livets hårda skola, så att säga. Men han är besatt av att ta tillbaka kunskapen som hans avlidne far lämnat efter sig; kunskap som skall kunna ändra förutsättningarna för alla slaner.

Parallellt med Jommys liv i utkanten av staden får vi också föja Kathleen Layton, en ung kvinlig slan som lever ett liv i fångenskap i palatset där diktatorn Kier Gray styr . Hon är ensam och hatad av alla, men kan inte fly och utgör en bricka i ett propagandaspel mellan olika falanger bland människorna.

Jommy letar efter slaner utan att hitta några, tills han en dag snubblar över en annan typ av slaner. Till skillnad från de äkta slanerna saknar dessa telepatisk förmåga och har inte heller några spröt, vilket gör att de mer integrerat kan röra sig i samhället. Dessa sprötlösa slaner har i hemlighet koloniserat de andra planeterna i solsystemet och håller på att planera en attack mot mänskligheten på jorden. Men naturligtvis spelar Jommy en stor roll i att förhindra detta med hjälp av list och coola atompistoler.

I grund och botten är boken en ganska rak hjältehistoria, med den übersmarta Jommy som fixar skivan, uppfinner supervapen och är allmänt förträfflig. Men som berättelse betraktat är den medryckande och spännande ändå. Där till hanterar van Vogt räddslan för det okända på ett  habilt sätt och skickar en del tankepuckar mot vår tid i fördömandet av det som är onormalt. Och skräcken för tankeläsarna har plockats upp av andra författare, inte minst den mycket framgångsrika serien True Blood av Charlaine Harris, där Sookie Stakehouse konfronteras med för- och nackdelarna med att kunna läsa folks tankar (och att dela säng med vampyrer).

Efter att precis ha läst van Vogts Världen och Noll-A så känns Slan som en intellektuell lättviktare, men som spänningsroman i ungdomsgenren duger den gott.

A E van Vogt, Slan (1946) cover by Robert Hubbell.
A E van Vogt, Slan (1946) cover by Robert Hubbell. The original cover from 1946. Mr Cross, I presume? Note the two antenna on his forehead.

 

A E van Vogt, Slan (1953) cover by Pagram.
A E van Vogt, Slan (1953) cover by Pagram. An artistic cover with a lot of SF feel. Note blue skin hue, the scary forest of spikes , and the swooping space shuttle in the background.

 

A E van Vogt, Slan (1953) unknown cover artist.
A E van Vogt, Slan (1953) unknown cover artist. Lightly-dressed women with laser guns is a recurring theme in early SF covers, but this one is quite modest. Note the atom symbols. And the lack of slan looks, e.g. no golden tendrils.

 

A E van Vogt, Slan (1955) unknown cover artist.
A E van Vogt, Slan (1955) unknown cover artist. The Italians know how to make futuristic covers. This is brilliant!

 

A E van Vogt, Slan (1961) cover by Richard Powers.
A E van Vogt, Slan (1961) cover by Richard Powers. Another of Powers’ psychedelic covers. Seriously, which drugs were used in the making of this cover? It is a Lovecraftian inferno in this picture.

 

A E van Vogt, Slan (1967) cover by Heinrichs and Bachmann.
A E van Vogt, Slan (1967) cover by Heinrichs and Bachmann. Ein utopischer Roman, what more is there to say? A lady photoshped into an ant mold to the left, a guy with riffle and X on his heart to the right, and the cross of a beaker, a stub and a light bulb in the center.

 

A E van Vogt, Slan (1973) cover by Antonio Cazzamali.
A E van Vogt, Slan (1973) cover by Antonio Cazzamali. A clean view of a barren moon landscape. Nice, but where are the slans?

 

A E van Vogt, Slan (1974) cover by Chris Foss.
A E van Vogt, Slan (1974) cover by Chris Foss.

 

A E van Vogt, Slan (1974) cover by Francois Craenhals.
A E van Vogt, Slan (1974) cover by Francois Craenhals. Love (and tendrils) in the air.

 

A E van Vogt, Slan (1982) cover by Vincent di Fate.
A E van Vogt, Slan (1982) cover by Vincent di Fate.

 

A E van Vogt, Slan (1985) cover by Gary Viskupic.
A E van Vogt, Slan (1985) cover by Gary Viskupic.

 

A E van Vogt, Salan (2003) cover by Jacopo Bruno.
A E van Vogt, Salan (2003) cover by Jacopo Bruno.
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s